Jordens äldste

Sveriges äldsta man dog nyligen i en ålder av 109 år. Det sista han gjorde var att äta sig mätt och ta sig en whisky. Sen somnade han in. Han hade jobbat som elektriker tills han var över 80 år och levde sen ett bra tag till. Vi lever så otroligt kort tid på jorden. Ändå hinner en människa som blir över 100 år gammal uppleva så väldigt mycket förändringar under en livstid att det måste vara svårt att ta in.

Det finns sex nu levande personer som kan bevisa att de är födda på 1800-talet. Alla är kvinnor. Det är svårt att förstå att man kan ha levt igenom så mycket av vår närhistoria, bland annat två världskrig. Avstånden mellan människor på jorden var förstås större innan all vår tids tekniska uppfinningar fanns. Det är inte säkert att man visste så mycket om vad som hände i världen. Den äldsta nu levande personen är en 116-årig japanska. Den äldsta personen som någonsin levt (vad vi vet) var en 122-årig fransyska. Även om den 116-årig japanskan inte känt till alla världshändelser under sin livstid har hon upplevt svindlande stora förändringar.

Svårt att tänka sig att jobba tills man är över 80 år och sen leva 30 år till. Det krävs energi och livslust att jobba så länge antar jag. Eller är det en envis nyfikenhet? Livet rinner så snabbt iväg känner vi kanske redan i 30-årsåldern eller ännu tidigare. Ändå har vi då vanligen väldigt mycket liv kvar att leva. Det är väl att så mycket ska hända de där åren mellan 20 och 50. Familj och yrkesliv ska påbörjas och leva parallellt. Jag tänker nu att det kommer finnas tid när barnen är äldre, att jag får lugna mig lite. Snart växer de upp. Det kan finnas fler chanser och lyckan finns inte självklart i framgångar.

Det var bland det härligaste med att vara barn och ung att tiden var som evig och att jag ville framåt framåt ständigt framåt. Jag längtade alltid till något i framtiden. Det stora äventyret, upplevelserna och själva livet som låg där obestämt framför mig. Vad ska vi göra av det? Livet vi får och alla drömmar vi har. Det blir lätt ett stort glapp mellan drömmarna och den verklighet som vi lever i. Jag drömde mig ofta bort som barn. Sagor och berättelser var en fristad. Fantasin hade inga gränser. Där kunde jag göra vad jag ville. Det fanns inga hinder som dåligt självförtroende, diskriminering, blyghet, prestationsångest, jantelagen, osv. I de olika konstformerna finns friheten för mig. Lycka är svår att förstå. Fånga dagen och njuta av ögonblicket? Känna att jag lever på riktigt?

När mitt hjärta slutar slå

Jag vill tacka dig
Du som öppnade mina världar igen
Nu vågar jag drömma
Nu vet jag att jag är bäst på att vara jag
Du har hjälpt mig att nå hit
Jag vet inte var resan bär

Jag kastade mig ut
Jag tog din hand
och du fanns där vid min sida
Jag kom från ett mörker
där jag inte var något värd
Vad är man värd
om man sviker sig själv
om man sviker det man trodde på

Jag tappade bort mig ett tag
Trodde jag skulle vara som du
En sån som du var det bästa en kunde vara
Ja så tänkte jag
Jag ville förändras
Måste förändra mig på mitt sätt
Måste vara på mitt sätt
Jag vill vara den jag är
Jag bär på en eld som inte slocknar
förrän jag slutar andas

När mitt hjärta slutar slå
Minns mig då

Jag ska alltid minnas
Du var ren magi och jag glömmer det aldrig
Jag mådde sämre än någon någonsin förstod
Jag grät varje dag
Jag tog en dag i sänder
Jag slutade inte känna när det kändes för mycket
Jag tog inga droger när jag ville bort
Jag sov inte när jag skulle sova

Jag har varit där där en inte kan se sig själv i spegeln
Jag har varit där där en inte kan leva
Den där jäveln i spegeln som jag inte vill vara
Hon som måste göra rent såret, sy ihop det och dra bort tråden
Hon som måste ta stegen ner i djupet för att kunna ta sig upp igen
Jag känner henne

När mitt hjärta slutar slå
Minns mig då

Jag svek inte
Jag kunde inte bättre
Jag hade inte mer att ge
Jag älskar er älskar er älskar er
Jag lever för er
Även när jag inte vill leva
Jag har förlåtit oss Jag har förlåtit oss
Jag har förlåtit mig

Jag vill tacka er
Ni som höll min hand
Ni som visade mig att det finns mänsklighet
Det finns hopp om människorna, om livet, om kärleken
Ni kan inte fylla all min tomhet
Livet fyller mig och jag fyller mig med liv
Jag är full av glädje ibland
Jag får anfall av barnslighet
Jag känner livet
Jag känner livet i mig

När mitt hjärta slutar slå
Minns mig då

aldrig

Ibland vill jag ge upp
för det spelar ingen roll
fast jag tittar med lupp
så har jag ingen koll

Det kommer aldrig bli
Det kommer inte ske
vi som vandrar på stigar
på nya äventyr

Jag lovar aldrig glömma
Jag vill aldrig döma
för att jag vågade
tro som de hågade
modiga ge sig ut i strid
ge mig frid
när jag dör
för nu lever jag
och jag vill vara jag

Jag ska aldrig glömma
hur mitt hjärta satts brand
aldrig sluta drömma
om myternas land

