måndag 14 januari 2019

Läsning 2018

Min läsning under 2018 resulterade i denna lista om jag inte glömt någon på vägen:
  • Begravd jätte - Kazuo Ishiguro (2015)
  • Bränn alla mina brev - Alex Schulman (2018)
  • Ett år av magiskt tänkande - Joan Didion (2005)
  • De tyngdlösa - Valeria Luiselli (2011)
  • Till slut - Edward St Aubyn (2012)
  • Modersmjölk - Edward St Aubyn (2005)
  • Call me by your name - André Aciman (2007)
  • Historieläraren - Matt Haig (2017)
  • Ett jävla solsken en biografi om Ester Blenda Nordström - Fatima Bremmer (2017)
  • Gräns - novell av John Ajvide Lindqvist (Pappersväggar) (2006)
  • Stoner - John Williams (1965)
  • Uppgång och fall - Liv Strömquist (2016)
  • I ett annat land - Mare Kandre (1984)
  • En studie i rött - Sherlock Holmes (1895)
  • Guernsey litteratur- och potatisskalpajssällskap - Mary Ann Schaffer & Annie Barrows (2008)
  • The Essex serpent - Sarah Perry (2017)
  • Fågeln som vrider upp världen - Haruki Murakami (1994-95)
  • Visst hopp - Edward St Aubyn (1994)
  • Dåliga nyheter - Edward St Aubyn (1992)
  • Glöm det - Edward St Aubyn (1992)
  • Expeditionen: min kärlekshistoria av Bea Uusma (2013)
  • De oroliga av Linn Ullmann (2016)
  • Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson (2012)
  • Drakarna över Helsingfors av Kjell Westö (1996)
  • Never let me go - Kazuo Ishiguro (2005)
  • Dagar av ensamhet - Elena Ferrante (2002)
Inför 2019 har jag några idéer om vad jag vill läsa. Gärna mer av Kazuo Ishiguro och Haruki Murakami. Jag är sugen på att läsa Picknick vid vägkanten från 1972 av bröderna Arkadij och Boris Strugatskij - rysk science fiction med förord av Ursula K. Le Guin - som ska komma i nyöversättning i mars på Ersatz förlag. Såhär skriver DN:
Den utkom i Ryssland 1972 och översattes till svenska fem år senare. Därefter har romanen fått ett nytt liv: först i Andrej Tarkovskijs filmtolkning ”Stalker” (1979) och på senare tid i den med rätta populära datorspelserien ”Stalker”. Tjernobylkatastrofen 1986 fick många Strugatskijläsare att associera till den mystiska och livsfarliga Zonen som stalkern Red Schuhart färdas illegalt i, på jakt efter de märkliga artefakter som kan finnas där. Denna nyöversättning av en av science fictionlitteraturens måsten är mycket välkommen.

lördag 12 januari 2019

Tankar om överlevnad

Ibland sägs det att vi drogar bekräftelse, men vad är nytt med det? Vi drogar sånt och annat som tröstar oss. Och vad är det för fel med det så länge som det hjälper oss att fortsätta och inte stjälper oss, eller andra? Om det får oss att leva vidare en stund till. Håller gamarna borta. Bara det är utan bedrägeri. En liten vit lögn kanske men inte det fula självbedrägeriet, aldrig det. Jag intalar mig många saker, eller försöker; att det spelar roll, att det är värt något, att livet inte är en tävling.

Vi skaffar oss våra föreställningar för att stå ut med verkligheten. Hittar mönster där det inte finns några. Hittar fel när vi är avundsjuka, fel som gör andra sämre, som ska vara medfödda, en del av en personlighet. Hellre hitta fel än att inse att man ligger sämre till än någon annan i livets race, eller att den andra kunde vara jag. Vi kan inte ändra på verkligheten. Vissa saker är uppgjorda på förhand och vi hade aldrig någon chans mot genetiken eller tiden. Vi är alla förlorare i den tävlingen, men för de som köper premisserna så behövs lögner och självbedrägeri för att överleva. Bättre avstå helt och hållet tänker jag. Bättre ställa sig utanför och vara sin egen än att acceptera premisser som gör oss dummare och räddare.

