Sagorna juli-september

 Läsning: 

• Ålevangeliet av Patrik Svensson
• The English patient av Michael Ondaatje
• Tysk höst av Stig Dagerman
• Systrarna av Anna Jörgensdotter
• Binas historia av Maja Lunde
• Girig-Sverige av Andreas Cervenka
• Rysslands förlorade seger av Arkadij Babtjenko

Sommaren har kommit och gått, full med löften om lugna, sköna, varma dagar som känns oändliga och kan fyllas med uppslukande läsning. Nuförtiden är det inte alls lika lätt att fångas av en bok, tankarna far omkring och alla måsten påminner om livet utanför. Det blev några böcker i alla fall. The English patient som jag tänkt läsa länge, kanske sen jag såg filmen och blev tagen av det poetiska språket, de intressanta huvudpersonerna och det episka dramat. Boken var också bra, såklart präglad av att jag sett filmen innan. Jag började läsa den på ett hotell i Stockholm och fick ganska bra semesterkänsla även om den inte direkt var lättläst. Ålevangeliet som vi läste i bokcirkeln till juli var välskriven och lättläst, häftigt att Patrik Svensson lyckats hitta så mycket intressant om ålen och kunde varva det med berättelsen om sin pappa och deras ålfiske. 

Läsningen juli-september innehöll hela tre fackböcker och jag gillade alla tre, men Rysslands förlorade seger var tung om Rysslands alltmer förtryckande regim, korruption och kriminalitet. Andrej Babtjenko har själv varit soldat i den ryska armén och stridit i Tjetjenien. Han är väldigt kritisk till det ryska styret och armén av uppenbara skäl. Boken är en slags dagbok och börjar kanske 2016 och den avslutande delen är skriven under början av Rysslands krig mot och invasion av Ukraina. Babtjenko lever i exil och 2018 kom nyheten att han blivit skjuten, vilket sen visade sig vara en iscensätning för att avslöja en komplott för att mörda honom. 

Girig-Sverige av Andreas Cervenka är verkligen en tankeställare om vilket Sverige vi lever i idag. Under min barndom och uppväxt var det hela tiden ett samtal om hur vänster och socialistiskt Sverige var, vilket skattetryck vi hade, socialdemokraternas dominans och att vi var så lagom. Nu är det som att allt det har ställts på ända. Sverige har lägre skatt än nånsin, marknadskrafter finns i skolan, privatisering, välfärden utarmas, Sverige leds av en högernationalistisk regering osv. Sverige är motsatsen till lagom har det visat sig. Sverige har aldrig varit lagom, istället är det ett land av extremer. Undrar ibland om vi kommer att se tillbaka på den här tiden på samma sätt som man ser tillbaka på 70-talets stora slagsida åt vänster och misstagen på den tiden, där många trodde på kommunistiska regimer som sen visade sig begå grova brott mot befolkningen. 

Binas historia är en slags cli-fi - climate fiction - runt bin och bidöden med tre historier som berättas parallellt men i olika tidsplan om George, William och Tao. Historien från framtiden med Tao var mest spännande och öppen eftersom jag som läsare inte vet vad som ska hända. Andra teman i boken är föräldraskap och förväntningar, frustration över att barnen inte lever upp till förväntan, samt längtan och sorg. 

