Bonjour tristesse

Bonjour tristesse av Françoise Sagan, utgiven 1954.

Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg.

Huvudpersonen Cécile 17 år far till Rivieran för en sommarvistelse med sin far Raymond och hans älskarinna Elsa. Raymond har hyrt ett hus nära stranden på den glamorösa franska kustremsan och de lever ett lättsamt och njutningsfullt liv. Cécile är van vid pappans ombytlighet vad gäller damer. Far och dotter har en speciell relation. Han har inte varit en vanlig pappa som funnits där hela hennes liv. De har haft de senaste två åren tillsammans och skapat ett särskilt band till varandra. Mamman är död, mer vet man inte.

Han och jag var av samma sort; i vissa stunder tyckte jag att vi tillhörde nomadernas vackra, rena ras, andra gånger de stackars känslokalla vivörernas degenererade släkte

In i deras lätt depraverade liv träder den borgerliga Anne som var en av mammans väninnor. Känslor kommer i dagen och raskt har Anne tagit Elsas plats som Raymonds partner. Det ska bli bröllop och livet ska styras upp enligt Annes mall för hur ett liv bör levas, att fortsätta som förut finns inte på kartan. En respektabel familj har tydliga ramar och regler för sitt uppförande. Cécile har haft sin far nära och de har kunnat prata om allt - livet och kärleken - som jämlikar, som bundsförvanter. I det nya liv som Anne erbjuder finns varken friheten hon är van vid eller närheten hon haft med sin far. Anne är dem överlägsen i det mesta och erbjuder en stabilitet och trygghet de inte varit i närheten av tidigare.

Jag kunde inte förstå att pappa, som var så absolut emot äktenskap och alla slags band, skulle ha bestämt sig på en enda natt ...! Det här förändrade hela vår tillvaro. Vi skulle inte vara oberoende längre. Jag anade hur vårt liv på tre man hand skulle gestalta sig, ett liv som Annes intelligens och raffinemang plötsligt skulle göra harmoniskt - det skulle bli det liv som jag nu avundades henne.

Den här boken flyter fram så lätt så lätt utan att vara ytlig. Den är välskriven med ett effektivt och vackert språk. Den yttre handlingen är enkel och läsaren blir inte särskilt upplyst om vad som hänt innan. Boken utspelar sig till stor del i Céciles tankar om deras liv och det som händer. Formuleringarna är exakta och det känns psykologiskt trovärdigt. På det hela taget är det imponerande för en debutroman. Det finns ett starkt driv och den är skriven på ett poetiskt och målande vis.

Titeln Bonjour tristesse associerar jag först till svenskans tristess, istället för Goddag sorg som det blir på svenska, inte samma klang som på franska. Jag tänker på bitterljuvt och melankoli, på det ungdomliga romantiska sättet. Det blir en hård kamp under ytan mellan Cécile och Anne som båda kämpar för att få leva det liv de önskar. Cécile kämpar för det liv hon haft med sin pappa även om hon inser att det är andefattigt och kan göra henne olycklig. Det är i alla fall mitt liv, verkar hon säga, trotsigt, och vem är du att ifrågasätta det och försöka ta det ifrån mig?

Ganska snabbt inser man vartåt det barkar. Cécile vill inte ha ett nytt tillrättalagt liv. Hon vet att det vore bra och uppbyggligt, men med det skulle hon förlora sin enda viktiga relation, relationen till sin pappa, och sin frihet. Anne introducerar skuld och skam i deras liv, för även om Cécile dömer andra så är det utan någon tydlig moral. Lystern falnar kring deras glamorösa liv när det granskas av Annes kalla blick och det framstår istället som patetiskt och ytligt. Cécile får ingen chans att vänja sig vid deras nya framtid. Hon beslutar sig för att bekämpa den nya relationen för att få tillbaka det som var eller i alla fall lära Anne en läxa.

Cécile pendlar mellan att känna sig enormt sviken och övergiven av sin far och föraktad av Anne, till att känna sympati och förståelse för Annes situation och se alla fördelar som ett familjeliv skulle ge dem tillsammans. Trots den ibland sansade Cécile så fortsätter hon med sina planer på att förstöra Annes och pappans relation. Det är svårt att veta exakt vad hon är ute efter. Hon vill egentligen inte bli av med Anne, men hon vill ge henne en näsbränna. Jag uppfattar det inte som en sedelärande berättelse även om den hade kunnat skildras så.

