Avsked till Patrick Melrose

Edward St Aubyns två sista romaner om Patrick Melrose - Modersmjölk och Till slut - utspelar sig i familjelivet med hustrun Mary och sönerna Robert och Thomas. Perspektivet flyttar sig så att vi får ta del av flera personers upplevelser och tankar inklusive sönerna som är otroligt brådmogna i sina tankar och formuleringar. De läser av situationer och människor på ett sätt som inte ens vuxna förmår. Ibland tänker jag att det är Patricks tolkning av sönerna men då skulle väl alla tankar vara Patricks tankar? Kanske är det författarens ställföreträdande röster?

Modersmjölk utspelar sig mest i Frankrike i moderns stora herrgård där hon ger bort mer och mer till en stiftelse ledd av en hippieaktig man - Seamus - som är helt fokuserad på sig själv och Eleanors pengar. Patricks vrede kokar både under och över ytan påeldad av ett stort alkoholintag. Marys liv kretsar helt kring barnen och det är med en allt större uppgivenhet hon följer Patricks destruktiva väg mot botten. Modern är efter flera slaganfall allt mer nedgången och vegeterande men fortsätter ändå sin strävan att vilja väl vilket innebär att att hon ger bort hela sin förmögenhet till Seamus utan att känna skuld mot sin son som hon aldrig lyckats skydda eller vara en mor för. Eleanor kan knappt prata och inte alls ta hand om sig själv, trots detta håller hon envist fast vid sin övertygelse att inte låta Patrick ärva ägorna i Frankrike. Samtidigt fungera Patrick som hennes advokat och utför allt med ursinnig perfektion. Eleanor ber slutligen Patrick att hjälpa henne att dö vilket leder till att Patrick ger sig in i eutanasivärlden och sina egna tvivel kring vilka motiv han har för att hjälpa henne med detta. När den franska fastigheten har skrivits över till stiftelsen känner Patrick ändå en viss lättnad. Boken avslutas med en familjeresa till USA som bara befäster Patricks resa in i alkoholmissbruk och splittringen med Mary.

Till slut handlar om Eleanors begravning med återblickar till Patricks barndom. Patrick och Mary har nu separerat och Patrick varit på avgiftning. Mary fortsätter att vara moderligt stöttande och har planerat Eleanors begravning åt Patrick. Läsaren får veta ännu mer om den fruktansvärda tillvaron med pappan och vidden av Eleanors svek mot sonen. Hon föder sitt första barn hemma på Davids inrådan varefter barnet - en dotter - dör då hon behöver kuvös och inte tas till sjukhus. Hur någon kan stanna med en man efter det är oförklarligt. När så sonen föds vill den berusade David utföra omskärelse hemma. Allt för att plåga och straffa sin familj påverkad av sin svartsjuka. På Eleanors begravning möts de olika delarna av hennes liv som det flummiga hippiefolket hon försökt hjälpa och de rika och privilegierade folket hon föddes in i. Arrogantast av alla är faderns vän Nicholas.

På spaningen efter Japan med Hirokazu Kore-eda

Den japanska regissören Hirokazu Kore-eda född 1962 i Tokyo, gör lågmälda filmer om vanliga människor och deras relationer. Ofta förekommer även kantstötta människor, som inte är perfekta eller mogna. Hans perspektiv är med de utsatta och utstötta. Undertonen kan vara mörk men det finns kärlek och omtanke mellan människorna även när de misslyckas med att leva upp till förväntningar.

Den första av hans filmer som jag såg var Sådan far sådan sån (2013). En stark film om föräldraskap. framförallt faderskap. Två familjer får veta att deras sexåriga söner förväxlats efter förlossningen. Sjukhusets råd är att de ska byta tillbaka barnen. De två föräldraparen är mycket olika. I fokus står Ryota - pappan i den ena familjen - som har en framgångsrik karriär som arkitekt. Han och frun lever ett ordnat liv och sonen är deras enda barn. Den andra familjen har flera barn och lever ett bohemiskt liv rikt på kärlek men inte på pengar. Ryota är strikt och visar inte gärna känslor. Familjerna börjar umgås men det är inte lätt att byta ett barn efter så lång tid. Ryota börjar ifrågasätta sig själv som pappa.

