Norwegian wood - Murakamiland

I höstas läste jag Norwegian wood av Haruki Murakami. Jag gillar Murakami och har läst Fågeln som vrider upp världen och Sputnikälskling tidigare. Handlingen börjar på 80-talet när Toru precis gjort en flygresa till Hamburg och hör en cover på låten Norwegian wood och överväldigas av minnen och sorg från sin ungdomstid i Tokyo i slutet av 60-talet. Norwegian wood var hans väns/flickväns Naokos favoritsång. Toru är student i Tokyo och universitetet präglas av studentrevolt som Toru tycker är ytlig. Minne och nostalgi är också teman i boken. 

Huvudpersonen Toru Watanabe är tjugo år och läser vid universitetet i Tokyo 1969. I hans liv finns barndomsvännen Naoko, minnet av ungdomsvännen Kizuki som tog sitt liv, Stormtrooper som han delar rum med på studenthemmet, vännen Nagasawa som studerar diplomati är rik och respekterad och bor på samma studenthem, Nagasawas flickvän Hatsumi som Nagasawa återkommande är otrogen mot, Midori som han lär känna vid universitetet och har känslor för, Reiko Ishida som delar bostad med Naoko på mentalsjukhuset. Toru studerar drama, läser och jobbar extra, ibland går han ut med Nagasawa och raggar tjejer. Nagasawa är cynisk och har inga skuldkänslor över att han är otrogen mot sin flickvän.  

Tre självmord sker i bokens handling Kizukis, Naokos och Hatsumis. Ett fjärde självmord har redan skett, Naokos storasyster tog sitt liv när Naoko bara var ett barn. Kizukis självmord lämnar Toru och Naoko förvirrade och i sorg. De hade inga föraningar om att han skulle göra något sådant. De söker sig till varandra men det finns samtidigt en distans. Naoko är komplicerad och har svårt att uttrycka sig. Tillslut hamnar hon på ett sanatorium i bergen där Toru hälsar på henne och lär känna Reiko som delar bostad med Naoko. Det är svårt att förstå vad som pågår med Naoko, troligtvis lider hon av depression och har starkt påverkats av systerns och pojkvännens självmord. Hon förmår inte gå vidare. 

Döden finns även i Midoris liv, då båda hennes föräldrar drabbas av cancer. När Toru kommer in i hennes liv är det bara pappan som är vid liv men döende på ett sjukhus. Toru är med henne på sjukhuset och tar hand om pappan. Hela boken präglas av närvaron av sorgen och döden. Hur döden är en del av livet, inte dess motsats.

Tre kvinnor i Torus liv: Naoko, Midori och Reiko. Tre nära relationer med sexuell laddning. Naoko är den oåtkomliga, undflyende kärleken och hoppet om något underbart vackert. En dröm som aldrig kan infrias, kärlek som aldrig fullbordas, ständigt gäckande, poetisk, episk. Vid endast ett tillfälle har de sex och det kommer aldrig hända igen på samma sätt även om de ibland kan vara nära. Relationen är nostalgisk och bitterljuv. Midori är å andra sidan närvarande, lättsam, frigjord och humoristisk. Hon står för glädjen trots all sorg som borde prägla hennes liv. Midori finns där i frånvaron av Naoko. Reiko står för kvinnlig mognad, omhändertagande och musikalitet. De formar ett band mellan sig tack vare Naoko, men ingen av dem kan rädda henne och kvar står de i sorgen och kan bara ge lite tröst till varandra. Jag tycker det är svårt att förstå Naoko och vad som händer med henne, på samma sätt som det är svårt att förstå någon som lider av psykisk ohälsa och inte kan uttrycka det så bra tänker jag. Boken väcker många tankar och Murakami är bra på att beskriva det vardagliga som gör bokens värld levande, som Stormtrooperns alla konstiga vanor och hur de driver med honom på studenthemmet, humor finns med även om handlingen innehåller mycket sorg. 

Kära miss Simone

Kära miss Simone, kära Eunice. Du lever inte längre, ändå lever din musik så starkt. Du dog för 18 år sedan. När du sjunger lyssnar man. Din sång och ditt pianospel har ett särskilt skimmer, en unik röst och ton. Du kom från den djupt rasistiska södern. Talang och drivkraft tog dig långt därifrån. Du levde genom kaotiska tider, med ett kaotiskt inre. Allt var i uppror och konflikt. Det kunde varit lyckligare, istället fick du musiken och den originella stilen. Din röst var som ingen annans. Djup och ärlig går den rakt in. När du sjöng var du fri och jag känner mig fri när jag hör dig. Jag har inte hört någon annan röst som är som din. Jag tror jag kommer lyssna på din musik hela mitt liv.

