Sagorna juli-september

 Läsning: 

• Ålevangeliet av Patrik Svensson
• The English patient av Michael Ondaatje
• Tysk höst av Stig Dagerman
• Systrarna av Anna Jörgensdotter
• Binas historia av Maja Lunde
• Girig-Sverige av Andreas Cervenka
• Rysslands förlorade seger av Arkadij Babtjenko

Sommaren har kommit och gått, full med löften om lugna, sköna, varma dagar som känns oändliga och kan fyllas med uppslukande läsning. Nuförtiden är det inte alls lika lätt att fångas av en bok, tankarna far omkring och alla måsten påminner om livet utanför. Det blev några böcker i alla fall. The English patient som jag tänkt läsa länge, kanske sen jag såg filmen och blev tagen av det poetiska språket, de intressanta huvudpersonerna och det episka dramat. Boken var också bra, såklart präglad av att jag sett filmen innan. Jag började läsa den på ett hotell i Stockholm och fick ganska bra semesterkänsla även om den inte direkt var lättläst. Ålevangeliet som vi läste i bokcirkeln till juli var välskriven och lättläst, häftigt att Patrik Svensson lyckats hitta så mycket intressant om ålen och kunde varva det med berättelsen om sin pappa och deras ålfiske. 

Läsningen juli-september innehöll hela tre fackböcker och jag gillade alla tre, men Rysslands förlorade seger var tung om Rysslands alltmer förtryckande regim, korruption och kriminalitet. Andrej Babtjenko har själv varit soldat i den ryska armén och stridit i Tjetjenien. Han är väldigt kritisk till det ryska styret och armén av uppenbara skäl. Boken är en slags dagbok och börjar kanske 2016 och den avslutande delen är skriven under början av Rysslands krig mot och invasion av Ukraina. Babtjenko lever i exil och 2018 kom nyheten att han blivit skjuten, vilket sen visade sig vara en iscensätning för att avslöja en komplott för att mörda honom. 

Girig-Sverige av Andreas Cervenka är verkligen en tankeställare om vilket Sverige vi lever i idag. Under min barndom och uppväxt var det hela tiden ett samtal om hur vänster och socialistiskt Sverige var, vilket skattetryck vi hade, socialdemokraternas dominans och att vi var så lagom. Nu är det som att allt det har ställts på ända. Sverige har lägre skatt än nånsin, marknadskrafter finns i skolan, privatisering, välfärden utarmas, Sverige leds av en högernationalistisk regering osv. Sverige är motsatsen till lagom har det visat sig. Sverige har aldrig varit lagom, istället är det ett land av extremer. Undrar ibland om vi kommer att se tillbaka på den här tiden på samma sätt som man ser tillbaka på 70-talets stora slagsida åt vänster och misstagen på den tiden, där många trodde på kommunistiska regimer som sen visade sig begå grova brott mot befolkningen. 

Binas historia är en slags cli-fi - climate fiction - runt bin och bidöden med tre historier som berättas parallellt men i olika tidsplan om George, William och Tao. Historien från framtiden med Tao var mest spännande och öppen eftersom jag som läsare inte vet vad som ska hända. Andra teman i boken är föräldraskap och förväntningar, frustration över att barnen inte lever upp till förväntan, samt längtan och sorg. 

Systrarna var kanske minst engagerande även om jag gillade hur författaren tar upp sina förebilder och inspiratörer - systrar - och föreställer sig att hon är i deras liv eller de i hennes. Boken var lite för lång för min smak och blev ibland upprepande. Jag gillade annars att den utspelar sig i Uppsala, Stockholm och Gävle bland annat och tar upp teman som relationer, psykisk ohälsa och skrivande. Berättelsen är ofta sorglig med misslyckade relationer tabletter och panikattacker, men kan också växla till en sorts humor. På ett sätt kunde författaren gjort boken mer fiktiv som jag först trodde den skulle vara, istället är det en autofiktiv historia. Den stora dominansen av autofiktiva romaner debatteras också på kultursidorna, dvs varför så många böcker är autofiktiva. Trenden har pågått länge, men kanske är det mer märkbart nu? Tänker ändå på alla de författare som skrivit och skriver autofiktivt eller självbiografiskt Karl Ove Knausgård, Carina Rydberg, Jonas Hassen Khemiri, Édouard Louis, Rachel Cusk, Annie Ernaux, Vigdis Hjorth, Jonas Gardell, Marguerite Duras m fl. Kärnan är väl om det är bra litteratur eller inte? Ibland lyfter det och ibland inte. Sen blir det trist om alla skriver självbiografiskt. Samtidigt finns nog det självbiografiska med på något sätt i all litteratur. Är det lättare att skriva självbiografiskt? 