Systrarna var kanske minst engagerande även om jag gillade hur författaren tar upp sina förebilder och inspiratörer - systrar - och föreställer sig att hon är i deras liv eller de i hennes. Boken var lite för lång för min smak och blev ibland upprepande. Jag gillade annars att den utspelar sig i Uppsala, Stockholm och Gävle bland annat och tar upp teman som relationer, psykisk ohälsa och skrivande. Berättelsen är ofta sorglig med misslyckade relationer tabletter och panikattacker, men kan också växla till en sorts humor. På ett sätt kunde författaren gjort boken mer fiktiv som jag först trodde den skulle vara, istället är det en autofiktiv historia. Den stora dominansen av autofiktiva romaner debatteras också på kultursidorna, dvs varför så många böcker är autofiktiva. Trenden har pågått länge, men kanske är det mer märkbart nu? Tänker ändå på alla de författare som skrivit och skriver autofiktivt eller självbiografiskt Karl Ove Knausgård, Carina Rydberg, Jonas Hassen Khemiri, Édouard Louis, Rachel Cusk, Annie Ernaux, Vigdis Hjorth, Jonas Gardell, Marguerite Duras m fl. Kärnan är väl om det är bra litteratur eller inte? Ibland lyfter det och ibland inte. Sen blir det trist om alla skriver självbiografiskt. Samtidigt finns nog det självbiografiska med på något sätt i all litteratur. Är det lättare att skriva självbiografiskt? 

På spaning efter tysk höst

 I somras läste jag Tysk höst av Stig Dagerman, det första jag läst av honom, förutom Att döda ett barn vilken jag tror att jag läste för länge sen i skolan. Dagerman blev utskickad av Expressen för att skildra Tyskland efter kriget. Året är 1946, Dagerman är 23 år och gift med tyskan Annemarie Götze med vilken han har två små barn. Genom sin fru och hennes familj har han kontakter i Tyskland och dessutom behärskar han det tyska språket. Under sin tid i Tyskland reser han runt till olika städer och skildrar svälten, lidandet och vardagen under ockupationsmakterna Ryssland, USA, Storbritannien och Frankrike. Artiklarna är engagerade, öppna och nyfikna. Han frågar sig om det går att kräva moral och idealism av någon som svälter. Tyskarna hade mat under kriget men 1946 svälter de. Människor försöker överleva på olika desperata sätt, unga kvinnor säljer sig till de allierade soldaterna, svarta börshandeln pågår, folk bor på toaletter. 

Flera av artiklarna känns så absurda att de känns påhittade som just den om familjen som bor på en toalett som de ärvt efter en man vars hela familj har dött, en annan om tyska internflyktingar som bor på ett godståg som skickats från Bayern till Essen där ingen vill ta emot dem, rättegångarna mot nazisterna som folk går på som en slags förnöjelse m fl. Flera saker var överraskande för mig att läsa, som att ockupationsmakterna inte ville ha en antinazistisk revolution och därför splittrar och avväpnar motståndsgrupper i det tyska samhället. De många avnazifieringsdomstolarna s k Spruchkammern, bara i Stuttgart var det 120 000 som skulle ställas inför rätta. Nazismen och Hitler krävde obetingad lydnad, men det var inte alltid tvång att skriva under på det. Varför var det så många som gjorde det? Förlorade generationer i spillrorna efter stor-tyska drömmar. 

Ibland finns det som tomrum i någons världsbild, i berättelsen de berättar, en man säger att det bara var de som inte kunde hålla käften som hamnade i koncentrationsläger, som om det var hela sanningen, som att de var dumma som inte höll käften att det enbart handlade om vad en sa. Var är judarna, romerna, homosexuella och andra i den berättelsen? Det behövde inte säga något för att hamna i koncentrationsläger, de bara existerade och blev dömda för det. 

Något som är speciellt med att läsa verkliga historiska skildringar är att vi i nutiden vet hur det gick sen, medan Dagerman och de han träffar inte gör det. I skildringar som utspelar sig innan andra världskriget på 20- och 30-talet så vet vi hur illa det kommer bli, att många kommer dö och lida mycket och det hänger över berättelsen i våra nutida ögon. I den här skildringen från 1946 så vet vi att det blev bättre, att Tyskland och Europa byggdes upp igen, att Tyskland fick hjälp i och med Marshallplanen och en lång högkonjunktur tog vid. Vi vet också att långt ifrån alla nazistförbrytare blev straffade, att vissa blivit straffade först i nutid. Även Dagerman är inne på det faktum att de stora förbrytarna kommer undan och kan sko sig på situationen medan f d koncentrationslägerfångar svälter.