Undrar vad du hade tyckt om dagens Black lives matter rörelse och women's march? Om du hade varit positiv eller bara känt en sorg över att USA inte kommit längre när det gäller jämställdhet. Inte konstigt att du blev besviken när så många blev mördade i medborgarrättsrörelsen, när du inte längre var välkommen för att du skrivit musik som var "för politisk". Det är konstigt att någon kan bli kritiserad för att vara för politisk eller obekväm när de protesterar mot våldet mot den egna befolkningen, mord på barn enbart pga deras hudfärg, mord på antivålds-förespråkare som Martin Luther King Jr, rasism och diskriminering. Du trodde inte på antivåldsmetoden. Det är inte lätt att göra det i ett så våldsamt samhälle. Det är ändå fler som ser rasismen och diskrimineringen idag än på 60-talet, så något har hänt. 

Om det är något som blivit bättre så är det i varje fall synen på psykisk ohälsa. Idag finns fler läkemedel och terapiformer än tidigare och det är inte samma skam att ha diagnoser som bipolär sjukdom. Du hade fått bättre behandling idag och förhoppningsvis sluppit känna dig så missförstådd och ensam, inte behövt kämpa ensam med sjukdomen. Kanske hade du kunnat ha ett mer normalt liv mot slutet av ditt liv med en nära relation istället för att vara ensam, eller kunnat trivas med att inte vara i en relation. Musiken var både räddning och tvångströja i ditt liv. Din talang var ett ankare men innebar också att du som framgångsrik stjärna skulle försörja en mängd människor runtomkring och ständigt turnera. Ambitionerna var det inget fel på, men du hade behövt mer trygghet och stabilitet att luta dig mot när det krisade.

Du verkade ofta vilsen i livet utom när du stod på scenen där du hade en kraftfullhet och energi som gick rakt ut till publiken. På scenen var du hemma med ett tydligt syfte, där syntes din styrka, där var du ibland till och med fri.

Läsning under första kvartalet 2021 i skuggan av andra och tredje vågen

Pandemin fortsätter. Vi hann inte komma ur slutet av den andra vågen innan vi nu är i den tredje. Undrar hur många vågor den här krisen kommer ha? Smittspridningen fortsätter och alla restriktioner är kvar. Kanske är bäst, men att de stängde biblioteken var ett felaktigt beslut. Vad jag har sett har det aldrig varit nån trängsel där och det är en samhällsviktig verksamhet. Det går att ha öppet med restriktioner som de gör nu. 

Saknar många saker som utställningar, konserter, teater och att gå på bio. I brist på bio köpte jag digitalt festivalpass till Göteborgs filmfestival 29 januari - 8 februari. Festivalpasset var inte dyrt och jag såg 15 långfilmer och en del kortfilm. Tyckte det funkade bra och blev inspirerad att se mer film, så jag har även lyckats se en del annat samtidigt som Lupin och The Dig på Netflix, samt It's a sin på HBO. Januari och början av februari var riktigt kalla dagar så att mysa hemma med film var helt rätt. 

Läsning under januari-mars:

• Witcher: Föraktets tid (Czas pogardy) - Andrzej Sapkowski (1995)
• Transit (Transit del II) - Rachel Cusk (2017)
• Jag ser allt du gör - Annika Norlin (2020)
• Lila - Marilynne Robinson (2014)
• Konstnär i den flytande världen - Kazuo Ishiguro (1986)
• Allt jag fått lära mig (Educated: A memoir) - Tara Westover (2018)
• Witcher: Elddopet (Chrzest ognia) - Andrzej Sapkowski (1996)