På spaning efter tysk höst

 I somras läste jag Tysk höst av Stig Dagerman, det första jag läst av honom, förutom Att döda ett barn vilken jag tror att jag läste för länge sen i skolan. Dagerman blev utskickad av Expressen för att skildra Tyskland efter kriget. Året är 1946, Dagerman är 23 år och gift med tyskan Annemarie Götze med vilken han har två små barn. Genom sin fru och hennes familj har han kontakter i Tyskland och dessutom behärskar han det tyska språket. Under sin tid i Tyskland reser han runt till olika städer och skildrar svälten, lidandet och vardagen under ockupationsmakterna Ryssland, USA, Storbritannien och Frankrike. Artiklarna är engagerade, öppna och nyfikna. Han frågar sig om det går att kräva moral och idealism av någon som svälter. Tyskarna hade mat under kriget men 1946 svälter de. Människor försöker överleva på olika desperata sätt, unga kvinnor säljer sig till de allierade soldaterna, svarta börshandeln pågår, folk bor på toaletter. 

Flera av artiklarna känns så absurda att de känns påhittade som just den om familjen som bor på en toalett som de ärvt efter en man vars hela familj har dött, en annan om tyska internflyktingar som bor på ett godståg som skickats från Bayern till Essen där ingen vill ta emot dem, rättegångarna mot nazisterna som folk går på som en slags förnöjelse m fl. Flera saker var överraskande för mig att läsa, som att ockupationsmakterna inte ville ha en antinazistisk revolution och därför splittrar och avväpnar motståndsgrupper i det tyska samhället. De många avnazifieringsdomstolarna s k Spruchkammern, bara i Stuttgart var det 120 000 som skulle ställas inför rätta. Nazismen och Hitler krävde obetingad lydnad, men det var inte alltid tvång att skriva under på det. Varför var det så många som gjorde det? Förlorade generationer i spillrorna efter stor-tyska drömmar. 

Ibland finns det som tomrum i någons världsbild, i berättelsen de berättar, en man säger att det bara var de som inte kunde hålla käften som hamnade i koncentrationsläger, som om det var hela sanningen, som att de var dumma som inte höll käften att det enbart handlade om vad en sa. Var är judarna, romerna, homosexuella och andra i den berättelsen? Det behövde inte säga något för att hamna i koncentrationsläger, de bara existerade och blev dömda för det. 

Något som är speciellt med att läsa verkliga historiska skildringar är att vi i nutiden vet hur det gick sen, medan Dagerman och de han träffar inte gör det. I skildringar som utspelar sig innan andra världskriget på 20- och 30-talet så vet vi hur illa det kommer bli, att många kommer dö och lida mycket och det hänger över berättelsen i våra nutida ögon. I den här skildringen från 1946 så vet vi att det blev bättre, att Tyskland och Europa byggdes upp igen, att Tyskland fick hjälp i och med Marshallplanen och en lång högkonjunktur tog vid. Vi vet också att långt ifrån alla nazistförbrytare blev straffade, att vissa blivit straffade först i nutid. Även Dagerman är inne på det faktum att de stora förbrytarna kommer undan och kan sko sig på situationen medan f d koncentrationslägerfångar svälter. 

På spaning efter det nya, april-juni 2023

 Vad jag läst och lyssnat på:

• Tills vi dör av Diamant Salihu
• Svindlande höjder av Emily Brontë
• Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne
• Riddaren av de sju konungarikena av George R R Martin
• Gift av Tove Ditlevsen
• Gilead av Marilynne Robinson
• Ålevangeliet av Patrik Svensson
• Troubled blood (A Strike novel #5) av Robert Galbraith (pseudonym för J K Rowling)

Sommaren är här nu på riktigt med kvava dagar, fågelkvitter, fjärilar och åskoväder som rumlar in ibland. Den här sommaren har hittills varit varmare än vad som egentligen är vanligt men det är det nya vanliga antar jag. Vi har börjat vänja oss vid midsommar med bad i uppvärmt vatten, sitta på uteserveringar redan i april-maj, odla växter för varmare klimat. Tomaterna trivs otroligt bra i år på balkongen. Tre Tiny Tim och två andra jag fått från mamma, varav en är Sungold, den andra ska bli svartröd. I år har jag även förodlat rosenskära som blommar fint i olika nyanser av rosa och lila med dilliga blad. Midsommar förr var ofta regn och kallt, sitta ute och grilla i kylan, doppa sig i iskallt vatten. Våren har varit riktigt intensiv och jag är trött, kanske även för att förra året var ganska påfrestande på jobbsidan. Den här sommaren tar jag det lite lugnare och stannar i Sverige. Finns mycket att göra här. Barnen börjar bli stora på riktigt, en ny tid närmar sig. 

