tisdag 15 augusti 2017

Motivation vs lust

Vad är motivation? Jag lyssnade på en podcast som handlade om motivation. Två herrar som pratar om motivation och menade att vi ska kasta bort alla föreställningar om att det behövs motivation och bara göra för att vi har det i oss. Jag undrar lite över vilken definition de har av motivation? Om de var lite mer seriösa skulle de först fastställa vilka eventuella definitioner det finns och vilken de själva använder när de ger sina rekommendationer. Min irritation som växer fram när de talar grundar sig i att de gör det så enkelt för sig. Visst kan en dra saker till sin spets och enbart fokusera på ett perspektiv men det känns ytligt om deras utgångspunkt är att verkligen hjälpa människor.

Först börjar de med att prata om motivation och forskning om hur vi ska boosta den, för att sedan avvisa alla de förslag som forskningen visat vara framgångsrika, som att veta varför vi vill göra något, ha en plan A och en plan B, dela upp i delmål, vara snäll mot sig själv osv. Jag upplever det som att de blandat ihop motivation och lust. De pratar om att människor väntar på att rätt känsla ska infinna sig, att alla omständigheter måste vara rätt mm. Hela deras resonemang verkar bygga på att vi är motiverade i grunden och att vi inte ska vänta på att lusten ska infinna sig. Det är som om motivationen är biologisk. Något vi bara har naturligt. Ibland påminner de lite om nyfrälsta som hittat svaren på allt och vill berätta för alla utan någon självinsikt eller distans.

Två olika definitioner av motivation som jag googlade fram:

  • NE: Psykologisk term för de faktorer hos individen som väcker, formar och riktar beteendet mot olika mål.
  • Wikipedia: Motivation är det psykologiska kännetecken som ger en organism drivkraft, det vill säga väcker den till handling mot ett önskat mål och lockar fram, kontrollerar, och upprätthåller vissa målriktade handlingar.

Ett av mina mål är att träna och röra på mig relativt regelbundet. Det kan vara rätt trist särskilt innan jag väl kommer iväg. Om jag är stressad eller känner mig nedstämd är jag sämre på att uppfylla det målet. Ja det gäller väl för alla mina mål tror jag, vilket är destruktivt eftersom det bara leder till att jag förblir stressad och nedstämd längre eller i värsta fall att jag blir mer deppad. Det har inte alltid varit helt tydligt för mig varför jag har det här målet. Jag har varit rastlös och sprallig som barn och ung men aldrig tyckt om tävling eller tvång. Sport har oftast inte tilltalat mig men däremot lek och fantasi. Som barn var jag spinkig och jag har aldrig hållit på med dieter. Jag rörde på mig utan att behöva anstränga mig, sprang, klättrade, dansade, cyklade och lekte som barn gjorde då utan mobiler och plattor.

Syftet för mig med att träna och röra på mig är tydligare nu. Jag gör det för att jag vet att jag mår bättre då. Motion och träning gör att jag sover bättre, har mindre ont i rygg, nacke och axlar, får mer energi och mår bättre psykiskt. Självklart finns det flera anledningar och jag kan lyssna på podcasts, ljudböcker och musik samtidigt. Jag har inget mål att gå ner i vikt eller att springa maraton utan vill bara fokusera på att samla på mig min portion motion och det är en färskvara.

Min metod för att inte bli självkritisk är att allt är bättre än inget och det har jag själv känt i kroppen efter bara 10 minuter yoga. Det är dumt att vara självkritisk och tycka att 10 minuter eller 20 minuter är för lite och för dåligt, för det leder oftast till att det inte blir någon träning alls. Jag har slutat tänka så och slutat att se tillbaka på perioder när jag misslyckats och inte gjort något på ett tag. Det finns bara nu och det ÄR bara att göra om en är motiverad. Känn inte efter bara gör. Om träningen inte blivit av på ett tag så häng inte upp dig på det. Starta nu istället. Det här är inget jag bara hade inom mig naturligt utan tvärtom ville jag ofta inte träna förr eftersom jag inte tyckte det var roligt eller hade någon akut anledning som att gå ner i vikt eller delta i någon tävling. Jag har inte haft en så stark motivation från början men jag har kommit fram till det genom att vara nyfiken och tänka igenom vad jag vill. Intresset för hälsa och motion är ju något som präglar vår tid.

