Tredje kvartalet

Här kommer tredje kvartalet med sommar och början på hösten-läsning. Blandar som vanligt böcker och ljudböcker:

• Göra sig kvitt Eddy Bellegueule av Édouard Louis
• En världsomsegling under havet av Jules Verne
• Vargbröder del 1 - Han som föddes att möta mörkret av Michelle Paver
• Picknick vid vägkanten av Arkadij och Boris Strugatskij
• Sputnikälskling av Haruki Murakami
• Howards end av E. M. Forster
• Babylon Berlin av Volker Kutscher
• American Gods av Neil Gaiman
• Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

Fortsatt ambition är att läsa mer av Murakami och Aleksijevitj och jag läser just nu Kriget har inget kvinnligt ansikte. När det gäller Murakami är det flera jag skulle vilja läsa som Kafka på stranden och Norwegian wood.

Nobelpriset för 2018 och 2019 har offentliggjorts under nobelveckan som avslutades med det sorgliga beskedet att Sara Danius gick bort natten mot lördag och inget är som vanligt eller kommer bli det på ett bra tag. Känns bedrövligt att hon inte fick fler år hos oss. Blir nedstämd av allt det som hänt kring akademin och att det var såhär det skulle sluta för en så stark förebild. Tycker att de bara skulle delat ut priset för 2019 och då till Olga Tokarczuk. Peter Handke verkar alltför lik nåt från den gamla akademin. Konstigt att de inte höjde blicken och sökte sig utanför Europa och USA. Nu är det något av en kompromiss mellan det gamla och det nya, inte riktigt någon förnyelse vad jag kan se. Vad det hade varit härligt att se Sara Danius som ständig sekreterare igen komma ut genom den där dörren och presentera årets nobelpristagare. Nu är det den gamla vanliga gråa akademin igen. Inga fantastiska klänningar och skarpsinniga iakttagelser. Hon var väl för stor för akademin och lyste för starkt. Tack Sara för att vi fick en glimt av något annat och bättre.

Tips om man gillar Harry Potter: på storytel finns en podd som heter Harry Potter bok för bok. Programledare är Marie Birde och det är olika medverkande i varje avsnitt. Upptäckte att potterfansen inte alls är så överens som jag kanske trodde. Alla var t ex inte överens om att Dumbledore är snäll... bara en sån sak.

Läsning andra kvartalet 2019

Väldigt många böcker pågående samtidigt under det här kvartalet, men lyckades avsluta några långkörare tillslut. Det här blev kvartalets lista:

• Pestens år: Döden i Stockholm 1710 av Magnus Västerbro
• Du ber mig beskriva en flod av Barbro Lindgren
• Kråkornas fest av George R R Martin
• Let me be Frank with you av Richard Ford
• En berättelse om kärlek och mörker av Amos Oz
• Drakarnas dans av George R R Martin
• Nocturner: fem berättelser om musik och skymning av Kazuo Ishiguro
• Min hemliga dagbok Adrian 13 3/4 år av Sue Townsend
• Bleknande berg av Kazuo Ishiguro
• Bön för Tjernobyl: Krönika för framtiden av Svetlana Aleksijevitj

Efter Svälten av Magnus Västerbro var jag sugen på att läsa mer av honom och Pestens år var riktigt intressant. Jag har aldrig direkt varit så intresserad av kungar och historia ur den vinkeln men här är det hela samhället som träder fram i en kristid då pesten drabbar Stockholm. Västerbro är intresserad av vad som händer i ett samhälle när det extrema inträffar. Hur mönster och skillnader blir mer tydliga. Vilka som drabbas värst, vilka som sviker och vilka som står starka i stormen. De som skor sig på andras olycka och de som flyr fältet. Samtidigt som pesten härjar i Sverige är Karl XII ute i fält och vill erövra mer, så kungens roll i detta är mer den av frånvaro och distans från den verklighet som den svenska befolkningen lever i.