TV-serier:

På sistone har jag hittat flera serier i en genre jag inte brukar kolla på så mycket, dramakomedi: Ted Lasso, Platonic och Something Somewhere. Alla tre handlar mycket om vänskap särskilt de senare två. Det är vänskap mellan män och kvinnor vilket är ovanligt att se skildrat på film och tv.

Ser fram emot Witcher säsong 3, sista med Henry Cavill, trist att han ska sluta sen.

Ser även Happy valley med Sarah Lancashire som är fantastiskt bra, men inte särskilt happy. 

Senaste film på bio: De åtta bergen (Le Otto Montagne), italiensk film från 2022 som bygger på en bok av Paolo Cognetti. Filmen handla om två pojkar Pietro och Bruno, som lär känna varandra sommaren 1984 i en alpby - Grana - i de italienska alperna. Pietro bor i Turin och är i Grana på semester medan Bruno bor hos sin faster och farbror i Grana och hjälper till med djuren. Pietros föräldrar vill hjälpa Bruno att få en utbildning i Turin och bo hos dem men hans pappa tar honom med sig och de två pojkarna pratar inte med varandra igen förrän som vuxna män när Pietros pappa har gått bort. Pietro inser då att Bruno har haft kontinuerlig kontakt med hans föräldrar och att pappan har varit på vandringar i alperna med Bruno, medan han själv inte haft kontakt med sin pappa på många år. Långsamt berättas historien om deras vänskap, relationen till fäder och om sökandet efter mening och sin plats i livet. Pietro gör samma vandringar som sin far fyllt i på sin karta, följer i hans spår och läser de rader han skrivit i loggboken som finns i ett skrin på varje topp. En vacker bild av hur vi försöker komma nära någon som vi inte kunde närma oss i livet. Filmen kunde varit kortare och mer fokuserad. Ibland påminde Pietro mest om en av alla dessa trekkerkillar som ska bestiga Mount Everest som nån slags lyxturism maskerad som strapats. Samtidigt är det en vacker film och jag förstår viljan att vandra i alperna. Vänskap och relationer visas fint, hur svårt det kan vara att nå de som står oss närmast ibland. Bruno känner sig bara hemma i alperna där han vuxit upp, han behöver inte resa iväg för att hitta hem. Tänkte på The Waterboys låt The whole of the moon, om jaget som reser ut i världen i sökandet efter något och den andra som redan förstår allt utan att behöva ge sig iväg. 

Läsning mot ljuset, januari-mars 2023

 Läsning: 

• Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami
• Witcher: Ovädrens tid av Andrzej Sapkowski
• Nordisk fauna av Andrea Lundgren
• Händelser vid vatten av Kerstin Ekman
• Tyrannens tid av Magnus Västerbro
• Howl´s moving castle av Diana Wynne Jones
• Stalins kossor av Sofi Oksanen

Året började bra med riktig flow i läsandet, sen kom det av sig ett tag för att få fart igen i mars. Tyckte om Murakamis bok om löpning även om jag inte själv är nån löpare direkt, han skriver bra, det skulle varit en bokcirkel om den på nya jobbet men den blev inte av. Witcher var också spännande och det är tråkigt att historien om Witcher egentligen är över, hoppas att han fortsätter skriva om den världen. 

Nordisk fauna bestod av noveller med övernaturliga inslag som var fascinerande och bitvis skrämmande. Tyckte om flera av novellerna. De var snyggt skrivna och fick en att tänka till. 

Det var kul att läsa/lyssna på Händelser vid vatten och samtidigt se TV-serien på SVT efteråt. Troligen fler än vi i vår bokcirkel som gjorde så. TV-serien var bra men det är ju svårt att få med allt från en lång roman och det blir annorlunda beroende på vad som lyfts fram. Scenografin var snygg och flera bra skådisar. Kollektivet har tydligen väckt fascination för det har skrivits en del om det i media. En del tycker att det skildras klichémässigt. 

Jag lyckades lyssna klart på Tyrannens tid som vi började läsa med bokcirkeln på förra jobbet för ett bra tag sen, men inte blev klara med eftersom de flesta fick annat att tänka på och bytte jobb. 1700-talet framstår inte som en munter tid, mest mycket lidande och en kung som ständigt ville kriga och ha fler soldater. Det var inte bättre förr uppenbarligen. Första gången jag läser en historisk bok om en kung tror jag. Svälten av samma författare var bättre, eller om ämnet var mer intressant för mig. Är sugen att läsa mer av Peter Englund, kanske skulle läsa Poltava, annars är jag mer sugen på böckerna om första världskriget. 