Jag läste en artikel i DN om Kazuo Ishiguro med anledning av hans nya bok Klara och solen. I den tar de upp Ishiguros författarskap i sin helhet och hur hans böcker växer efter att man slutat läsa dem och vecklar ut sig i tankar och känslor de väckt, vilket verkligen stämmer för mig med t ex Begravd jätte som stannat kvar hos mig som en stark känsla och jag har funderat på att läsa om den. Never let me go och Återstoden av dagen lämnade också avtryck. Nu har jag läst Konstnär i den flytande världen och jag tycker den har beröringspunkter med Återstoden av dagen i hur huvudpersonen förhåller sig till sanningen och en slags artig hållning som döljer starka känslor. Huvudpersonen går runt vissa handlingar som fått negativa konsekvenser för andra och honom själv när han engagerade sig i den patriotiska rörelsen i Japan innan och under andra världskriget. Han vill inte tänka för mycket på detaljerna och avslöjar inte så mycket men läsaren förstår att det här plågar honom eftersom han tror att hans historia påverkar nuet och hans dotter negativt när hon ska giftas bort. Tillslut förstår man att han varit naiv och orsakat en av hans tidigare elever stor skada i sitt engagemang i det nationalistiska arbetet, men mest av allt vill han få bekräftelse och vara betydelsefull. Det värsta för honom är nog antydningar om att han kanske inte varit så betydelsefull alls, så att människor inte känner till hans handlingar och verk. 

Tara Westovers bok om sin uppväxt i en mormonfamilj med preppers på landsbygden i Idaho är riktigt stark och engagerande. Det finns händelser och upplevelser som hon berättar om som jag kan känna igen mig i även om hennes omständigheter är så otroligt annorlunda och rätt extrema i vissa fall. Hennes uppvaknande och perspektiv på sitt liv, när hon möter världen utanför och inser att det hon fått lära sig i sin familj är väldigt annorlunda mot det vi kallar allmänbildning och rationellt, kan jag relatera till på så sätt att vi som unga vuxna får perspektiv på vårt liv och våra föräldrar och inser att de bara är människor och inte allvetande eller så genomtänkta. Uppvaknandet hon upplever är väldigt mycket hårdare än de flestas och innebär en långsam brytning med det förflutna och delar av familjen. Hon inser bland annat att hennes pappa antagligen är bipolär och att hon har stora kunskapsluckor i till exempel historia som att hon inte känner till förintelsen eller medborgarrättsrörelsen och de svartas kamp för rättigheter. Något som försvårar hennes situation ännu mer är hennes våldsamma storebror Shawn och hur hans beteende får henne att förneka sin egen sanning att han misshandlar och förnedrar henne. Hennes föräldrar vill inte erkänna vad han gör trots att de ser det. De övriga syskonen påverkas också i olika grad, några har liknande upplevelser t ex hennes syster, men Tara är den yngsta och tjej och blir därmed väldigt utsatt. Shawns beteende drabbar alla med framförallt kvinnor och tjejer som står honom nära som systrarna och flickvänner. Tystnadskulturen och att människor skyddar förövare genom att förneka och lägga skulden på offren för våldet finns överallt men blir kanske starkare i såna här patriarkala traditionella miljöer? På det här sättet blir hennes berättelse också allmängiltig när hon tvingas bryta med sin familj för att kunna leva sitt liv och utgå ifrån sin sanning. För att stanna kvar i familjen måste hon gå med på deras sanning att hon har ljugit om misshandeln och att hon är besatt. 

Witcher-serien är riktigt underhållande och den senaste jag läst - Elddopet - som kom ut i mars på svenska är nog den bästa hittills i mitt tycke. Fokus är på häxkarlen Geralt och hans följeslagare i sökandet efter Ciri mitt i kriget med Nilfgaard. Yennefer och Ciri är också med i några partier, men handlingen följer framförallt Geralt och trubaduren Riddarsporre som slår följe med flera andra som bågskytten Milva, Cahir från Nilfgaard, några dvärgar, en gnom och den mystiska Regis. Ibland påminns jag om Tolkiens Sagan om ringen, men den här är en mer våldsam och mustig berättelse. Längtar efter de två sista böckerna Svalans torn och Damen i sjön som kommer på svenska i sommar. Elddopet är ett riktigt äventyr rikt på händelser och vändningar, en kamp mellan ont och gott, många personer och ställen att hålla reda på, underhållande berättat. 

Nu i mars har jag börjat på flera böcker samtidigt vilket kanske inte funkar så bra. Får se. I bokcirkeln ska vi läsa Per Olov Enquists Kapten Nemos bibliotek. Sen har jag lånat Kudos av Rachel Cusk. Försöker också läsa en scifi-roman Eon av Greg Bear. Kapten Nemos bibliotek ska jag i alla fall läsa ut.