Labyrinter

Det går upp och det går ner. Jag kommer lite framåt och lite bakåt. Jag ser utsikten från en topp jag aldrig bestigit. Jag faller. Stirrar ner i avgrunden igen. Jag är klok. Jag tappar omdömet, använder min tankeförmåga till att leta i labyrinter. Vägen ut är framför mig, men jag ser åt ett annat håll. Jag stirrar ner i djupen, i avgrunden, som om jag aldrig varit här förut, som om allt är nytt igen. Varför känner jag inte igen mig? Varför följer jag inte brödsmulorna hem igen? Jag försöker resa mig upp, stå över alla futtigheter, vara en klok människa. Biter ihop och kommer igen som man ska. Något tröttsamt. Fortfarande lika otäckt, som en mardröm man drömt många gånger förut. Man vet vad som kommer hända, men ändå så rädd.

Hitta självförtroendet. Självet och tron. Tron i självet. Vad nu det är? Var sitter det? Hur ser det ut? Hur ska det kännas att hitta det? Det är som ett tankeexperiment. Helt plötsligt är det där. Tron på mig, på livet. Vart försvann det nyss? Vad var det som skymde sikten? Alla dessa tankar. Alla dessa dagar. All tid jag slängt bort på det. Även det är att vara människa. Skapa mening och hitta lusten. Hitta tron på något. Meningen med allt det här.

En egen hörna

Ibland vilse
ibland på stigen
ingen rak väg
irrande runt i sidospår
/dikt av mig

Jag köpte en anteckningsbok idag. En liten att ha i väskan för tankar som bara behöver formuleras direkt. Det står Field notes på den och en teckning av en konformad snäcka finns på framsidan. Jag tänker mig en expedition, en forskningsresa över havet till främmande länder. En loggbok att skriva varje dags händelser i. Jag är på en resa. Omgiven av pennor och papper. Ständigt tänkande, skrivande och tecknande. Trösterikt för själen att ha en sådan liten anteckningsbok.

Ibland blir jag så trött på den här världen med alla sina måsten och vardag. Sen ser jag hur många har det svårt och tvivlar på mitt eget omdöme. Är jag ändå inte rätt värdelös som inte kommer vidare? Varför har jag inte satsat på det jag älskar att göra? Är jag rädd? Ja rädd är jag väl på sätt och vis. Mest är jag förnuftig, dvs realistisk och kanske i somligas ögon pessimistisk. Jag tänkte att jag skulle kunna ägna mig åt det jag tycker om också, kunna kombinera förnuft och känsla. Vet inte om det är så lätt att göra. Man kan det självklart. Det finns stordåd att utföra och det utförs varje dag. Man kan såklart göra det helt själv. Det är väl det jag försöker göra.

Mitt uppdrag till mig själv är att fylla mitt liv, dvs min lägenhet, med det jag tycker om. När jag kommer dit ska jag känna mig helt hemma. Jag ser min hörna med bordsstaffliet, penslar och färger. Hörnan är vid ett litet fönster med en pelargon i vardagsrummet. A room of one's own. Inte ett rum, men en hörna och det är ju min lägenhet. Det är mina drömmar. Det är mitt liv jag lever äntligen. I min lägenhet är det mina och barnens önskningar som styr. Där ska det vara magi.

“Had I the heavens' embroidered cloths,
Enwrought with golden and silver light,
The blue and the dim and the dark cloths
Of night and light and the half light,
I would spread the cloths under your feet:
But I, being poor, have only my dreams;
I have spread my dreams under your feet;
Tread softly because you tread on my dreams.”
― W.B. Yeats, The Wind Among the Reeds 1899

Målarens trädgård

Målar och målar. Kom äntligen igång efter målarkursen i höstas. Tecknandet och målandet ger fokus och ett slags lugn. Något att återkomma till och jobba med, som blir ett synligt resultat vad än det är. Något eget som står för sig själv, där jag själv bestämmer nivån och ambitionen. Jag känner det som att jag befinner mig i ett ständigt lärande, att inget är fel där. Jag vill utforska nya saker. Ger mig själv uppdrag. Om man ska bli bättre måste man öva och öva. Det är ett hantverk i grunden. Man måste ha visionerna och drivet men det är mycket hantverk också. Sen kan man förstås bryta mot allt. Det finns inga regler att hålla sig innanför när man ska hitta sitt eget uttryck, men först vill jag utforska gränserna samtidigt med visionerna.

Kan jag det här? Hur kommer resultatet bli? Jag ser inte vägen framför mig när jag tar mig an uppgiften. Jag ser en känsla jag vill åstadkomma, men ingen klar bild. Det är skönt att jobba så.

Philip you made a difference

Philip Seymour Hoffman, vad var det som hände? Du skulle ju leva länge än. Ge oss fantastiska skådespelarprestationer i otaliga filmer och pjäser åren framför oss. Du skulle hinna spela många missförstådda, roliga och annorlunda äldre och äldre män. Vandra fram till fler utmärkelser kanske ännu vitare i håret och mer härjad. Du berörde mer än vanligt. Det känns som att jag träffat dig nästan. Du var så levande. Du lyfte förväntningarna. Mitt i allt bling-bling och yta var du på riktigt.

