Outsider

Jag har varit själv många gånger i mitt liv, särskilt som barn. Kommit till nya platser. Jag har flyttat vidare från dessa platser. Jag ifrågasatte inte att det var så. Som barn var det bara så. En slags trygghet i att det hela tiden förändrades. Allt förändrades utom min familj. Ofta välkomnade jag förändringen när den kom. Vidare vidare på nya äventyr. Jag ser inte tillbaka på min barndom med bitterhet. Den har format mig och är en del av mig. Om jag ska vara arg på det som varit, så slåss jag bara med mig själv. 

När jag var barn tänkte jag ibland; jag är den som kommer hit till denna nya plats och den som först kommer åka härifrån. De andra blir kvar, men inte jag. Jag hör hemma någon annanstans. Vet inte var, men inte här. Jag är ständigt på väg någonstans. På något sätt bär jag med mig det fortfarande. Ändå har jag bott i samma stad nu i snart 20 år. Fortfarande är jag den som inte rotar mig. Den här staden är hemma för mig, men inte på det sätt jag trodde det skulle vara. Hemmakänslan för mig finns i en plats som jag har många minnen från, men inget hem i längre. Om jag skulle komma hem nån gång, så vore det nog dit jag skulle komma, trots att det inte längre finns kvar som det var då.

Hemma ska man bära med sig sägs det. Tryggheten inuti och det där. Jag bär väl min trygghet med mig. Jag känner den inom mig om jag bara stannar upp en stund och ankrar mig. Fast det finns ändå något speciellt med vissa platser där man varit och där man upplevt saker. Dofter man känt. Lukten av frihet när man åkte hem sent en försommarnatt på cykeln. Nattens ljus och lukt som öppnar hela världen till möjligheter man känt en gång, för länge sen, och känner sen åter varje gång man förnimmer lukten och känslan igen.

Hemma finns inte?

Hörde just Torgny Lindgren säga på Lundströms bokradio att det inte finns nåt hemma efter språnget ut i världen som man gör nån gång i tonåren. Jaha då blev man av med den illusionen säger Marie Lundström.

Ja då förstår jag varför jag inte hittar hem så som det var en gång. Det finns inte nåt sånt hemma.

Jag tror jag letat efter ett hemma länge. Den känslan att höra hemma, att ha ett hem att komma hem till. Det har varit omedvetet, mer som en längtan kanske. Jag har nog inte sökt den inom mig lika mycket som runt omkring mig.

Tellus anropar

Ibland undrar jag om jag fötts i fel tid, fel dimension eller fel galax. Det är en känsla av motstånd, själens motstånd. Är det meningen att vi ska leva såhär? All den här jäkten, splittringen av medvetandet. Min hjärna är som en dator som processar och processar, men aldrig blir klar. Det finns för många fakta, omständigheter, hänsyn att ta in i beräkningarna. Ständiga beräkningar, overload, deadlock. Vilse i minnets vindlingar.

Ingen tystnad att vila i. Jag fyller den med ny information. Livet är för kort. Det är för mycket att ta in. Och jag vill ta till vara tiden. Tiden som ständigt går. Vill nå insikt, vishet genom kunskap, erfarenheter, samla i min minnesbank. Glömmer bort annat, som sorteras undan ogenomtänkt. En hylla för det glömda, överlastad och den faller sönder. I bitar. 

Leta, söka efter sanningar, empati, inlevelse, lyckorus, glädje. Var bor godheten, visheten? Vem är lycklig här? Bor lyckan i dumheten? Det korta minnet? Överlever pessimisten fastän olycklig i sinnet? Är den lycklig som skapar luftslott, gömmer sig i lögnens lättnad? Vem har alla svaren?

Jag är väl i min egen tid, egna dimension, egna galax. En besökare från yttre rymden, på planeten jorden. I rymden. Vi far fram i 107 000 km/h runt solen. Det är en väldig stress. Ändå håller vi tidtabellen rätt bra år från år. Är det meningen att vi ska veta allt det här om oss själva? Är vi gjorda för det? Är det meningen att min hjärna ska associera i 107 000 km/h?