Det är bara när jag ligger i min säng, i gryningen, och inte har något annat än trafikbullret att lyssna till, som det händer att sommaren och alla dess minnen kommer tillbaka. Anne, Anne! Jag säger det namnet mycket lågt och mycket långsamt ut i mörkret. Då är det något som stiger upp inom mig, och som jag tar emot med slutna ögon och nämner vid dess rätta namn: sorg.

Tack för demonerna

Thank God for sending demons
Yeah those boys get me through
My love you give me reasons
These treasures came from you
I work on rescued features
I won't get over you
Maybe I was the seizure
Too bad you made it through
Too bad you made it through

So one of those busted Highways
Seem to follow you
Just look at what the sky says
I don't belong to you
I don't belong to you
/Kleerup Thank God for sending demons

Tack för demonerna. Jag var nere. Jag var svag och mottaglig. Jag älskade. Kärlek gör vad som helst vackert. Det kan den mänskliga hjärnan göra, förvandla sand till guld och inte se skillnaden. Det sägs att det är lättare att bli kär när en mår dåligt. Det sägs att en måste våga för att vinna. Att älska är att riskera allt. Inget mindre. Om en håller distansen för att skydda sig får en aldrig uppleva kärlek.

Ja, tack för demonerna, dämonerna som Bergman sa, som tvingar en att utmana sig själv och växa. Aldrig slå sig till ro bland mjukt och medhårs. Tack för det svåra, det mörka, det slitiga. Tack för det som får oss att växa och ifrågasätta vad vi håller på med, för våra samveten och för vårt svårmod. Tack för framåtrörelsen, tvånget vidare till det okända, till det som kan bli bättre än det som är. Lyckan är mer hotfull än sin motsats. Lyckan kan tas ifrån oss. Lyckan kan inte bestå. Vet knappt vad lycka är, ändå finns den där idén om lyckan, som vi kanske kan shoppa oss till eller erövra på något vis genom framgång, kärlek, bekräftelse, eller kanske med prylar?

Vill ha den lyckan. Vill jag ha lyckan? Jag vill ha frånvaron av olycka först och främst. Allt förändras ständigt och ändå är det detsamma. Det finns inget perfekt med mig eller med den här världen. Vad är perfekt? Är det att agera som en tänkt sig? Livet uppför sig inte som jag tänkt mig. Ändå har jag inte riktigt tänkt på hur det borde uppföra sig, mer bara på hur det inte borde uppföra sig. Hur jag borde uppföra mig. Jag förstår inte riktigt mig själv. Varför gör jag som jag gör? Varför är vi så destruktiva?

Omfamna som en seger. Göra mörkt till ljust. Vända på stenen. Blotta det skämmiga. Stoltsera med misslyckanden. Strida för det som är viktigt. Vem fan kan kriga i bilen över trafikregler och sen böja huvud för översitteri? Skaka om hinken och bestäm vad som är viktigt i slutändan. Är det verkligen lyckat att offra allt för framgång? Är det ens framgång? Vad är framgång? Är det bara pengar och bekräftelse? Är det inte att kunna se sig själv i spegeln?

Januariläsning

Läser just nu Fantastic Mr Fox på engelska med min son. Den är spännande och kul skriven. En riktig skröna i sagoton med trådar till traditionella folksagor som bröderna Grimm, fast med en distinkt engelsk ton med glimten i ögat. Roald Dahls berättelser är aldrig tillrättalagda. De klassas som barnböcker, men den skildrar det mörka och elaka hos människan. Han väjer inte för att beskriva människor som dumma, inskränkta och egoistiska. De "goda" är inte heller exemplariska förebilder. De kan ha bra och dåliga sidor, vara modiga och fåfänga som Mr Fox. Sagor är för alla.

Samtidigt läser vi Trollvinter av Tove Jansson, om en vinter som lagt sig över Mumindalen som en annan värld, dit Mumintrollet vaknar ur sin vintersömn alldeles ensam i det sovande huset. De andra i Muminfamiljen sover sin djupa sömn utan att låta sig väckas. Utanför i vintervärlden finns det många varelser och företeelser att lära känna. Den stabila i denna resa är Tootikki som bor nere i det lilla badhuset vid vattnet. Hon lär Mumintrollet om världen han hamnat i. Lilla My finns också där och en mängd osynliga existenser. Mårran kommer på besök dragen dit av ljuset från elden när de eldar upp soffan. Mårran är inte ond säger Tootikki.  Hon dras till ljuset och sätter sig därför i elden så att den slocknar och är åter ensam i mörkret.

