Läsning:
- Ålevangeliet av Patrik Svensson
- The English patient av Michael Ondaatje
- Tysk höst av Stig Dagerman
- Systrarna av Anna Jörgensdotter
- Binas historia av Maja Lunde
- Girig-Sverige av Andreas Cervenka
- Rysslands förlorade seger av Arkadij Babtjenko
Sommaren har kommit och gått, full med löften om lugna, sköna, varma dagar som känns oändliga och kan fyllas med uppslukande läsning. Nuförtiden är det inte alls lika lätt att fångas av en bok, tankarna far omkring och alla måsten påminner om livet utanför. Det blev några böcker i alla fall. The English patient som jag tänkt läsa länge, kanske sen jag såg filmen och blev tagen av det poetiska språket, de intressanta huvudpersonerna och det episka dramat. Boken var också bra, såklart präglad av att jag sett filmen innan. Jag började läsa den på ett hotell i Stockholm och fick ganska bra semesterkänsla även om den inte direkt var lättläst. Ålevangeliet som vi läste i bokcirkeln till juli var välskriven och lättläst, häftigt att Patrik Svensson lyckats hitta så mycket intressant om ålen och kunde varva det med berättelsen om sin pappa och deras ålfiske.
Läsningen juli-september innehöll hela tre fackböcker och jag gillade alla tre, men Rysslands förlorade seger var tung om Rysslands alltmer förtryckande regim, korruption och kriminalitet. Andrej Babtjenko har själv varit soldat i den ryska armén och stridit i Tjetjenien. Han är väldigt kritisk till det ryska styret och armén av uppenbara skäl. Boken är en slags dagbok och börjar kanske 2016 och den avslutande delen är skriven under början av Rysslands krig mot och invasion av Ukraina. Babtjenko lever i exil och 2018 kom nyheten att han blivit skjuten, vilket sen visade sig vara en iscensätning för att avslöja en komplott för att mörda honom.
Girig-Sverige av Andreas Cervenka är verkligen en tankeställare om vilket Sverige vi lever i idag. Under min barndom och uppväxt var det hela tiden ett samtal om hur vänster och socialistiskt Sverige var, vilket skattetryck vi hade, socialdemokraternas dominans och att vi var så lagom. Nu är det som att allt det har ställts på ända. Sverige har lägre skatt än nånsin, marknadskrafter finns i skolan, privatisering, välfärden utarmas, Sverige leds av en högernationalistisk regering osv. Sverige är motsatsen till lagom har det visat sig. Sverige har aldrig varit lagom, istället är det ett land av extremer. Undrar ibland om vi kommer att se tillbaka på den här tiden på samma sätt som man ser tillbaka på 70-talets stora slagsida åt vänster och misstagen på den tiden, där många trodde på kommunistiska regimer som sen visade sig begå grova brott mot befolkningen.
Binas historia är en slags cli-fi - climate fiction - runt bin och bidöden med tre historier som berättas parallellt men i olika tidsplan om George, William och Tao. Historien från framtiden med Tao var mest spännande och öppen eftersom jag som läsare inte vet vad som ska hända. Andra teman i boken är föräldraskap och förväntningar, frustration över att barnen inte lever upp till förväntan, samt längtan och sorg.
Systrarna var kanske minst engagerande även om jag gillade hur författaren tar upp sina förebilder och inspiratörer - systrar - och föreställer sig att hon är i deras liv eller de i hennes. Boken var lite för lång för min smak och blev ibland upprepande. Jag gillade annars att den utspelar sig i Uppsala, Stockholm och Gävle bland annat och tar upp teman som relationer, psykisk ohälsa och skrivande. Berättelsen är ofta sorglig med misslyckade relationer tabletter och panikattacker, men kan också växla till en sorts humor. På ett sätt kunde författaren gjort boken mer fiktiv som jag först trodde den skulle vara, istället är det en autofiktiv historia. Den stora dominansen av autofiktiva romaner debatteras också på kultursidorna, dvs varför så många böcker är autofiktiva. Trenden har pågått länge, men kanske är det mer märkbart nu? Tänker ändå på alla de författare som skrivit och skriver autofiktivt eller självbiografiskt Karl Ove Knausgård, Carina Rydberg, Jonas Hassen Khemiri, Édouard Louis, Rachel Cusk, Annie Ernaux, Vigdis Hjorth, Jonas Gardell, Marguerite Duras m fl. Kärnan är väl om det är bra litteratur eller inte? Ibland lyfter det och ibland inte. Sen blir det trist om alla skriver självbiografiskt. Samtidigt finns nog det självbiografiska med på något sätt i all litteratur. Är det lättare att skriva självbiografiskt?