Själens ekonomi

I den stunden isades allt
och hon sögs in i sig själv
Föll ihop på köksgolvet
Alla röster hördes långt bortifrån
Hans röst vardagligt nära
Hördes som en radio i ett annat rum
Hans liv fortsatte som vanligt
Medan hennes föll ihop
Splittrad itu
Viljan drömmen önskan strömmen
Från den stunden var inget som vanligt
Det var bara förfall
Upprätthålla något av det gamla
Hålla sig i rörelse
Framåt bakåt i sidled
Inte stanna upp
Inte tänka tankarna tankarna tankarna
som ruinerar hela själens ekonomi
Hennes stat kräver befrielse
Demokrati kan inte lösa det här idag
Imorgon imorgon hon lever för en annan morgon
En kopp te i ett annat kök
Ett annat liv
genom smärtan och sorgen
Ensam ensam och naken
Stark och sårbar

Better to burn out than to fade away?

Hörde en podcast om Blade Runner nyligen. Det påminde mig om hur mycket jag tycker om filmen och dess dystopiska Los Angeles (2019 är inte så långt borta nu). Hela estetiken och noir-känslan funkar så bra. Regnet som strilar genom hela filmen. Musiken. Melankolin. Det sorgsna stråket som genomsyrar allt. Det sorgliga i att vi alla har en begränsad tid att leva. Det gjordes mycket bra under 80-talet även om jag på 90-talet tänkte tvärtom. Jag minns känslan jag hade när jag såg Blade Runner första gången, och den finns kvar, men jag minns inte när det var. Tror det var när jag gick i 8-9:an.

Pris och Roy, Blade Runner

Citat ur Blade Runner:
"It's too bad she won't live! But then again, who does?"

"I've seen things you people wouldn't believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhauser gate. All those moments will be lost in time... like tears in rain... Time to die."

"The light that burns twice as bright burns half as long, and you have burned so very very brightly, Roy."

"I don't know why he saved my life. Maybe in those last moments he loved life more than he ever had before. Not just his life... anybody's life... my life."

Blade Runner är en kitschig film nånstans och samtidigt som en modern saga. På vissa sätt är det konstigt att det funkar, att det inte bara blir platt fall. Det är inga karaktärer som blir direkt mänskliga med ett realistiskt vardagsliv. Det är mer en drömsk känsla, som minnen förvanskade av tiden. Tankar om livets kärna i sci-fi-paket. Ett väldigt snyggt paket som inte slutat glänsa. När jag såg om den nu kändes den fortfarande aktuell och inspirerande.

Citatet av Rutger Hauers replikant Roy (det andra) tycker jag talar till "Better to burn out than to fade away"-idén som lever i den mänskliga myten om att leva livet på riktigt, intensivt men kort. Samtidigt handlar den förstås också om den oundvikliga döden som drabbar alla tillslut. Replikanterna gör allt för att förlänga sina korta liv, ändå verkar deras liv överlägsna det tomma livet människorna lever i filmen. Replikanterna är de mest levande i sin desperation? Myten om att brinna snabbt är för mig en dröm om ett liv utan all onödig väntan och transportsträckor. Ett liv där varje stund är på liv och död, varje fas vare sig det är lycka eller olycka tar huvudpersonen vidare på sin resa. En kris, en sorg är stark och full av rörelse. Ett liv fullt av innehåll. Inte ett liv fokuserat på eftertänksamhet eller långsamma lärdomar. Inga tråkiga vardagliga rutiner. Inget ekorrhjul. Essensen av livet? Det komprimerade livet? Det är bara en dröm, men en vacker dröm på sitt sätt. Vi behöver eftertanke och bearbetning, men det blir inte särskilt bra underhållning.

Kurgan ifrån Highlander - en 80-tals film som inte är i samma liga som Blade Runner - säger just orden om att hellre brinna än att långsamt blekna bort. En odödlig kan ta sig den lyxen. Ett människoliv är bara ett andetag i det perspektivet. En odödlig längtar efter att känna en bortre gräns som skapar spänning. Åtminstone framstår det så i myten om odödlighet. Om det inte finns någon risk eller något slut blir tillvaron nog tråkig, tänker vi dödliga och tröstar oss med det.

Tillvarons kortlivade tomtebloss kallade 90-åriga Carl-Göran Ekerwald sig själv och Sigrid Kahle i en dikt. 90 år är en kort tid i universum. Det är ungefär den tid vi har på oss om vi har tur(?). Ett tomtebloss. Better to burn out than to fade away. Bättre att leva på riktigt än att stelna och sluta känna. Ja, du C-G nog verkar du leva på riktigt såhär från utsidan. Du har inte stelnat om du kan skriva såna passionerade kärleksdikter. Lusten till liv och en annan människa, lever så länge man vill och orkar.

Kompromiss eller en stor miss

Är det kompromiss eller en stor miss
Är det prioritering
är det med integritet
är det ärligt eller bara besvärligt
Se och säg att det är rätt och riktigt
att det är ett val att diktera lagen
efter det som passar bäst
i stunden
som hand i...
hand?
som kappan efter...
tvätten?
alla dessa dolda val
alla dessa icke-val
alla dessa tomma skal
ett val att inte välja
låta saker rinna ut
låta saker få ett slut
inte välja fast en väljer
inte se fast en ser
med avsikt missa
trampa snett på mållinjen
inte våga vinna
inte våga ta ett steg
rätt
inte erkänna kända känslan
rädslan lever och rädslan råder
så kallade förnuft förråder
gripa chansen när den ligger
på stigen framför en
stå helt naken
i uppenbarelsen