Det är tydligen bevisat att vi mår bättre av motion, att vi klarar sorger och kriser bättre om vi rör på oss. Jag syftar inte på maraton, crossfit eller extremsporter utan bara att röra på sig. Jag tänker på Ingmar Bergman som dagligen luftade sina demoner. Jag tänker också på två kvinnor i en dokumentär om överlevande från tsunamikatastrofen. De hade båda förlorat hela sin familj och var ensamma överlevare, men fann tillsammans och med andra överlevare en gemenskap att leva vidare i. Jag minns deras samtal när de var ute och promenerade, samtalandes om livet när det värsta har skett. Det såg starka ut där de gick tillsammans och det kändes bättre att se dem så än fast stilla i en soffa inomhus. Livet finns och pågår trots allt och de kunde gå där 10 år senare fastän döden är obegriplig också när du kommit den nära.

Lusten och energin finns inte alltid och just därför behöver vi vara motiverade. Ha tänkt på varför vi vill nå ett mål, ha idéer och planer för att uppnå det och först då är det bara att göra istället för att vänta på inspiration. Så jag tycker att vi ska börja tänka istället för att sluta som de i podcasten tyckte. Tankar kan vara fantastiska inte bara negativa och kritiska. Det är ju tack vare våra tankar som vi sätter upp mål från början. Utan tankar och vår fantasi så skulle vi inte kunna nå någonstans. Börja tänk och när du tänkt klart kan du sluta lyssna om det kommer negativa tankar.

Om de hade valt att ge programmet titeln "Jag har tappat all lust" istället för motivation så kanske det hade stämt bättre. För de utgår ifrån att en redan har ett eller flera tydliga mål och att vi är motiverade att uppnå dem. De pratar mer om de dagar när vi helt enkelt inte känner för att jogga även om vi vet att det hjälper oss att gå ner i vikt, springa snabbare och må bättre.

måndag 14 augusti 2017

Må de åter se morgonrodnaden efter denna långa natt

Författaren och förmodernisten Stefan Zweig (1881-1942) föddes i Wien, Österrike i en rik judisk familj och blev under 20- och 30-talen en världsberömd författare. Efter kriget blev han mer eller mindre bortglömd. Hans stil och det han representerade var inte längre angeläget.

På senare år har Zweig uppmärksammats igen på film och i litteratur, Wes Anderson's film The Grand Budapest Hotel (2014) var t ex inspirerad av Zweigs böcker och honom själv. George Prochnik har skrivit en biografi betitlad "Stefan Zweig vid världens ände. Biografi om en exil." Zweigs böcker har också återutgivits på flera språk, även på svenska. 2012 återutgavs en av hans mest kända böcker på svenska "Världen av igår. En europés minnen."

Jag har själv ännu inte läst något av Stefan Zweig men återkommande blivit uppmärksammad på hans person och litteratur i media och på film. Nyligen såg jag filmen Farväl Europa, på tyska Vor der Morgenröte (Innan gryningen / morgonrodnaden), regisserad av Maria Schrader. Handligen utspelar sig under Zweigs sista år i livet, då han befinner sig i exil som så många andra som flydde undan nazismens Europa. Jag håller med Sveriges radios Gunnar Bohlin om att den tyska titeln passat bättre på svenska, mer poetiskt och i enlighet med den känsla Zweig hade av kriget och nazismen som en lång mörk natt. Titeln anspelar på det brev han lämnade efter sig när han och hustrun begick självmord och tog avsked från livet mitt under brinnande världskrig:

Ich grüsse alle meine Freunde! Mögen sie die Morgenröte noch sehen nach der langen Nacht! Ich, allzu Ungeduldiger, gehe ihnen voraus. 
Stefan Zweigs, Petropolis, Rio de Janeiro 22/2 1942

Det avgörande slaget blev när Zweig insåg att även Brasilien skulle komma att dras in i andra världskriget. Ingen trygg plats fanns längre kvar.