Det känns så sorgligt att du förlorade kampen om livet, för jag tror inte att du verkligen ville det här. Nu finns inga fler morgondagar. Någonting brast och tog slut alldeles för tidigt. Jag sörjer att livet är hårt, att pressen och ångesten blir så stora att de tar över. Jag vet inte om det var så för dig. Jag bara tänker att det kan ha varit så. För jag har känt andetagen flåsande i nacken. Självföraktet som tar över och blir en enda utväg, bort från smärtan av att leva. Livet kan vara ett jävla lidande och fyllas av ett stort svart mörker som man inte hittar ur. Jag önskar så att du haft en vän där. Någon som kunde sagt något, öppnat ett fönster och släppt in ljuset. Jag önskar att livet inte ska behöva vara så illa för någon att man vill bedöva sig med heroin, släppa taget om verkligheten, och bara få vila ifrån allt.

"Acting is so difficult for me that, unless the work is of a certain stature in my mind, unless I reach the expectations I have of myself, I'm unhappy. Then it's a miserable existence. I'm putting a piece of myself out there. If it doesn't do anything, I feel so ashamed. I'm afraid I'll be the kind of actor who thought he would make a difference and didn't. Right now, though, I feel like I made a little bit of difference."
Philip Seymour Hoffman (imdb quotes)

Yes, Philip you made a difference.

Drömmare i tiden

Ja, ok, jag är en drömmare. Jag kommer nog aldrig växa upp på det sättet. Delad itu av ansvarskännande och drömmar. Måsten och önskningar. Föreställningen om hur man borde och måste vara för att överleva och stå ut med sig själv och drömmen om hur man skulle vilja vara, vad man skulle vilja göra. I mitten tiden som går. Den bara går och går, ibland en befrielse, ibland obarmhärtigt. Hela tiden hängande över oss som påminnelse om att vi måste ta till vara tiden vi får här på jorden.

Hur tar man till vara tiden? Det måste väl vara att försöka må så bra man kan, vara lycklig? Men inget liv är lyckligt jämt. Hur tar man till vara tiden? Det beror ju så mycket på omständigheterna. När man är ung och obunden tänker man att man vill hinna resa och upptäcka världen innan alla måsten kommer ikapp. När man är vuxen med alla måsten försöker man allt man kan använda mindfulness och allt möjligt för att stanna upp och vara närvarande i stunden, så att inte alla stunder bara flyger förbi utan att man märker att det är livet.

Jag vill ta till vara genom att inte jämt skjuta upp sånt jag längtar efter att göra eller sånt jag mår bra av att göra. Även om det är lite motstånd innan man kommer igång så vill jag kontinuerligt komma förbi motståndet och göra, så blir det lättare tillslut och jag får en vana att ta till vara det viktiga i livet. Det är väl då man lever sitt eget liv också och inte bara är andra till lags? Man läser så mycket om hur vi moderna människor är så egoistiska och gör det vi själva vill bara, men det stämmer inte alls för mig. Jag har snarare varit tvärtom att jag lätt ger upp mina egna drömmar för allt man måste och för att jag tror att andra vill det kanske. Det är då man kan bli bitter om man ger upp hela sig och tror att det är för andras skull, men det är ett val.

Det där att vara vuxen, att fatta beslut och ta konsekvenserna. Vad tufft det är ibland. Det är inte som att man får en medalj för det. Ibland snarare helt tvärtom och det kan vara konsekvensen. Jag vill kunna respektera mig själv och då måste jag ta konsekvenserna av mitt handlande, inte smita undan och skylla ifrån mig. Jag ska förstås inte ta på mig hela situationen själv för det är nån slags kvarleva från min barndom. Jag kan bara ta på mig ansvaret för min egen del och sen får man ju försöka att behandla sig själv anständigt så som man skulle behandla en vän. Inte bara vara självkritisk och fördöma sig själv för de misstag man gör. Man måste göra misstag för att komma någon vart.

Jag är en sån person som till och med behöver träna på att göra misstag, kanske göra misstag med flit ett tag för att börja acceptera att det är ok. Jag har börjat slappna av mer med det, men jag vill verkligen att det jag gör ska vara riktigt bra. På vissa områden har jag fått bättre självförtroende och vet att det blir bra om jag jobbar på och tror på min egen förmåga. Jag vet på nåt vis att det jag kan duger och det är fantastiskt skönt att känna. Jag vet att jag har nåt eget, en egen stil eller eget uttryck, som jag ska fokusera på istället för att jämföra mig med andra eller kritisera. Släppa lös skapandet och bara köra på utan censur och invändningar. Det finns ett värde i själva skapandet. Slutprodukten är inte målet. Vägen dit är det som ger mig lycka. Att få hålla på med det jag tycker om. Tänk vad härligt det vore.

Jag lyssnade på ett radioprogram om Woody Allen. Han är otroligt snabb och har alltid en one-liner att dra till med.

Några citat
"80% of success is showing up."
"My relationship with death remains the same - I'm strongly against it,
All I can do is wait for it."
"It figures you’ve got to hate yourself if you’ve got any integrity at all."