Slutligen har jag lyssnat mig igenom George R R Martins böcker om järntronen. De blir bara längre och längre och allt spretigare, men persongalleriet är intressant och han lyckas skapa trovärdiga människor mitt i allt. Världen är grym och vissa blir grymma med den, andra mer godhjärtat och de flesta nånstans mitt i mellan. Läsaren lämnas efter Drakarnas dan mitt i händelsernas centrum med flera cliffhangers. Enligt Martin själv har han lovat att färdigställa nästa bok till nästa sommar eller så får de isolera honom på nån ö tills han blir klar. Kanske kommer nästa del äntligen. Om jag förstått det rätt tänker han avsluta berättelsen med två böcker. Frågan är om det räcker med tanke på hur lång Drakarnas dans blev. Jag hoppas på ett mer tillfredsställande slut för huvudpersonerna och Westeros än vad TV-serien gav.

Det blev två till verk av Kazuo Ishiguro: novellsamlingen Nocturner och debuten Bleknande berg från 1982. Språket och stämningen känns igen i båda. Han skriver en inte på näsan direkt. Mycket sägs mellan raderna. Tyckte om båda, men favoriterna är fortfarande de jag läst tidigare Återstoden av dagen, Never let me go och Begravd jätte. Vill gärna läsa även Den otröstade och Vi som var föräldralösa.

En berättelse om en släkt, ett land och ett mörker i en mamma

Slutligen har jag läst ut Amos Oz En berättelse om kärlek och mörker. Läste den som e-bok på telefonen. Lite jobbigt att läsa så långt på telefonen. Står att den är 575 sidor lång i pocket. På min telefon blir det 879 sidor. Läste i perioder eftersom den bitvis var tung och upprepande, bitvis fängslande och stark. Språket är ofta lekfullt och vackert men återkommande listar författaren olika företeelser och det blir lätt svårläst. Listor på människor, författare, böcker, platser mm. Han återkommer också till vissa händelser flera gånger och skildrar samma sak på flera sätt med mer eller mindre detaljer. Det här är en bok som försöker omfamna mycket, släkt, minnen, barndom, föräldraskap, judisk historia och politik, staten Israels födelse och utveckling, Europas före och under andra världskriget, nazismen och pogromer i östra Europa, depression och självmord, intellektualism jämfört med kroppsarbete osv. Kanske kunde berättelsen redigerats mer, men i grunden är det en intressant biografi som skildrar både det specifika för Amos Oz och hans släkthistoria och den stora berättelsen om det judiska folket under början av 1900-talet. För mig var det spännande att lära mig mer om judisk kultur, staten Israels ursprung och den judiska tillvaron i olika länder i Europa och Israel.

Amos Oz föddes i Jerusalem 1939 som Amos Klausner och dog i Tel Aviv 2018. Amos föräldrar hette Yehuda Arieh Klausner och Fania Mussman och var flerspråkiga. Faderns familj kom från Litauen och moderns från Ukraina. Föräldrarna pratade ryska och polska med varandra och var obekväma med hebreiskan som var det officiella språket i Israel och därmed sonens modersmål. Pappan arbetade största delen av sitt liv som bibliotekarie vid det judiska national- och universitetsbiblioteket men hade hellre velat göra akademisk karriär. 1952 när Amos var 12 år begick hans mamma självmord efter en lång tid av depression med sömnlöshet och migrän. Vid 15 års ålder lämnade han hemmet och gick med i kibbutz Hulda. Hans far gifte om sig och fick fler barn. Själv blev Amos adopterad av en familj på kibbutzen och bytte efternamn till Oz som betyder modig på hebreiska. Kibbutz Hulda blev hans hem mellan 1954 och 1985. Hans far dog 1970.

Boken är skriven som i skuld. En skuld att återberätta allt som skett honom och hans släkt, allt som hände det judiska folket runt tiden under staten Israels födelse. Amos Oz vill inte missa en enda detalj även om han skriver i boken att han redigerat och strukit saker. Han skriver "Jag vet inte vad som kan bidra till berättelsens utveckling, för jag har ännu ingen uppfattning om vart berättelsen syftar och varför man egentligen behöver bidra? Till utvecklingen?" Han erkänner alltså att han inte vet vad han har för syfte, men jag tolkar det som att han vill skriva ner allt för att bevara det för historien, få ner allt på papper, för att en bok överlever, medan människor dör. En bok går inte att utplåna för en kopia kan alltid finnas kvar.