Filmen börjar i Sydamerika där den kände författaren välkomnas och bjuds in i de fina salongerna, omsusad och påpassad av läsare och journalister. Stefan Zweig befinner sig sen flera år i exil från Österrike och Europa där nazisterna bränner hans böcker och sänder oliktänkande och judar in i döden, konfiskerar ägodelar samt skriver om historien enligt sin rasideologi. Zweig är inte intresserad av att offentligt fördöma Hitler eller nazisterna. Det skulle vara att riskfritt söka uppmärksamhet försvarar han sin ståndpunkt till de som vill pressa honom att ta ställning.

Farväl Europa är uppbyggd av flera delar eller akter från författarens tid på flykt i Nord- och Sydamerika. Zweig och den yngre hustrun Lotte lever ett kringflackande och hektiskt liv. Jag blev påmind om akterna i en teaterpjäs därav använder jag ordet akt. Vi dras rakt in i handlingen och sedan plötsligt vidare igen. Korta inblickar i ett liv och en tid som väcker mycket tankar. I den akt som utspelar sig i ett kallt New York träffar han sin första hustru, döttrarna och den amerikanska förläggaren. De ger honom insyn i den vardag av förföljelse och rädsla som hans anhöriga och vänner upplevt och upplever och hur stor desperationen är att ta sig ut. I egenskap av kändis med många och inflytelserika vänner och bekanta får han mängder av förfrågningar om hjälp med visum.

Zweig försöker hålla ifrån sig hatet och rädslan. Han försöker förhålla sig intellektuellt till det hela och menar att hans roll är författarens inte att agitera politiskt. Ändå rycker kriget och natten allt närmare och han inser att det kommer dröja flera år innan det är över. 1942 är Zweig 60 år och orkar inte vänta till ett framtida krigsslut och sedan börja om till en helt ny värld. Han avslutar istället sin memoarbok "Die Welt von Gestern" om hans karriär före, under och efter första världskriget och postar den till förlaget samma dag som han tar sitt liv.

I Brasilien fick Zweig och Lotte en fristad och hans skrev boken "Brasilien. Ein Land der Zukunft" 1941 som en hyllning till det han såg som framtidsland. Ett land där multikultur var självklart och olika etniciteter levde tillsammans utan konflikter till skillnad från rasismens Europa. Den okritiska hållningen fick han senare kritik för och blev anklagad för att försköna för att få stanna.

Filmen följer Zweig nära men utan en inre röst, det är dialog, tystnad och blickar som avslöjar något av vad huvudpersonen känner. Scenerna är inte alltid dramatiska men laddas av exilen och kriget. Zweig blir alltmer tyngd av skuld och press, ständigt påpassad och uppvaktad vart han än far, av beundrare och desperata människor i behov av hans hjälp. Tittaren får vara med på fina middagar, PEN-konferens i Buenos Aires, ute på sockerrörsfälten på Brasiliens landsbygd, med familjen i en lägenhet i New York och slutligen med vänner i Petropolis ovanför Rio de Janeiro. I den sista akten ser vi Zweig och Lotte med hjälp av en spegel där de ligger i sitt sovrum omfamnande varandra i döden. Människor i chock och sorg ber böner och gråter efter upptäckten. En tysk vän läser de sista avskedsorden.

Efter att filmen är över undrar jag mycket över hans familj och vänner. Hur gick det för hans första hustru som flydde till USA? Varför tog hans unga hustru Lotte sitt liv också? (Den enda förklaring jag har sett är att hon hade svår astma.) Farväl Europa är långsam på sitt sätt, men när jag rycks ur en akt och in i en annan kände jag ofta att det var för tidigt att lämna scenen, att jag hade velat se mer och lära känna dem mer. Samtalen är trovärdiga och pratsamma, därför överraskas jag när handlingen plötsligt drar vidare med ett ryck till nästa akt. Kanske har regissören avsiktligt gjort så för att väcka vår nyfikenhet? Zweig blir en människa varken ond eller god, bara en människa som försöker förstå sin förvirrande och brutala samtid.

---

Främsta inspiration till The Grand Budapest Hotel är enligt Wikipedia dessa verk:
Ungeduld des Herzens (Beware of Pity) 1939
Die Welt von Gestern (The World of Yesterday) 1942
Vierundzwanzig Stunden aus dem Leben einer Frau (Twenty-Four Hours in the Life of a Woman) 1927