Sen finns den bara där som en vän och något välkänt. Precis när jag vaknat kommer den och sätter sig på sängkanten. Den vill prata. Den är min och ingen kan ta den ifrån mig. Den bevisar att jag kan känna annat, att jag har det inom mig. Nu är den här och jag vill känna hellre än att låtsas.
Jag har inget att bevisa. Jag är den jag är i sorg och glädje. Visst är jag ledsen, men utan det? Vad skulle finnas utan det? Ta ett piller som tar bort, som bedövar? Fly in i något annat? Något annat som bedövar? Vad finns det för mening alls om jag inte ens skulle få känna det jag känner? Skulle det vara självrespekt?
Visst tar jag på mig masken och går ut. Visst bär jag en rustning, men där innanför vill jag inte låtsas, inför de nära, inför mig. Jag har en massa brister och gör en massa fel. Ibland vet jag inte ens vad jag gör här mer. Ibland har jag vansinnigt svårt att förstå vad det är vi håller på med. Det vi tycker är så fruktansvärt viktigt. Det känns så futtigt allting, så sårbart och vingligt.
Min rustning har jag gjort själv. Jag finns däri. Den har brister men är ingen lögn.
 |
| Pågående |
Kvällen befriaren
Önskar jag hade mer tid att tänka och förstå
Tid att utforska allting här
Färgerna, formerna och orden
