Flatiron building och Strykjärnet

Jag blev för länge sedan intresserad av strykjärnsbyggnader när jag upptäckte att det förutom Strykjärnet i Norrköping även fanns en Flatiron building i New York. Båda är spektakulära byggnader och ligger väldigt snyggt. Det blev aldrig av då för länge sen men tänkte skriva några ord om det här.

Flatiron Building, 175 Fifth Avenue, New York

Flatiron building har fått sitt namn efter formen på tomten den byggdes på. 1902 färdigställdes den och ståtade 22 våningar hög på Manhattan i New York. När den byggdes var den en av stadens högsta byggnader och fick ge namn till området som kallas Flatiron District. Daniel Burnham designade skyskrapan som fick blandat mottagande när det begav sig. New York Times kallade den för "a monstrosity" medan fotografen Alfred Stieglitz såg den som en enorm oceanångare och en bild av det nya Amerika på väg att skapas.

Foto Alfred Stieglitz 1903

Foto Edward Steichen 1904

På andra sidan Atlanten finns en annan strykjärnsbyggnad mitt i industrilandskapet i en stad känd för sin textilindustri. Strykjärnet står i Motala Ström mitt i Norrköping och uppfördes 1916-17 i klassicistisk stil av arkitekt Folke Bensow. Byggnaden fick sin form för att utnyttja så mycket som möjligt av holmen den står på - Laxholmen. Från 1917 till 1962 tillhörde Strykjärnet Holmens Bruks och Fabriks AB och fungerade bland annat som bomullsväveri. Efter renoveringar öppnade där Arbetets museum 1991.

Strykjärnet i Motala Ström, Norrköping

Båda byggnaderna påminner om industrialiseringen och de stora städernas frammarsch. En tid av framtidstro och modernism. De möter åskådaren som stora fartyg mitt i strömmen av vatten eller trafik. Båda påminner också om sin stads historiska glans, om en era av tillväxt och förändring.

Foto Carl Werngren 1940-talet

Wikipedia har en sida med byggnader som kallas för Flatiron building med fokus på USA men andra länder finns också med. Norrköpings Strykjärnet är däremot inte med, men det finns en byggnad i Stockholm som heter Flat Iron building och ligger på Norrmalm. Skanska uppförde den 2009 och den fungerar som kontorsbyggnad.
https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_buildings_named_Flatiron_Building

Statister i våra liv

Lyssnar på ett radioprogram i P1 om den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann (1926-1973) och hennes oavslutade verk "Todesarten" där "Malina" är den första delen. Malina handlar om en kvinnlig författare i Wien, om relationen till fadern och makt om jag förstår rätt. Malina är huvudpersonens manliga jag, hennes manliga dubbelgångare. Bachmann var med i den litterära grupperingen Gruppe 47 med bl a Günter Grass och Paul Celan.

Under sitt liv skrev hon många brev. Hon och poeten Paul Celan skrev brev till varandra i 20 år. Det sägs att hon har skrivit 10 000 brev som hon inte skickat och att hon inte läste de hon fick. Nu finns många utgivna. Ingeborg och Paul möts bara 10 gånger men skriver alltså till varandra i 20 år, ibland är det bara en som skriver. Hon kan skriva i flera år utan att han svarar. Samtalen i breven verkar mest vara som en dagbok med tankar en för med sig själv om den andra och sig själv, inte försök till kontakt eller riktade ord till den andra.

Nu kan vi läsa och prata om de ord som aldrig fick något svar när de skrevs. Är vi bara enskilda ensamma öar utan kontakt med varandra? Drabbande att tänka att vår ord aldrig når fram. Tänker på hur vi kort kan mötas och vara mer än statister för varandra men hur vi sen ofta återgår till skuggor i marginalen. Tänker på relationer där vi är starka jag och du i samtal, som sen blir till distans och tystnad. Ensidiga monologer och försök till kontakt som möts av tystnad från först den ena sen den andra. Förundras över hur närhet förvandlas till avstånd i själen. Det är ändå tacksamt med en mottagare att rikta sig till även om en inte förväntar sig något svar. Någon att skicka orden till även om de inte blir lästa. Hoppet finns trots allt att mottagaren har potential att förstå och svara. Ändå är mottagaren bara en statist som möjligen har några få repliker. Nu är jag statist i ditt liv och du i mitt. Vissa dagar undrar jag saker men vet att det inte finns några svar och att du i varje fall inte sitter på dem. Jag skriver men inte till någon speciell. Jag skriver, kanske till mig själv, kanske till skuggorna som faller långa i skymningen.

Radioprogrammet:
Lundströms Bokradio special: Ingeborg Bachmann - litterär ikon
https://sverigesradio.se/avsnitt/1291884