Vädret har varit ombytligt på sistone. Senaste bokcirkelträffen om Stalins kossor var det full snöstorm och bussarna ställdes in så vi fick gå hem. Över påsk har det blivit vår äntligen och solen värmer skönt. Stalins kossor var bra men lite för lång, tyckte särskilt att det var intressant med partierna om Estland under sovjettiden och hur hårt livet var. Borde läsa Utrensning som ska vara riktigt bra. 

Nu läser vi Svindlande höjder, men även Tills vi dör av Diamant Salihu kom in som en bubblare. Snart är det sista april och våren är verkligen här.

Läsning i mörkret, oktober-december 2022

Nytt år som vi inte stormar in i med stora förhoppningar efter flera år av kriser och bakslag. Förra året hoppades vi att pandemin var över men då kom nya restriktioner tidigt i januari om att jobba hemifrån osv. När restriktionerna började släppa och OS i Kina var över invaderade Ryssland Ukraina och chockade ett Europa som inte ville tro att nåt sånt kunde hända igen i vårt närområde. Pandemin är inte heller slut även om den är inne i en annan fas i väst för tillfället, i Kina verkar det vara fullt kaos på sjukhus och bårhus. Vi stormar inte in i det nya året vi gläntar försiktigt och hoppas att det inte hela tiden ska bli värre på något håll, det räcker gott och väl med krig, pandemi, artdöd och klimatförändringar, för att inte tala om hotet mot demokratin på många håll. Hoppet lever nog men är nertryckt i ett hörn.

Personligen har det varit ett turbulent år i arbetslivet och jag är glad över att vara på en ny arbetsplats och gå vidare efter en lång tid av stress över dålig ledning, dysfunktionella situationer och kollegor som blir illa behandlade. Näringslivet är väldigt föränderligt, ja kanske arbetslivet, det finns lite som består, men jag har aldrig tidigare varit i en situation där så många känner sig tvingade att söka nytt jobb för att arbetsplatsen fungerar så dåligt. Svårt och pressande att känna att en inte vill vara sist kvar när folk säger upp sig var och varannan vecka. Sorgligt och onödigt att det blev så, men tillslut måste en acceptera faktum. Arbetsmarknaden inom IT har varit mer än god, så alla har hittat nya jobb och vi har spridits ut på olika ställen, får se hur det blir det här året. Olyckskorpar finns överallt. Jag känner ändå att jag vann flera goda vänner och lärde mig mycket under de dryga tre år jag var på min förra arbetsplats. 

Läsning: 

• Eufori av Elin Cullhed
• Animal farm George Orwell
• Onda nätters drömmar som ljudbok
• Mörkt vatten av Joyce Carol Oates
• Hovjuvelerarens barn av Gunnar Bolin
• Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan de Geer (ljudbok)

Trots att de sista månaderna på året är stressiga har jag haft en hel del läsenergi. Jag läste även Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning under årets sista dagar och avslutade på nyårsdagen så den kom inte med på den här lista. Den boken är med i en slags bokcirkel i koncernen på mitt nya jobb. Löpning är inte ett stort intresse för mig, men jag gillar Murakami och tyckte om boken som handlar om hans maratonlöpning och även triathlon, som han satsar på för att ta hand om sin kropp med tanken att det krävs en hälsosam kropp för att orka skriva romaner år efter år. På vissa sätt ett konstigt val när en författare redan tillbringar mycket tid i ensamhet med sina tankar, men han verkar också ha funnit en gemenskap där. I sin ungdom drev han en bar som tog all hans tid och krävde att han var social med kunder på sena kvällar, efter ett tag beslutade han och hans fru att förändra sina liv helt, göra sig av med baren och Murakami började skriva på heltid. De ändrade sina rutiner till att gå upp tidigt på mornarna och han började springa. 

För tillfället läser vi Nordisk fauna av Andrea Lundgren i bokcirkeln med vännerna, på jobbet Fifty quick ideas to improve your tests också det i en bokcirkel och själv läser jag Gilead av Marilynne Robinson. Jag går in i 2023 med en del läsglädje. Igår hämtade jag även ut nya vinterlöparskor för att inte bli så blöt om fötterna varje gång jag ger mig ut på en kortare joggingtur, har inga tankar på tävlingar eller maratonlopp, vet faktiskt inte om min kropp skulle klara det och definitivt inte min knopp, mentalt kan jag inte övertyga mig själv om att det är vad jag ska prioritera i livet. Mina korta långsamma joggingturer räcker gott och väl, sen behövs lite styrketräning och rörelse för överkroppen också, men maraton är på en helt annan nivå. Tiden räcker ändå inte till för allt jag skulle vilja och behöva göra.