Vad jag pratar om när de pratar om löpning

Jag har inte läst Haruki Murakamis bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, men den känns på något vis typisk för vår tid. Författare börjar som många andra sina nya liv och löpning verkar ofta bli kärnan i det. Jag försöker förstå det inuti. Om man ska hålla på med ett sånt intresse krävs väldigt mycket ensamhet, ännu mer ensamhet än vad författaryrket redan innebär. Jag är helt med på att röra sig och träna mer för att må bättre. Det kan vara löpning eller något annat, bara vi rör på oss mer. Det jag inte förstår är det religiösa toner det får.

Varför är löpning så stort nu (och med nu menar jag nog de senaste 10 åren)? Har det varit det längre än jag är medveten om, kanske alltid? Är det en naturlig del av att vara människa? Om det brukade vara naturligt så är det inte lika naturligt i vår tid. Jag hade en vän för länge sen som åt piller och sprang för att bli av med ångest, i alla fall tror jag det, för hen sprang alltid dagen efter hen druckit alkohol och blandade också gärna piller med alkohol. Det är förstås mer komplicerat än så, men jag minns det tydligt. Ingen annan av mina vänner var ute och sprang morgonen efter en festkväll. Vi var i 20-års åldern och jag hade inte direkt någon erfarenhet av den typen av ångest och de olika sätt som människor använder för att bli fri från den. Springa, dricka, tabletter, missbruk... För mig är inte sportighet ett självklart hälsotecken. Det finns lika mycket ångest och dåliga vanor där.

Folk gick på gympa och sprang orientering när jag växte upp, och sen kom gym med aerobics och solarier, men det var inte dagens joggande, maraton, dubbelmaraton, Ironman osv. Nu är det som att vi vill visa att genom att kunna löpa en maraton så är vi ambitiösa och lyckade människor. Folk proffssatsar på sporten på sin fritid. De kräks efter ett löppass och berättar det nöjt för andra som en prestation. Jag vet inte om den analogin stämmer. Bara för att en är bra på en sak, blir en inte bra på allt annat. Det smittar inte självklart av sig. Stora konstnärer är inte nödvändigtvis stora människor. Storartade atleter är inte självklart drivna företagsledare med näsa för affärer. Bara för att du kan motivera dig själv i ett sammanhang i en tid i livet kan du inte överföra det till ett annat sammanhang eller en annan tid och motivera dig själv och andra. Det finns mycket kamp som pågår i det tysta. Folk som överlever och lever vidare efter svåra händelser och kriser. Det är inte lika enkelt att visa på sitt CV.

Författare och löpning? Det måste vara disciplinen och ensamheten, nötandet km efter km, minut för minut. Är det där jag går vilse i mitt skrivande och min löpning? Jag tycker det är urtråkigt att nöta. Jag har svårt att fokusera på bara en sak, hålla mig till ämnet och vara strukturerad. Jag vill göra allt. Jag vill hoppa omkring. Jag blir helt trött. Det krävs mycket för att jag ska få feeling och gå helt upp i något. Ofta är det mest jag ska bara, jag ska bara och sen utmattad somna.

Nu ska jag bara...

Att älska är att förändras

Adonis i Babel på SVT:

Det är inte lätt, men man måste alltid gå sida vid sida med förändringen.
Att skriva är som att älska, att älska är att förändras.
Att älska är att förändra allt.
Det är att blotta och forma kroppen efter den älskades.
Att älska är också att förändra sitt sätt att se på världen.
Sitt sätt att se på livet.
Att skriva är också att förändra världen - alltså att skapa nya förhållanden mellan ordet och världen, mellan ordet och tingen och mellan orden och läsaren.

Hur många gånger har inte människor sagt mig att de är som de är "och försök inte förändra mig"? Att vi ska älska människor som de är låter vackert, men är det samma sak som att inte förändras tillsammans med andra? Hur är vi människor och är vi värda att älskas precis som vi är utan att vi kompromissar eller försöker se världen med den andres ögon? Menar vi att det finns vissa som ska anpassa sig och andra mer priviligierade som kan få "vara som de är"?