"Jag hade en känsla av att människor kom och gick, att de föddes och dog men att böcker varade i evighet. När jag var liten hade jag ambitionen att växa upp och bli en bok. Inte en författare. Människor kan dö som flugor. Inte heller författare är odödliga. Men hur systematiskt man än försöker förstöra böcker, finns det alltid chans att något exemplar överlever och fortsätter att existera på en hylla någonstans i ett hörn av ett avlägset bibliotek i Reykjavík, Vallodolid eller Vancouver." 

Historien är kronologisk men hoppar samtidigt i tiden vid återberättandet av vänners och släktingars livsöden vilket förvirrar. Om och om igen kommer Amos Oz tillbaka till mamman och berättelserna hon berättade. Han cirklar runt och närmar sig smärtpunkten i mammans död och där slutar berättelsen om kärlek och mörker med att hans mamma somnar in och inte vaknar mer. Han fick inte vara där och rädda henne. Han fick inte gå på hennes begravning. Han fantiserar om vad han skulle gjort för att hindra henne om han fått vara där. Fågeln som ropar och ropar förgäves. Han skriver det i december 2001. Hela hans liv präglades nog av detta. Sin mor hade han en gemenskap med, med fadern var det svårare och mer krystat. En berättelse om kärlek och mörker kan vara skriven ur behovet av svar på varför hon lämnade dem. Ett sätt att förstå henne och deras gemensamma historia, Fanias och det judiska arvet, drömmarna och sorgerna de bär med sig i det nya landet.

En berättelse om kärlek och mörker av Amos Oz, utkom 2002 på hebreiska.

Flatiron building och Strykjärnet

Jag blev för länge sedan intresserad av strykjärnsbyggnader när jag upptäckte att det förutom Strykjärnet i Norrköping även fanns en Flatiron building i New York. Båda är spektakulära byggnader och ligger väldigt snyggt. Det blev aldrig av då för länge sen men tänkte skriva några ord om det här.

Flatiron Building, 175 Fifth Avenue, New York

Flatiron building har fått sitt namn efter formen på tomten den byggdes på. 1902 färdigställdes den och ståtade 22 våningar hög på Manhattan i New York. När den byggdes var den en av stadens högsta byggnader och fick ge namn till området som kallas Flatiron District. Daniel Burnham designade skyskrapan som fick blandat mottagande när det begav sig. New York Times kallade den för "a monstrosity" medan fotografen Alfred Stieglitz såg den som en enorm oceanångare och en bild av det nya Amerika på väg att skapas.

Foto Alfred Stieglitz 1903

Foto Edward Steichen 1904

På andra sidan Atlanten finns en annan strykjärnsbyggnad mitt i industrilandskapet i en stad känd för sin textilindustri. Strykjärnet står i Motala Ström mitt i Norrköping och uppfördes 1916-17 i klassicistisk stil av arkitekt Folke Bensow. Byggnaden fick sin form för att utnyttja så mycket som möjligt av holmen den står på - Laxholmen. Från 1917 till 1962 tillhörde Strykjärnet Holmens Bruks och Fabriks AB och fungerade bland annat som bomullsväveri. Efter renoveringar öppnade där Arbetets museum 1991.

Strykjärnet i Motala Ström, Norrköping

Båda byggnaderna påminner om industrialiseringen och de stora städernas frammarsch. En tid av framtidstro och modernism. De möter åskådaren som stora fartyg mitt i strömmen av vatten eller trafik. Båda påminner också om sin stads historiska glans, om en era av tillväxt och förändring.