Den tredje boken jag läser är Bonjour Tristesse av Françoise Sagan från 1954. En generationsroman och klassiker. Debutroman av en 18-årig fransyska som skrev fritt om en ung kvinnas upplevelser av relationer och uteliv en sommar på Rivieran.

Glaskupan - jag är, jag är, jag är

"Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York."

Med denna mening börjar Glaskupan av Sylvia Plath. Hennes enda roman, först utgiven under pseudonymen Victoria Lucas 1963, samma år som Sylvia Plath tog sitt liv. Romanen har många likheter med Sylvia Plaths eget liv och kallas semi-autobiographical på Wikipedia. Den första meningen sätter på sitt sätt tonen för vad som komma skall, kvävande värme under en glaskupa, elbehandling och ett liv utan riktning. 

Esther Greenwood är 19 år och har tillsammans med 11 andra unga kvinnor vunnit en tävling i en modetidning. Priset tar henne till New York City för en månad med jobb och glamour, allt ordnat och bekostat av tidningen. En värld av mode och fashionabla middagar öppnar sig, med presenter, mingel och events. Under vistelsen bor Esther och de andra unga kvinnorna på samma hotell i stan, enbart för kvinnor. Tillvaron i New York är full av möjligheter för de unga kvinnorna och hon förväntas roa sig kungligt och ta alla chanser hon får att leva drömmen. Esther har det bra. Hon är lång och smal och kan äta hur mycket som helst utan att gå upp i vikt och hon äter med stor aptit, hon är vit, hon har fina kläder, hon är smart och har lätt för sig, hon har en potentiell make i kulisserna. Problemet är bara att hon inte är lycklig. Studiemässigt har hon alltid haft lätt för sig och klarat skolan utan ansträngning. När hon får det här priset serverat på ett guldfat blir det inte förlösande för henne. Hon är vilsen, tappar kontakt med vad hon vill. Hon befinner sig i en storm men inuti är hon tom.

Efter en månad i New York City far Esther hem till Bostonförorten igen. Hemma väntar ett antagningsbrev från en skrivarkurs hon sökt till över sommaren. Hon som alltid klarat studierna galant räknar med att bli antagen, men får istället avslag. Antagligen är det första gången Esther möter en sån motgång och hon tappar nu helt fotfästet. Det är skriva hon vill och romanen hon försöker skriva ska bli ett slags kamouflerad biografi där hon byter ut sitt namn mot något med samma antal bokstäver, Elaine istället för Esther, som verklighetens Esther istället för Sylvia, men boken låter sig inte skrivas. Den unga Esther tycker inte att hon har några erfarenheter att fylla den med och hon kan varken skriva eller sova till följd av nedstämdheten. Det enda hon kan fokusera på nu är att avsluta sitt liv. 

Året är 1953 och ramarna för hur en kvinna ska vara är snäva. P-piller finns ännu inte och mest av allt förväntas en kvinna vilja hitta en man att skaffa familj med. Självklart var möjligheterna inte särskilt stora för en kvinna att leva ett fritt och självständigt liv i 50-talets USA. 50-talet, bakslaget för jämställdheten som till viss del hade gjort framsteg under andra världskriget, då kvinnorna plötsligt behövdes i industrin och överallt där männen inte längre fanns, 50-talet - när kvinnans stora mål förväntades vara att bli en perfekt hemmafru i familjens egna lilla hus i förorten, tillbringa dagarna med att ta hand om barnen och hemmet i väntan på mannen, vilken skillnad från 40-talets självständiga kvinna i praktiskt mode, med eget jobb och körkort i bästa fall.

Esther längtar efter erfarenheter, att komma ur sin bur och leva. Hon längtar efter att erövra sin egen sexualitet, ta kommando och inte bara låta andra styra hennes liv, något jag har lätt att relatera till, ändå har jag svårt att identifiera mig med Esther. Hon verkar avtrubbad och har ett distanserat sätt. Hon har få erfarenheter ändå är hon desillusionerad på något vis. Präglad av tidens fördomar om olika etniciteter och människors yttre fäller hon ofta krassa omdömen om andra. Hon uttrycker förakt och använder vad vi idag tycker är rasistiska uttryck. Samtidigt är hennes förakt lika för alla sorters människor oberoende av kön och etnisk bakgrund. Möjligen motsvarar denna sida hos henne ett stort självförakt. 

