Ibland sägs det att vi drogar bekräftelse, men vad är nytt med det? Vi drogar sånt och annat som tröstar oss. Och vad är det för fel med det så länge som det hjälper oss att fortsätta och inte stjälper oss, eller andra? Om det får oss att leva vidare en stund till. Håller gamarna borta. Bara det är utan bedrägeri. En liten vit lögn kanske men inte det fula självbedrägeriet, aldrig det. Jag intalar mig många saker, eller försöker; att det spelar roll, att det är värt något, att livet inte är en tävling.
Vi skaffar oss våra föreställningar för att stå ut med verkligheten. Hittar mönster där det inte finns några. Hittar fel när vi är avundsjuka, fel som gör andra sämre, som ska vara medfödda, en del av en personlighet. Hellre hitta fel än att inse att man ligger sämre till än någon annan i livets race, eller att den andra kunde vara jag. Vi kan inte ändra på verkligheten. Vissa saker är uppgjorda på förhand och vi hade aldrig någon chans mot genetiken eller tiden. Vi är alla förlorare i den tävlingen, men för de som köper premisserna så behövs lögner och självbedrägeri för att överleva. Bättre avstå helt och hållet tänker jag. Bättre ställa sig utanför och vara sin egen än att acceptera premisser som gör oss dummare och räddare.
Ett svek, en sorg gör ont, som alla andra gånger, men det är inte min berättelse, det är någon annans. Det är inte något unikt, bara några ord mellan två kommatecken, i en mening om förluster, om förändring, i en mening om vad som kommer sedan. Det är inte ett mönster i mitt liv. Jag är mina handlingar inte andras. Jag är inte vad andra gör mot mig, utan vad jag gör mot andra. Annars kan jag inte vara fri, annars bestämmer andra vad jag är. Jag är bara ett svek om jag sviker.
Jag fortsätter tro på människor och bli överraskad över förljugenhet och falskhet. Jag tar folk på orden och det kan man inte göra. Det är barnsligt. Det är då som jag inte förstår och missförstår. Folk vet inte vad de känner eller vad de vill. De säger nej och menar ja, de säger ja och menar nej. De förnekar sina sorger, sina misslyckanden, sin sårbarhet. De vill inte se sin svaghet, eller sina privilegier. De vill vara där i sin bubbla. De vill ha sin makt men inte sin chans att påverka. De vill ha det enkla men inte det svåra. De vill kunna forma verkligheten, men deras känslor säger annorlunda, deras handlingar talar ett annat språk. Se på människors handlingar, för det är i dem man kan förstå och läsa motiven, deras verkliga mål och mening.
En annan människas tvekan och motstånd kan kännas men inte automatiskt förstås. Det finns så mycket som känns utan att det sägs mellan människor. Många människor fokuserar all sin energi på andra människor och deras misslyckanden, tillkortakommanden. De kan spendera hela livet på att vara arga på andra utan att försöka reda ut sina egna liv och alla de egna misstagen. Kanske orkar de inte se sig själva och sina egna handlingar eller så vill de inte. Smärtan som finns nära känns för mycket och är för jobbig att göra något åt så de projicerar allt på det som är ett steg längre ifrån och påverkar dem lite mindre.
Jag tycker inte om konflikter, men de finns ju där oavsett vad jag tycker, i andra och mig och mellan oss. Oftast biter en ihop och tar det som en vuxen tills allt exploderar och det inte går att tåla något eller någon. Oftast är det inte värt det. Oftast handlar det ju om den andre och inte om en själv. Om någon är otrevlig handlar det sällan om att det är just jag som får otrevligheterna att rinna till utan det är bara så den där någon är. Det går att se mönster. Om någon är otrevlig mot mig är den rätt säkert otrevlig mot andra. Något pågår under ytan som inte har med mig att göra. Ibland är det viktiga att få säga sin mening, bara att ha fått säga det högt, sen är det bra och livet går vidare. Markera sin gräns. Andra gånger kan det vara viktigt att reda ut förstås. Om de inblandade är redo för det. Helst vill jag inte älta, bearbeta och tänka igenom, men inte älta vad som hänt om och om igen, utan försöka bli fri från sånt.
