"I was the shyest human ever invented, but I had a lion inside me that wouldn't shut up."
Dokumentären Jag är Ingrid skildrar hela Ingrid Bergmans liv via hennes egna ord ur dagböckerna, hennes nära och hennes egna filmer och foton. Hon träder fram som en riktig person, med hela gråskalan. Hon var en varm och passionerad människa som liksom många andra kämpade för att visa hänsyn och samtidigt äga sitt eget liv. Hon övergav sitt äldsta barn för att kunna leva ett liv som var rätt för henne vid den tidpunkten. Hon stod vid ett vägskäl och valde att förändra livet radikalt. Kanske var det egoistisk eller det enda alternativ hon såg att hon hade? Hon älskade sina barn och försökte kombinera ett liv som internationell skådespelare med att vara mamma. Hon blev både hyllad och fördömd i Hollywood. Först blev hon idealiserad och sen svartmålad för att ha lämnat man och barn. Hon känns modern i det att hon ville kombinera arbete med familjeliv, fortsätta utvecklas yrkesmässigt samtidigt som hon hade barn.
Ingrid Bergman blev föräldralös som barn och kände stor ensamhet. Hon stod nära sin pappa som ofta fotograferade henne och gjorde henne van vid kameran. Pappan dog när Ingrid var 13 år. Mamman hade gått bort när Ingrid var bara tre. Sorgen slog inte ner henne. Hennes drivkraft var stark och övertygad. Hon hade talang och en charm som snabbt tog henne från teater till film, från Sverige ut i världen, till Hollywood, till Italien, till Frankrike och så vidare. Hon tvivlade på sig själv, men var säker på vad hon ville och hade oddsen på sin sida. Hon kunde spela, hade utstrålning, var språkbegåvad och villig att offra mycket för sin dröm.
Hennes liv präglades av filmen och en ovanligt stark inre röst. Ingrid var en överlevare som inte kompromissade med sin övertygelse. Hon drevs av en passion för filmen och filmade och fotade ständigt själv. Hon ville se och bli sedd genom kameran. Hon drogs till människor som arbetade med film och fotografi, som fotografen Robert Capa som hon mötte i Europa 1945 när hon underhöll de amerikanska trupperna stationerade där. Kanske var film och foto ett minne av barndomen med pappa fotografen. Hemma för henne var onekligen film och fotografier. Framför kameran var hon aldrig rädd.
Hon sökte bekräftelse men också oberoende från andras kontroll. Hollywood rådde inte på hennes oberoende. Hon fick behålla sin naturliga stil och skönhet, till skillnad från de flesta skådespelerskor som stöptes om när de kom till drömfabriken. En stark integritet redan som ung och nykomling bland de rika och mäktiga satte tonen för resten av hennes liv.
Ingrid verkar haft en tydlig inre röst som hon följde livet igenom. Hon blev inte nöjd eller färdig i sin strävan att utvecklas. Hon ville hela tiden vidare. Hon drabbades dock av det öde som drabbar många kvinnor inom film och teater, rollerna för äldre kvinnor är få, ännu mer på den tiden. Ingrid var ändå aktiv ända till sin död och spelade för film och TV. Hon dog relativt ung, 67 år, i cancer 1982.