Foto Carl Werngren 1940-talet

Wikipedia har en sida med byggnader som kallas för Flatiron building med fokus på USA men andra länder finns också med. Norrköpings Strykjärnet är däremot inte med, men det finns en byggnad i Stockholm som heter Flat Iron building och ligger på Norrmalm. Skanska uppförde den 2009 och den fungerar som kontorsbyggnad.
https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_buildings_named_Flatiron_Building

Statister i våra liv

Lyssnar på ett radioprogram i P1 om den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann (1926-1973) och hennes oavslutade verk "Todesarten" där "Malina" är den första delen. Malina handlar om en kvinnlig författare i Wien, om relationen till fadern och makt om jag förstår rätt. Malina är huvudpersonens manliga jag, hennes manliga dubbelgångare. Bachmann var med i den litterära grupperingen Gruppe 47 med bl a Günter Grass och Paul Celan.

Under sitt liv skrev hon många brev. Hon och poeten Paul Celan skrev brev till varandra i 20 år. Det sägs att hon har skrivit 10 000 brev som hon inte skickat och att hon inte läste de hon fick. Nu finns många utgivna. Ingeborg och Paul möts bara 10 gånger men skriver alltså till varandra i 20 år, ibland är det bara en som skriver. Hon kan skriva i flera år utan att han svarar. Samtalen i breven verkar mest vara som en dagbok med tankar en för med sig själv om den andra och sig själv, inte försök till kontakt eller riktade ord till den andra.

Nu kan vi läsa och prata om de ord som aldrig fick något svar när de skrevs. Är vi bara enskilda ensamma öar utan kontakt med varandra? Drabbande att tänka att vår ord aldrig når fram. Tänker på hur vi kort kan mötas och vara mer än statister för varandra men hur vi sen ofta återgår till skuggor i marginalen. Tänker på relationer där vi är starka jag och du i samtal, som sen blir till distans och tystnad. Ensidiga monologer och försök till kontakt som möts av tystnad från först den ena sen den andra. Förundras över hur närhet förvandlas till avstånd i själen. Det är ändå tacksamt med en mottagare att rikta sig till även om en inte förväntar sig något svar. Någon att skicka orden till även om de inte blir lästa. Hoppet finns trots allt att mottagaren har potential att förstå och svara. Ändå är mottagaren bara en statist som möjligen har några få repliker. Nu är jag statist i ditt liv och du i mitt. Vissa dagar undrar jag saker men vet att det inte finns några svar och att du i varje fall inte sitter på dem. Jag skriver men inte till någon speciell. Jag skriver, kanske till mig själv, kanske till skuggorna som faller långa i skymningen.

Radioprogrammet:
Lundströms Bokradio special: Ingeborg Bachmann - litterär ikon
https://sverigesradio.se/avsnitt/1291884

Läsning 2019 första kvartalet

Läsåret är igång och nu har redan första kvartalet passerat. Läsningen har varit väldigt varierad. Jag har läst mer facklitteratur än vanligt, men de var lättlästa och intressanta båda två, inte alls torrt. Listan för året hittills är:

• Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri
• Huset vid plommonån av Laura Ingalls Wilder
• Hjärnstark av Anders Hansen
• Svälten: Hungeråren som formade Sverige av Magnus Västerbro
• Lethal white av Robert Galbraith (JK Rowling)
• Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen

Hjärnstark om träning och hjärnan var inte helt nytt för mig men den gav fler dimensioner och jag blev än mer motiverad att röra på mig. Allt är bättre än inget, samla steg, få upp pulsen osv, så jag har t o m börjat jogga och köpt varmare träningskläder med reflexmönster. Har inget specifikt mål mer än att röra på mig och må bra. Jogga 30 min ett par gånger i veckan är inte så jobbigt som en kan tro. 

Boken om svältåren i Sverige 1867-69 fick Augustpriset förra året och var verkligen intressant som bakgrund till vad som senare hände under 1900-talet och varför så många emigrerade från Europa till USA. Sverige var ett helt annat land med stora klass-skillnader, korruption, fattigdom och orättvisor. Tiden präglades av liberalismen med sina idéer om den fria marknaden och att staten inte skulle ingripa för att hjälpa de som svalt utan se det som en självreglerande marknad. På Irland som upplevde svält på 1840-talet pratade vissa t o m om att en miljon döda i svält nog inte var tillräckligt. Den svenska statens inställning var att det inte går att ge bort pengar eller mat i nödhjälp utan det måste röra sig om lån vilket betydde att bara de som hade råd att betala tillbaka kunde få hjälp. Anledningen var att annars skulle man skämma bort de fattiga och de skulle aldrig lära sig. Otroligt känslokallt. 