Varför är förändring så farligt? Ibland är den tröttsam. Jag tänker "när ska jag få vila i ett lugn, i en tillvaro som inte ständigt utmanar mig"? Nu tror jag att människans liv alltid varit så. Varje tid, varje stund är unikt ny för just den människan om inte ny för mänskligheten. Förut väntade jag på stunden av vila liksom stunden av äventyr. Jag kanske gör det fortfarande. Stunden då ingen kräver något av mig, är det stunden av meningslöshet?

Vi bär inte på ett gemensamt minne som kan vägleda oss. Vi måste lära av våra egna misstag, även om generna gett oss viss vägledning ibland. Vi vet att spindlar och ormar är farliga, utan att vi lärt oss det. Misstagen och kriserna kan vi inte hoppa över. Ska vi älska oss som vi är eller som de vi försöker vara, för de vi önskar vara, för de vi skulle kunna vara? Om jag får vara precis som jag är betyder det att alla andra ska ändra på sig om det jag gör orsakar dem lidande, dvs om de vill ha en relation med mig, och annars gå sin väg? Eller borde jag lyssna och anstränga mig att förstå inte bara mig utan andra så att jag kan förändra det som är möjligt? Är det inte viktigt att skaffa sig kunskap om vad som sårar och gör ont för andra och om vi har möjlighet undvika det?

Vad är att förändra? Måste det vara att bli en annan? Är det vad som skrämmer människor att de inte längre vet vem de är om de förändras? För att kunna förändras måste man väl först förstå vad man ska förändras ifrån? Om vi inte ens känner oss själva börjar svårigheterna redan där. Utgångspunkten för förändring brukar nog vara att man erkänner att man har ett dåligt beteende eller befinner sig i en dålig situation som man vill komma ur. Av detta följer att människor antagligen oftast förändrar sig och situationer när det går igenom kriser.

Det går inte att ställa krav på att en människa ska bli en annan för att umgänge ska fungera, men det går att kräva förändring av beteende utan att kränka en annan. Varför kräver vi annars detta av våra barn och människor som bryter mot våra lagar och regelverk?

Vi kan inte förneka någon rätten till sina känslor. Varje människa äger rätten till sina egna känslor. Vi kan inte säga till någon vad den ska säga och göra, inte censurera någon från rätten att vara den de är eller kränka deras personlighet. Det enda som vi kan uttala oss om är vad den andres ord och handlingar gör med oss. Några ord och handlingar har uppenbara reaktioner från andra och borde inte behöva klargöras om och om igen, medan de allra mesta är ytterst subtilt och fyllt av nyanser. Våra förmågor att förstå andra är begränsade. Vi har inte särskilt utvecklad empati och kan inte läsa andras tankar. Dock känner de uppmärksamma snabbt i luften om den andre reagerade starkt, även om de inte förstår varför.

Handlingar får konsekvenser. Om du inte vill förändras alls innebär det att andra måste anpassa sig eller gå. Det är vad du säger. Det borde inte överraska dig om det sker. Kan det ens finnas en relation då?

Den enda jag kan förändra är mig. Jag kan bara säga "var snäll och säg inte de orden för de gör mig ledsen", men jag kan inte få den andre att sluta säga de ord som gör mig ont. Jag kan jobba med mig själv och hitta vägar att undvika orden och inte ta åt mig av orden. Jag kan gå min väg om inget hjälper. Ibland är det svårt att gå sin väg. Nästan omöjligt i vissa relationer som till sina föräldrar.

Adonis ord gör förändringen vacker som en gåva vi ger och får i livet. Förändringen blir till något eftersträvansvärt som öppnar nya världar, som gör livet större. Motsatsen blir att stelna i sin rädsla; göra sig till ett med sin rädsla, och förneka sig glädje och nyfikenhet. De som förmår att förändras och samtidigt behålla sin kärna kan besegra rädslan. Att älska blir att våga förändras, våga se på livet och världen med nya ögon, trots sin rädsla.