Somriga sommarens sorg

Somriga sommar du kommer med sorgliga budskap. I lust och fägring stor. Riktigt varmt och somrigt är det inte ännu. Du är ändå här. Det är en paradox när döden inträffar mitt i blomstertiden. Jag träffas en regnig dag av besked att någon givit upp och tagit sitt liv. Någon från länge sen. Någon som kämpat länge. Det blev för mycket, orken och hoppet tog slut. Jag tänker att det är en sjukdom som kan vara dödlig. Det är inte vad någon vill. Det är en sjukdom inte ett svek. Jag kan varken döma eller helt förstå. Jo jag tror jag kan förstå att det kan bli så ensamt och hopplöst, men det är inte sanningen som känns så. Det är det sjuka. Det är en svår kamp att vinna. Kräver all din energi.

Det finns inga hjältar. Bara vi vanliga människor. Ibland i guda-och hjältegestalt. Ibland lyser vi som solen. Ibland kan vi blända stjärnorna. Sen kommer de regniga dagarna. Mulen himmel över oss, kanske inom oss.

Inom oss, inom oss är vi alltid tillsammans och ensamma på en och samma gång.

Himlen över oss. Täcket med stjärnor. Det finns inget hotfullt längre. Bara dina fridfulla andetag.

I väntan på vadå?

I väntan på något. I väntan på vadå? Lusten till livet finns här. Levande livet är alldeles nära. Jag andas, jag gråter, jag skrattar, jag darrar av rädsla och alla känsliga känslor jag bär på. Jag är här. Det är bara att leva, göra, skapa och leva. Det är när jag väntar som livet stannar. Väntar på andra, på att något ska ändras, något ska bli annorlunda, kanske bättre. Det är då det stannar till och börjar gräva sig ner till något mörker, fallande handlöst mot en okänd botten. När jag handlar, när jag gör, är jag stark. När jag stängs in av hänsyn till andra, rädsla, oro eller vad det nu är, det är då jag fastnar i en väntan. Det går att vända det och tänka från ett helt annat håll. Det är bara så långt borta när man fastnat.

Just nu en skön känsla av att jag klarar av saker. Jag hanterar det som kommer i min väg. Visst finns det saker som kan hända, hemska jobbiga saker, men vad hjälper det att jag tänker på det även när jag är glad? Just här och nu känns det skönt och jag har tillförsikt. Det finns massor jag vill göra. Det finns massor av liv att leva.

Inspiration Lykke Li

När jag såg skivomslaget till Lykke Lis senaste skiva "No rest for the wicked" blev jag fascinerad. Ansiktsdragen är så rena. Det är något antikt över henne. Hon utstrålar något svårfångat kanske mystiskt. Det är inte en naturlig pose men bilden uttrycker något äkta ändå. Det finns en smärta där och en stolthet.

Min tavla nedan är inspirerad av Lykke Lis skivomslag. Inte riktigt klar än tror jag. Vet inte hur den kommer bli tillslut. Jag lyssnade på hennes musik när jag målade. Det är ett hjärta som blöder, ensamhet, styrka, livets skönhet och sorg. Jag började med en svartmålad duk och skissade fram ljuset. Tycker om att jobba så. Man blir inte lika återhållen som om man målar på en vit duk. Har tidigare testat det med kol och att sudda fram ljuset. Jag använde kol nu med för att få det svarta svartare. Tycker om att använda palettkniven och bre på färg. Det blir en härlig effekt.

När bilderna är såhär bredvid varandra så ser jag många detaljer att göra om. Tycker ändå om känslan i bilden som den är just nu. 

The Book-Cadillac Hotel

Såg ett foto av Emil Heilborn för ett tag sen som inspirerade mig. Det föreställde The Book-Cadillac Hotel i Detroit, Michigan. Det är taget ca 1925 och var då det högsta hotellet i världen med 30 våningar. Högst upp på byggnaden fanns The Detroit Free Press broadcasting station.

Jag kände bara att jag ville måla av det. Eftersom det är ett svart-vitt fotografi så använde jag först en gråskala, men sen kom färgerna in och det blev mer rätt. Tycker det är häftigt med amerikanska stadsmiljöer ifrån början av 1900-talet med skyskrapor och drömmar om en ny tid. 