Lethal white är den fjärde boken i serien om privatdetektiven Cormoran Strike och hans partner Robin Ellacott. Författare är JK Rowling under pseudonymen Robert Galbraith. Jag fick tag på den som ljudbok och tyckte om den. Hon använder sig av karikatyrer i personteckningen men det funkar ändå ok och jag gillar fortfarande att följa Cormoran och Robin på jakt genom London. Nu börjar väntan på nästa bok...

Kämpar på med En berättelse om ljus och mörker av Amos Oz. Den är bra men borde redigerats bättre och rensats från en del upprepningar och annat onödigt. Amos Oz verkar ha gett sig själv i uppdrag att nedteckna alla detaljer från sin barndom, sin släkts historia i Europa och Israel, ja allt som annars skulle riskera att försvinna i glömska. Många listor blir det på släkt, författare, böcker, platser osv. Vet inte om uppdraget tyngt honom och han kände en skuld mot sina föräldrar eftersom hans mor dog när han var ung och han lämnade sin pappa tidigt för att gå med i en kibbutz. Hur som helst blir det lite tungt för läsaren ibland. Språket är lekfullt och ibland vackert, men historien hoppar fram och tillbaka i tiden och personer har ofta flera namn el smeknamn, så det blir ingen röd tråd att hålla fast vid. 

Senast läste jag Århundradets kärlekssaga som är väldigt drabbande och djupt personlig, somliga skulle säga privat. Måste varit väldigt radikal att ge ut 1977 för att inte tala om utlämnande, så långt ifrån romantisk kärlek och hela den drömmen som en kan komma. 70-talet präglades väl i och för sig inte av romantisk kärlek och drömmar om bröllop. Brutalt drabbande är den och klär av kärleken, allt det krassa står där naket. Kärleken känns som en lögn nästan i den här berättelsen, som något det "manliga geniet" speglar sig i uppfylld av sig själv och sin stora kärlek till Kvinnan. 

Läsning 2018

Min läsning under 2018 resulterade i denna lista om jag inte glömt någon på vägen:

• Begravd jätte - Kazuo Ishiguro (2015)
• Bränn alla mina brev - Alex Schulman (2018)
• Ett år av magiskt tänkande - Joan Didion (2005)
• De tyngdlösa - Valeria Luiselli (2011)
• Till slut - Edward St Aubyn (2012)
• Modersmjölk - Edward St Aubyn (2005)
• Call me by your name - André Aciman (2007)
• Historieläraren - Matt Haig (2017)
• Ett jävla solsken en biografi om Ester Blenda Nordström - Fatima Bremmer (2017)
• Gräns - novell av John Ajvide Lindqvist (Pappersväggar) (2006)
• Stoner - John Williams (1965)
• Uppgång och fall - Liv Strömquist (2016)
• I ett annat land - Mare Kandre (1984)
• En studie i rött - Sherlock Holmes (1895)
• Guernsey litteratur- och potatisskalpajssällskap - Mary Ann Schaffer & Annie Barrows (2008)
• The Essex serpent - Sarah Perry (2017)
• Fågeln som vrider upp världen - Haruki Murakami (1994-95)
• Visst hopp - Edward St Aubyn (1994)
• Dåliga nyheter - Edward St Aubyn (1992)
• Glöm det - Edward St Aubyn (1992)
• Expeditionen: min kärlekshistoria av Bea Uusma (2013)
• De oroliga av Linn Ullmann (2016)
• Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson (2012)
• Drakarna över Helsingfors av Kjell Westö (1996)
• Never let me go - Kazuo Ishiguro (2005)
• Dagar av ensamhet - Elena Ferrante (2002)

Inför 2019 har jag några idéer om vad jag vill läsa. Gärna mer av Kazuo Ishiguro och Haruki Murakami. Jag är sugen på att läsa Picknick vid vägkanten från 1972 av bröderna Arkadij och Boris Strugatskij - rysk science fiction med förord av Ursula K. Le Guin - som ska komma i nyöversättning i mars på Ersatz förlag. Såhär skriver DN:

