- Darling River: Doloresvariationer av Sara Stridsberg (2010)
- Främlingen av Albert Camus (1942)
- Pesten av Albert Camus (1947)
- Normala människor av Sally Rooney (2018)
- Samtal med vänner av Sally Rooney (2017)
- Syskonen av Tessa Hadley (2015)
- Percy Jackson född till hjälte av Rick Riordan (2005)
Rätt mycket läsning under tiden som pandemin fortsatte under andra kvartalet 2020. Vi kanske tycker att den här pandemin har pågått länge nu, men det är nog bara början och vi har bara levt med restriktioner sen i mars, alltså ungefär fyra månader. Långsamt förändras debatten något och vi börjar möjligen få lite perspektiv, men fortfarande återstår väldigt mycket forskning och arbete. Skönt om vi slutar älta och fokuserar mer på hur vi kan undvika att göra om misstag och förbereda oss för framtiden och en eventuell andra våg. Första vågen av smitta är på avmattning och smittspridningen minskar även om den finns kvar. Fortfarande måste vi fortsätta följa restriktionerna. Tanken är att vi ska följa dom under en lång tid. Har tappat lite fart i min läsning för tillfället. Ska försöka komma igång igen. Ser det som en medicin nästan ihop med träning och att träffa vänner.
Under det här kvartalet har vi i bokcirkeln bl a läst om pesten i Camus bok med samma namn från 1947. Vid tiden när den kom ut läste många den som en metafor för ockupationen av Frankrike som Camus levt under, separerad från sin fru. Den översattes ganska snabbt till svenska av Eva Thulin, men har nyligen kommit i en nyöversättning av Jan Stolpe. Idag läser vi den antagligen mer bokstavligt som en stad drabbad av pesten och satt i karantän och hur det drabbar människorna i den. Mycket känns igen från den pandemi vi är inne i med de dagliga dödstalen, restriktionerna och ovissheten även om pesten beskriver en mycket grymmare sjukdom.
Han skriver bra och tätt även om Pesten har ett rätt svårt språk. Albert Camus fick nobelpriset i litteratur 1957 och dog i en bilolycka redan 1960.
Om Främlingen av Albert Camus
Huvudpersonen i Främlingen heter Mersault och bor i Alger i Algeriet när det var en del av Frankrike. Boken inleds med att Mersaults mor har dött och han åker till hemmet där hon bodde för begravning, men beter sig lite udda, okänsligt och träffar snabbt en ny flickvän och en granne som drar in honom i en konflikt som tillslut leder till att Mersault dödar en arab. I den andra delen ställs han inför rätta för mordet men rättegången handlar mer om hans karaktär och hur han betedde sig efter moderns död än om själva mordet. Jag är glad att jag inte läste den som ung, tror inte jag hade tagit den till mig så mycket. Trodde att Främlingen skulle handla om en helt avtrubbad huvudperson, men istället för avtrubbad uppfattar jag honom mer som distanserad eller som att han försöker trycka ner sina känslor. För hans känslor finns och han blir irriterad, känner åtrå, längtan, blir äcklad, irriterad osv och det är i förhållande till det som händer i nuet. Däremot uppfattar jag det som att han inte vill att något ska ha stor betydelse för honom, att han inte vill känna starkt för något eller någon för då blir han sårbar, så upplever jag åtminstone vad som pågår inom honom, även om det inte finns mycket att gå på. Han upprepar väldigt ofta att det spelar ändå ingen roll, så ofta att det känns nästan inövat, något som han har intalat sig, som det är bekvämt att tänka, kanske för att inte bli besviken. Han har inga drömmar eller ambitioner för det ger ändå ingenting. Ändå längtar han till sin flickvän Marie och till att simma i havet, till att vara fri när han sitter i fängelse. En mening som avslöjar att han haft drömmar är när han skriver angående jobberbjudandet i Paris:
När jag var student hade jag många sådana ambitioner. Men när jag tvingades lämna studierna förstod jag snabbt att allt det där inte hade någon riktigt betydelse.