Det som Esther verkligen vill är att förlora oskulden och därmed träda in i en ny fas, kanske erövra sin egen kropp och identitet, men det är svårt att se hennes drivkrafter i livet, vad som hägrar på horisonten. Hennes längtan tar sig ofta destruktiva vägar när hon söker sig till män som hon tror kan ge henne det hon vill ha. Män som hatar kvinnor. Män som hon inte behöver ha kontakt med efter att hon fått det hon vill ha. Det ger en slags kontroll att inte göra sig sårbar för någon en känner något för. Hon är mer intresserad av sexuell erfarenhet än kärlek. Hon vet mer vad hon inte vill än vad hon vill och när det gäller har hon inga problem att stå upp för sig själv mot män eller andra som försöker sätta henne på plats. Drivkraften att förlora oskulden är det som ger henne nån slags riktning när hon väl får lite frisk luft att andas. Sexualitet som liv om än ett torftigt liv. 

Buddy Willard är läkarstudenten hon en gång var kär i men som hon nu bara föraktar, för hans skenhelighet, tråkighet, för hans mansplaining, för att han ser på henne som ett barn? Deras relation är mest plågsam och präglad av tankar på hur hon kan komma ur den utan att verka okänslig. Buddy får tbc och tillbringar tid på ett sanatorium. Esther besöker honom och känner obehag, men kan inte avstå utan att verka elak. Han besöker henne senare på sinnessjukhuset och undrar om han har något med hennes sjukdom att göra. Mest verkar hennes ilska mot honom bero på hans självklara rätt till sin sexualitet, medan hon är fången mellan kvinnorollerna horan och madonnan. Han symboliserar allt med kvinnoförtrycket. Hon är smartare än honom ändå nedvärderar han henne och behandlar henne som ett barn. Han är friare än henne trots att hennes tanke är fri medan hans är låst. 

En stor del av romanen handlar om hennes psykiska ohälsa - depression - och hennes väg genom vård och behandling enligt tidens standard. Esther försöker ta sitt liv flera gånger. Hon får ECT (elbehandling) och undrar vad hon har gjort som är så förfärligt. Sen förflyttas hon till ett bättre sjukhus med hjälp av en rik författarinna som känner sympati för henne. På det sjukhuset får hon en bra psykiatriker och professionell ECT-behandling. Glaskupan lättar lite från marken och luften strömmar in. Hon kan andas. Det svåra känns mindre svårt.

Jag tycker det är svårt att känna Esthers ångest och mörker, men jag känner hennes instängdhet. Texten är inte så inlevelsefull för mig, kanske var det jag som hade svårt att leva mig in? Boken är snyggt och smart skriven med starkt bildspråk. Beskrivningen med en glaskupa som kväver huvudpersonen är träffande. Hon får ingen frisk luft utan är instängd i sig själv och isolerad känslomässigt. Det kan också vara en bild för något som konserverats och visas upp. Hon är fastlåst och förminskad i glaskupan. Kanske skrev Sylvia Plath i ett deprimerat avtrubbat läge, kanske kunde hon inte skriva i ångesten? Bokens Esther kan inte sova, eller skriva, istället stirrar hon in i döden. Ibland lyfter texten och jag stannar upp vid orden. Det är poetiskt och vackert. På en annan patients begravning kommer till exempel följande rader:

"Det skulle hackas ut ett svart, två meter djupt hål i den hårda marken, Den ena skuggan skulle förena sig med den andra skuggan, och den säregna, gulaktiga jorden på vår ort skulle försegla såret i allt det vita, och ännu ett snöfall skulle sudda ut de färska spåren av Joans grav.

Jag tog ett djupt andetag och lyssnade på det gamla skrytet från mitt hjärta: Jag är, jag är, jag är."

När jag läste boken tänkte jag på den verkliga historien om Sylvia Plath, på hennes liv och självmord. Parallellerna till författarens eget liv och tidpunkten då boken publicerades - samma år som hennes självmord - har förstås bidragit till romanens bärkraft. På något sätt levde hon bokens budskap om det omöjliga livet. Tyvärr har folk sedan grävt otroligt mycket i hennes och Ted Hughes (hennes man) privatliv istället för att ta fasta på det mer generella som texten kan säga om människors olika livsvillkor, om identitet, livsmål, motivation, mening, psykisk ohälsa osv.

Det slutar med att Esther går in till läkarna på sjukhuset en sista gång för att bli utskriven. Resultatet får vi aldrig veta. Hon jämför situationen med ett bröllop, en pånyttfödelse, en ny början med storslagna planer. De två sista sidorna går från begravning till återfödelse. Från död till liv. De ligger nära varandra.

Glaskupan (The Bell Jar) av Sylvia Plath 1932-1963, amerikansk författare och poet som blev 30 år gammal.