Den utkom i Ryssland 1972 och översattes till svenska fem år senare. Därefter har romanen fått ett nytt liv: först i Andrej Tarkovskijs filmtolkning ”Stalker” (1979) och på senare tid i den med rätta populära datorspelserien ”Stalker”. Tjernobylkatastrofen 1986 fick många Strugatskijläsare att associera till den mystiska och livsfarliga Zonen som stalkern Red Schuhart färdas illegalt i, på jakt efter de märkliga artefakter som kan finnas där. Denna nyöversättning av en av science fictionlitteraturens måsten är mycket välkommen.

Tankar om överlevnad

Ibland sägs det att vi drogar bekräftelse, men vad är nytt med det? Vi drogar sånt och annat som tröstar oss. Och vad är det för fel med det så länge som det hjälper oss att fortsätta och inte stjälper oss, eller andra? Om det får oss att leva vidare en stund till. Håller gamarna borta. Bara det är utan bedrägeri. En liten vit lögn kanske men inte det fula självbedrägeriet, aldrig det. Jag intalar mig många saker, eller försöker; att det spelar roll, att det är värt något, att livet inte är en tävling.

Vi skaffar oss våra föreställningar för att stå ut med verkligheten. Hittar mönster där det inte finns några. Hittar fel när vi är avundsjuka, fel som gör andra sämre, som ska vara medfödda, en del av en personlighet. Hellre hitta fel än att inse att man ligger sämre till än någon annan i livets race, eller att den andra kunde vara jag. Vi kan inte ändra på verkligheten. Vissa saker är uppgjorda på förhand och vi hade aldrig någon chans mot genetiken eller tiden. Vi är alla förlorare i den tävlingen, men för de som köper premisserna så behövs lögner och självbedrägeri för att överleva. Bättre avstå helt och hållet tänker jag. Bättre ställa sig utanför och vara sin egen än att acceptera premisser som gör oss dummare och räddare.

Ett svek, en sorg gör ont, som alla andra gånger, men det är inte min berättelse, det är någon annans. Det är inte något unikt, bara några ord mellan två kommatecken, i en mening om förluster, om förändring, i en mening om vad som kommer sedan. Det är inte ett mönster i mitt liv. Jag är mina handlingar inte andras. Jag är inte vad andra gör mot mig, utan vad jag gör mot andra. Annars kan jag inte vara fri, annars bestämmer andra vad jag är. Jag är bara ett svek om jag sviker.

Jag fortsätter tro på människor och bli överraskad över förljugenhet och falskhet. Jag tar folk på orden och det kan man inte göra. Det är barnsligt. Det är då som jag inte förstår och missförstår. Folk vet inte vad de känner eller vad de vill. De säger nej och menar ja, de säger ja och menar nej. De förnekar sina sorger, sina misslyckanden, sin sårbarhet. De vill inte se sin svaghet, eller sina privilegier. De vill vara där i sin bubbla. De vill ha sin makt men inte sin chans att påverka. De vill ha det enkla men inte det svåra. De vill kunna forma verkligheten, men deras känslor säger annorlunda, deras handlingar talar ett annat språk. Se på människors handlingar, för det är i dem man kan förstå och läsa motiven, deras verkliga mål och mening.

En annan människas tvekan och motstånd kan kännas men inte automatiskt förstås. Det finns så mycket som känns utan att det sägs mellan människor. Många människor fokuserar all sin energi på andra människor och deras misslyckanden, tillkortakommanden. De kan spendera hela livet på att vara arga på andra utan att försöka reda ut sina egna liv och alla de egna misstagen. Kanske orkar de inte se sig själva och sina egna handlingar eller så vill de inte. Smärtan som finns nära känns för mycket och är för jobbig att göra något åt så de projicerar allt på det som är ett steg längre ifrån och påverkar dem lite mindre.