Den andra filmen av Hirokazu Kore-eda jag såg var Shoplifters från 2018 som vann Guldpalmen i Cannes. En familj med tre generationer som försörjer sig på ströjobb och snatteri tar hand om ett övergivet barn. Familjen är alla överlevare med olika tragiska berättelser. Filmen skildrar en mörk sida av samhället, med människor som inte kan försörja sig, ensamma äldre, kvinnor misshandlas, barn blir försummade och övergivna av sina föräldrar. Mitt i allt detta mörka finns en gemenskap och kärlek i familjen. En fin skildring av människors omtanke om varandra även när de befinner sig i svåra situationer. 

På sistone har flera av Hirokazu Kore-edas filmer visats på SVT, bland annat Systrarna från 2015, en lite melankolisk berättelse om tre systrar som bor tillsammans i sin mormors hus, övergivna av sina föräldrar. Pappan lämnade familjen för en annan kvinna och fick ännu en dotter i den nya relationen, mamman övergav dem sedan också. Båda föräldrarna verkar omogna och självupptagna. När pappan dör åker de till begravningen och träffar sin tonåriga lillasyster. När de åker hem bjuder de in henne att bo tillsammans med dem istället för med den styvmor som finns kvar då hennes egen mamma också är död. Stämningen i huset är mysig trots de återkommande grälen mellan de två äldsta systrarna som har olika syn på sina föräldrar och livet. Huset är gammalt och charmigt med en fin trädgård. En återkommande del av deras liv är att göra plommonvin av plommonen i trädgården och de har kvar vin från tidigare år. Storasystern är den ansvarstagande moderlika, som även i sitt arbete är omhändertagande. Näst äldsta systern är den levnadsglada, festande och lättsamma som på sitt nya jobb möter ekonomiskt utsatta personer som kämpar hårt för att klara sig. En fin film även om den inte är lika stark som Shoplifters eller Sådan far.   

Tredje mordet (2017) är ett rättegångsdrama om ett mord. Filmen berör teman som sanning, rättvisa och föräldraskap. Ofta undersöker Hirokazu faderskapet och mansrollen så även här med frånvarande och svekfulla fäder. Vem vet sanningen? Den åtalade ändrar ständigt sin historia. Hans advokat försöker förstå vad som verkligen hände. Rättsväsendet är inte särskilt intresserat av sanningen utan vill ha sin ceremoni där alla har förutbestämda roller som i en slags teaterföreställning. I slutändan kan vi bara gissa vad som var sant och falskt. Vad jag har förstått av det japanska rättssystemet så går fall oftast bara till rättegång om man är säker på att få den åtalade dömd, helst vill man ha ett erkännande. I filmen har den åtalade erkänt, men ändrar sen sin historia flera gånger och andra vittnen kommer fram. 

Den sista filmen jag såg var Efter stormen från 2016. Här är temat familj och separation, samt åter igen faderskap och mansrollen. Huvudpersonen Ryota är författare som skrev en bok för länge sen men nu arbetar som privatdetektiv. Pengarna lägger han på spel och klarar inte att betala underhåll för sonen som mest bor hos sin mamma. Han försöker få kontakt med sin son och kanske reparera relationen med exfrun men hon har gått vidare med en ny relation. Samhället är patriarkalt och han lever inte upp till mansrollen och inte heller exfruns förväntningar. En stormig sommarnatt får han tack vare sin mamma chans att återknyta kontakten med dem, inte gå tillbaka till hur det var men kanske hitta en väg framåt, få ordning på tillvaron. 

Ryotas mamma spelas av Kirin Kiki som är med i många av Hirokazu Kore-edas filmer, tycker även om henne i Under körsbärsblommen av Naomi Kawase. Såg en annan bra film av Naomi Kawase på Göteborgs filmfestival i år - Sanna mödrar - med liknande teman som Hirokazu om familj och föräldraskap, men här med fokus på moderskap.