Här är en bild på tavlan som den ser ut nu. Vet inte om jag är klar än. Tror jag kommer jobba lite mer på den. Det är kul att man inte vet hur det kommer bli från början. Det är svårt att måla i olja, men också väldigt kul. Jag har letat efter fler bilder av motivet från 20-talet och senare och hittat ganska många. På en del från samma tid ser man mer tydligt reklamskyltarna och omgivningen. 

Högkänslig?

Kanske måste jag tillslut komma ut som högkänslig. Börjar mer och mer tro att jag har ett sånt personlighetsdrag, fast inte den introverta sorten. Bara en sån som lätt blir påverad av saker omkring mig och funderar väldigt mycket på hur människor och saker fungerar. Varför det blir som det blir. Analyserar och analyserar. Grubblar och ältar på. Förutser hur det ska gå innan det verkligen händer. Sen när det visar sig att man har rätt och inte bara var en pessimist så kan man inte gärna säga "vad var det jag sa?" och liksom sparka på den som redan ligger.

Det finns ingen poäng med att vara efterklok och ha ångerkänslor om man inte lär sig av sina misstag och utvecklas. Ska man bara fortsätta att göra om samma misstag om och om igen för att det av någon anledning inte går att ändra på nåt så är det en väldig belastning att se vad som kommer hända i förväg utan att kunna påverka. Om man dessutom tycker väldigt illa om att göra misstag så blir det som att köra rakt in i en vägg när de andra lugnt säger till en att det inte finns nån vägg. Nä ok, det finns ingen vägg. Jag slutar fundera på det sätt som är naturligt och accepterar att vi kommer köra in i väggen i full fart. Det var ju vad vi kom överens om eller? Sen när man är 50 meter från väggen börjar andra skrika. Jag förstår ingenting. Ni visste väl om att det var såhär det skulle gå när ni accelererade och jag såg väggen komma? Ni läste väl kartan? Ni minns väl hur det var förra gången? Ok inte, då kraschar vi tillsammans.

Det är väldigt svårt att förklara det här för andra som inte fungerar så. För mig är det jag säger en verklighet inte bara en kritik eller negativitet. Om man tycker att det är jobbigt att misslyckas så gör man allt för att undvika det. Om man ber en sån person att bara köra på rakt åt fanders, så begär man ganska mycket. Det innebär en enorm anspänning ibland. Sen är det väl olika vad vi menar med att misslyckas. Jag kan sällan känna mig riktigt nöjd om jag inte levererat det jag lovat ungefär på den tid jag sagt. Jag har kanske lite för höga ambitioner?

Jag tror ju också att folk har tänkt igenom sina handlingar och ord någorlunda och att om de går på som ångvältar så ska de förstå det. Att de har nån slags genomtänkt agenda. Det är ju inte så, men på något sätt så faller jag ofta tillbaka i tankar på att folk begriper vad de håller på med. Och om de gör det, vad menar de då? Sen vet jag ju att jag knappt förstår mig själv, men jag försöker i alla fall.

Jo, jag översvämmas av känslor och jag upplever dem väldigt intensivt. Det gör ont, det gör ont, det gör ont en stund på natten och ofta på dan. Jag kanske är neurotisk ibland, men inte är det lätt att hålla sig själv i tyglarna. Jag rycks med alldeles för lätt. Jag kan bli otroligt lycklig också och vissa stunder flyger jag, ibland på riktigt i drömmarna om natten (ja på riktigt). Jag kan känna mig berusad av livet och nästan pillrig i hela kroppen bara av känslor. Jag trodde att det var så för alla. Visst har jag märkt att en del människor är rätt så jämna i humöret medan jag åker upp och ner. Och det verkar lite tristare att inte kunna bubbla sin egen skumpa och att man måste ta till annat för att flyga. Det verkar å andra sidan oerhört skönt att kunna koppla bort känslorna ibland om man nu kan det.

Hela den här HSP (Highly Sensitive Personality) idén kan förstås vara bullshit. Det går mycket trender i det här. Fast vi vet att det finns olika personlighetstyper. Varför inte också högkänslighet? Jag tycker att vissa saker stämmer, men kanske är jag bara en känslig person?