Jag tycker inte om konflikter, men de finns ju där oavsett vad jag tycker, i andra och mig och mellan oss. Oftast biter en ihop och tar det som en vuxen tills allt exploderar och det inte går att tåla något eller någon. Oftast är det inte värt det. Oftast handlar det ju om den andre och inte om en själv. Om någon är otrevlig handlar det sällan om att det är just jag som får otrevligheterna att rinna till utan det är bara så den där någon är. Det går att se mönster. Om någon är otrevlig mot mig är den rätt säkert otrevlig mot andra. Något pågår under ytan som inte har med mig att göra. Ibland är det viktiga att få säga sin mening, bara att ha fått säga det högt, sen är det bra och livet går vidare. Markera sin gräns. Andra gånger kan det vara viktigt att reda ut förstås. Om de inblandade är redo för det. Helst vill jag inte älta, bearbeta och tänka igenom, men inte älta vad som hänt om och om igen, utan försöka bli fri från sånt.

Pussel av en vanlig människas liv

I helgen såg jag pjäsen Mary Page Marlowe på Dramaten. Den är skriven av Tracy Letts, amerikansk skådespelare och manusförfattare som även skrivit August: Osage county och spelade pappan i filmen Lady Bird av Greta Gerwig.

Mary Page Marlowe handlar om en helt vanlig kvinna som växer upp, lever och åldras i efterkrigstidens USA. Hon är en baby boomer född 1946 med en pappa som bär på tunga upplevelser från andra världskriget som han inte förmår prata om. Pjäsen är uppbyggd som olika fragment ur hennes liv berättade okronologiskt. Det hela börjar 1986 när Mary Page är i 40 år och berättar för sina två barn att hon och deras pappa ska skiljas. Sen hoppar det fram och tillbaka i tiden och åskådarna får lägga ett slags pussel av hennes liv och drömmar.

I Dramatens uppsättning inleds varje scen av musik och årtalet projiceras på väggen bakom, olika skådespelare spelar Mary Page i olika åldrar. Scenografin är effektfull med en roterande scen uppbyggd med svängande ramar som bildar rum och dörrar. När pjäsen går från en scen till en annan snurrar scengolvet runt till musiken och vi ser bilder från Mary Pages olika åldrar. Hennes andra åldrar anas i bakgrunden till varje scen.

Tracy Letts har berättat att hans mammas död inspirerande honom att skriva pjäsen då han bar på många tankar om livet och döden. Mary Page är inte baserad på hans mamma även om han har tagit vissa element från hennes liv. Idén var att välja ut 11 scener från en människas liv som bäst representerar den människan. Vilka scener skulle vi själva välja? Letts upplevde att livet inte alltid känns som en sammanhängande enhet utan yngre versioner av en själv kan framstå som främlingar. Metoden Letts valde för att återberätta Mary Pages liv var att visa en blandning av lyckliga, sorgliga och vardagliga ögonblick från olika tider i hennes liv. Letts ville att åskådaren skulle kunna se sig själv i huvudpersonen, förhoppningsvis med kärlek och förlåtelse.

Jag tycker att han lyckas med sin föresats. Vissa scener kanske är övertydliga som scenen i kemtvätten där Mary Page vill rengöra ett ärvt lapptäcke med fläckar, men jag tycker det funkar. Mary Page själv pratar även om att lägga pussel av människors liv utifrån deras kvitton då som referens till hennes jobb som revisor där hon tagit hand om andra människors deklarationer. Hennes liv är många gånger tragiskt och hon tampas med alkoholism, ändå blir det inte en bitter livsberättelse. I en scen hos psykologen frågar denne om du fick bestämma allt i ditt liv hur hade det sett ut. Mary Page har inget svar och tystnaden ekar. Livet är uppbrutet, slumpartat och svårt att förstå.

"Det kan vara klokt att hålla en lätt distans till den människa vi en gång varit, oavsett om vi finner henne sympatisk eller inte. Annars riskerar vi att hon dyker upp utan förvarning och överraskar oss, står där och bultar på medvetandets dörr klockan fyra på morgonen efter en orolig natt, och kräver att få veta vem som övergav henne, vem som svek henne, vem som skall ge henne upprättelse."  

Joan Didion