Är det så han känner eller som han tvingar sig att känna för att acceptera att livet är begränsat? Är det därför han beskriver Paris som "Det är smutsigt. Där finns duvor och svarta bakgårdar. Människorna är vita i skinnet."? Kanske känner han verkligen så och vill leva i nuet, men det känns uppgivet och fullt av meningslöshet. Vem är främlingen i främlingen?
Efter Camus drogs jag in i Sally Rooneys litterära värld, vilket jag redan skrivit om. Lätta att läsa och svåra att lämna.
Bra serier jag sett senaste tiden For all mankind (AppleTV+), Unorthodox (Netflix), The Split 2 (svtplay), Mrs America (HBO Nordic)
Under det här kvartalet har vi i bokcirkeln bl a läst om pesten i Camus bok med samma namn från 1947. Vid tiden när den kom ut läste många den som en metafor för ockupationen av Frankrike som Camus levt under, separerad från sin fru. Den översattes ganska snabbt till svenska av Eva Thulin, men har nyligen kommit i en nyöversättning av Jan Stolpe. Idag läser vi den antagligen mer bokstavligt som en stad drabbad av pesten och satt i karantän och hur det drabbar människorna i den. Mycket känns igen från den pandemi vi är inne i med de dagliga dödstalen, restriktionerna och ovissheten även om pesten beskriver en mycket grymmare sjukdom.
Han skriver bra och tätt även om Pesten har ett rätt svårt språk. Albert Camus fick nobelpriset i litteratur 1957 och dog i en bilolycka redan 1960.
Om Främlingen av Albert Camus
Huvudpersonen i Främlingen heter Mersault och bor i Alger i Algeriet när det var en del av Frankrike. Boken inleds med att Mersaults mor har dött och han åker till hemmet där hon bodde för begravning, men beter sig lite udda, okänsligt och träffar snabbt en ny flickvän och en granne som drar in honom i en konflikt som tillslut leder till att Mersault dödar en arab. I den andra delen ställs han inför rätta för mordet men rättegången handlar mer om hans karaktär och hur han betedde sig efter moderns död än om själva mordet. Jag är glad att jag inte läste den som ung, tror inte jag hade tagit den till mig så mycket. Trodde att Främlingen skulle handla om en helt avtrubbad huvudperson, men istället för avtrubbad uppfattar jag honom mer som distanserad eller som att han försöker trycka ner sina känslor. För hans känslor finns och han blir irriterad, känner åtrå, längtan, blir äcklad, irriterad osv och det är i förhållande till det som händer i nuet. Däremot uppfattar jag det som att han inte vill att något ska ha stor betydelse för honom, att han inte vill känna starkt för något eller någon för då blir han sårbar, så upplever jag åtminstone vad som pågår inom honom, även om det inte finns mycket att gå på. Han upprepar väldigt ofta att det spelar ändå ingen roll, så ofta att det känns nästan inövat, något som han har intalat sig, som det är bekvämt att tänka, kanske för att inte bli besviken. Han har inga drömmar eller ambitioner för det ger ändå ingenting. Ändå längtar han till sin flickvän Marie och till att simma i havet, till att vara fri när han sitter i fängelse. En mening som avslöjar att han haft drömmar är när han skriver angående jobberbjudandet i Paris:
När jag var student hade jag många sådana ambitioner. Men när jag tvingades lämna studierna förstod jag snabbt att allt det där inte hade någon riktigt betydelse.
Är det så han känner eller som han tvingar sig att känna för att acceptera att livet är begränsat? Är det därför han beskriver Paris som "Det är smutsigt. Där finns duvor och svarta bakgårdar. Människorna är vita i skinnet."? Kanske känner han verkligen så och vill leva i nuet, men det känns uppgivet och fullt av meningslöshet. Vem är främlingen i främlingen?
Efter Camus drogs jag in i Sally Rooneys litterära värld, vilket jag redan skrivit om. Lätta att läsa och svåra att lämna.
Bra serier jag sett senaste tiden For all mankind (AppleTV+), Unorthodox (Netflix), The Split 2 (svtplay), Mrs America (HBO Nordic)
