På spaning efter ensamheten - Hrútar

Spaningen fortsätter till Island och två män i en karg miljö. De lever sina liv sida vid sida men utan direktkontakt.

Filmen Hrútar - på svenska "Bland män och får" - berättar historien om de två bröderna Gummi och Kiddi som bor i separata hus på släktgården i en avlägsen dal på Island. Sedan länge har de ingen kontakt med varandra. Deras enda umgänge är med fåren och andra fårfarmare eller eventuellt veterinären. Om de behöver meddela sig med varandra skickar de en lapp med hunden. De hälsar inte och sitter aldrig vid samma bord.

Ensamheten i deras tillvaro är så invand att den blivit självklar. Det finns trots allt gemenskap med andra fårfarmare och med fåren som allt kretsar kring. Fåren är familjen i brist på en mänsklig variant. I den hårda miljön lever de nära människans sårbarhet för naturen, vädret och sjukdom. Det går inte att gömma sig och låtsas tro att människan inte är utsatt, eller att hålla döden borta.

I filmen får vi följa Gummi i hans vardag. Vi får se hur han värmer maten i mikron, självklart fårkött, och äter ensam hemma i köket. På julen ser vi hur han klär upp sig och pyntar hemmet. Han dukar upp i vardagsrummet och äter med tända ljus omkring, festar till det med en öl. Det skildras inte som en sorglig människas liv, inte ens på julen, utan finstämt och respektfullt. Gummi känner inte till något annat än ensamheten och har gjort den till sin.

De båda bröderna lever av och för fårskötseln och fåren är deras närmaste. När sjukdomen scrapie drabbar fåren i dalen och alla måste avlivas rämnar allt. Kiddi börjar dricka, Gummi utövar hemligt motstånd i sin vägran att avliva alla djur. Det är fåren som gett deras liv mening. Samtidigt får de nu en gemensam yttre fiende i myndigheterna, byråkraterna.

Hela historien blir man vägledd som tittare, ända precis till slutet där något händer. En har känt sig trygg i historien och nu introduceras en otrygghet. Det ensamma har inte varit hotfullt eller obehagligt, men nu lämnas rutinen därhän och hoten tornar upp sig. Världen blir grym, känslorna släpps lösa och huvudpersonen är inte längre subjektet. Det är en vacker historia, med humor, både återhållet och känslosamt spelat. Den är lugn och metodisk i sin berättarteknik för att knocka oss i slutscenerna.

På spaning efter ensamheten - individualismen

Ensamheten, jag har tänkt på dig och sett dig mer och mer. Jag har börjat spana efter dig. Du har alltid funnits där, men vissa faser, vissa stunder blir du mer tydlig. Du syns inte, men syns ändå. Du fyller alla mellanrum, ger densitet åt alla volymer. Kanske är du ett ämne som blir tyngre under vissa förutsättningar och lättare i andra? Du talar i det tysta. Det spelar ingen roll om det finns vänner där, om det finns relationer. Du sitter där mitt bland människor. Du kan försvinna om det uppstår kontakt, om människor når varandra. Du frodas när det finns distans och känslor av misslyckande och missförstånd, gärna mellan människor som borde stå varandra nära. När de inte ger och får förståelse, när de inte ser varandra, då växer ensamheten där i skuggan.

Ofta får individualismen i Sverige skulden, men vad är det som säger att familjen och släkten är det som kan rädda oss från ensamhet, utsatthet och utanförskap? Det finns styrka i familjen men den kan lika gärna vara det som stjälper, det som tynger, det som ger oss lidande. Friheten i att kunna klara sig själv tror jag är nödvändig för att komma ifrån våld och missförhållanden i nära relationer. Vi borde ändå kunna nå varandra i samtal och stöd. Det borde kunna finnas frihet och solidaritet samtidigt, inte solidaritet som i välfärdsstaten utan som i medmänsklighet. Vi är ovana vid den praktiska medmänskligheten i vår kultur, otränade att hjälpa i direkta former, fast det verkar så självklart när vi ser det hända. Jag har sett empatin i religiösa sammanhang, men där kan den komma med en dålig bismak av påtvingad frälsning och en slags hierarki. Om du följer våra normer får du komma in i vår gemenskap. Om du bryter mot dem kastas du ut. Vi är de som räddar dig och du är den räddade.

Negativ ensamhet är för mig att vilja känna gemenskap och samhörighet, men inte ha de möjligheter till det som en vill ha. Det är inte att bara vilja ha någon, eller bara vilja vara bland folk. Den positiva ensamheten är att kunna helt slappna av utan att behöva anpassa sig eller göra sig till, bara vara i sig själv och göra det en känner för.

Vi är alla ensamma någonstans inom oss. Vi föds, lever och dör ensamma. På vägen kan vi lindra den stora ensamheten men vi måste alla göra våra egna val och följa vår egen väg. Som ett eko till vår ensamhet skriver Erik Lindegren i Arioso "Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans" om kärlekens under och magi. Kärleken den intima, den vänskapliga, den till våra närmaste. Kärleken som lindrar, som bäddar in oss och som ger oss sorg och mörker vid förluster och svek. Ensamheten som är ångest, men som inte behöver vara så skrämmande om vi bara är i den, bara vilar i den en stund. Håller den i handen.

Spaning
Lotta Olssons krönika i DN "Någonstans djupt inom oss är vi alldeles ensamma"
Lotta Olsson berör hela spektrat av ensamheten. Den självvalda ensamheten, problematiseringen av vår individualism och om dess nödvändighet för frihet. Den påtvingade själsliga ensamheten, den existensiella "vi ska alla dö" ensamheten och universum är så stort. Utanförskapets ensamhet, som i psykisk ohälsa, sorg, sjukdom.

Det handlar inte nödvändigtvis om att ändra familjestrukturerna, eller om att hitta någon att leva tillsammans med. För i längden spelar det ingen roll: någon blir till slut alltid ensam kvar. Den stora ensamheten finns hos såväl barn som gamla, hos sjukskrivna och hos dem som arbetar så mycket att de aldrig hinner tänka på den.

Ensamhet som i att inte kunna dela sina erfarenheter med andra, som i att inte få och ge förståelse för varandra, som i att inte våga vara sig själv i varandras sällskap. Vi kan dra till med att Sverige är extremt individualistiskt och i länder med annan kultur är de mer sociala och öppna och därmed mindre ensamma och vid bättre psykisk hälsa. Fast hur vet vi att det är så? Om problemen finns i familjen och samhället är byggt på familjen, vem vågar då kritisera den? Kanske kanaliseras problemen på något annat vis. 

Man kan vara kvävande ensam i ett rum fullt av andra människor. Det finns en mycket positiv aspekt av den utvecklade individualismen i Sverige, ett erkännande av att vi faktiskt behöver vårt eget utrymme. Många av oss anser den friheten vara nödvändig, även om vi blir ensammare....

I Sverige bygger dessutom samhället väldigt mycket på familjen om man ser runtomkring sig. Familjen som ska visas upp och vara lycklig och lyckad. Vem pratar om ensamheten i en relation, i en familj?

...ensamheten är större än den psykiska ohälsan. Vi behöver tala med varandra om den, om den stora, existentiella ensamheten. För den har vi faktiskt gemensamt.

http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/lotta-olsson-nagonstans-djupt-inom-oss-ar-vi-alldeles-ensamma/