Ett svek, en sorg gör ont, som alla andra gånger, men det är inte min berättelse, det är någon annans. Det är inte något unikt, bara några ord mellan två kommatecken, i en mening om förluster, om förändring, i en mening om vad som kommer sedan. Det är inte ett mönster i mitt liv. Jag är mina handlingar inte andras. Jag är inte vad andra gör mot mig, utan vad jag gör mot andra. Annars kan jag inte vara fri, annars bestämmer andra vad jag är. Jag är bara ett svek om jag sviker.

Jag fortsätter tro på människor och bli överraskad över förljugenhet och falskhet. Jag tar folk på orden och det kan man inte göra. Det är barnsligt. Det är då som jag inte förstår och missförstår. Folk vet inte vad de känner eller vad de vill. De säger nej och menar ja, de säger ja och menar nej. De förnekar sina sorger, sina misslyckanden, sin sårbarhet. De vill inte se sin svaghet, eller sina privilegier. De vill vara där i sin bubbla. De vill ha sin makt men inte sin chans att påverka. De vill ha det enkla men inte det svåra. De vill kunna forma verkligheten, men deras känslor säger annorlunda, deras handlingar talar ett annat språk. Se på människors handlingar, för det är i dem man kan förstå och läsa motiven, deras verkliga mål och mening.

En annan människas tvekan och motstånd kan kännas men inte automatiskt förstås. Det finns så mycket som känns utan att det sägs mellan människor. Många människor fokuserar all sin energi på andra människor och deras misslyckanden, tillkortakommanden. De kan spendera hela livet på att vara arga på andra utan att försöka reda ut sina egna liv och alla de egna misstagen. Kanske orkar de inte se sig själva och sina egna handlingar eller så vill de inte. Smärtan som finns nära känns för mycket och är för jobbig att göra något åt så de projicerar allt på det som är ett steg längre ifrån och påverkar dem lite mindre.

Jag tycker inte om konflikter, men de finns ju där oavsett vad jag tycker, i andra och mig och mellan oss. Oftast biter en ihop och tar det som en vuxen tills allt exploderar och det inte går att tåla något eller någon. Oftast är det inte värt det. Oftast handlar det ju om den andre och inte om en själv. Om någon är otrevlig handlar det sällan om att det är just jag som får otrevligheterna att rinna till utan det är bara så den där någon är. Det går att se mönster. Om någon är otrevlig mot mig är den rätt säkert otrevlig mot andra. Något pågår under ytan som inte har med mig att göra. Ibland är det viktiga att få säga sin mening, bara att ha fått säga det högt, sen är det bra och livet går vidare. Markera sin gräns. Andra gånger kan det vara viktigt att reda ut förstås. Om de inblandade är redo för det. Helst vill jag inte älta, bearbeta och tänka igenom, men inte älta vad som hänt om och om igen, utan försöka bli fri från sånt.

tisdag 8 januari 2019

Pussel av en vanlig människas liv

I helgen såg jag pjäsen Mary Page Marlowe på Dramaten. Den är skriven av Tracy Letts, amerikansk skådespelare och manusförfattare som även skrivit August: Osage county och spelade pappan i filmen Lady Bird av Greta Gerwig.

Mary Page Marlowe handlar om en helt vanlig kvinna som växer upp, lever och åldras i efterkrigstidens USA. Hon är en baby boomer född 1946 med en pappa som bär på tunga upplevelser från andra världskriget som han inte förmår prata om. Pjäsen är uppbyggd som olika fragment ur hennes liv berättade okronologiskt. Det hela börjar 1986 när Mary Page är i 40 år och berättar för sina två barn att hon och deras pappa ska skiljas. Sen hoppar det fram och tillbaka i tiden och åskådarna får lägga ett slags pussel av hennes liv och drömmar.

I Dramatens uppsättning inleds varje scen av musik och årtalet projiceras på väggen bakom, olika skådespelare spelar Mary Page i olika åldrar. Scenografin är effektfull med en roterande scen uppbyggd med svängande ramar som bildar rum och dörrar. När pjäsen går från en scen till en annan snurrar scengolvet runt till musiken och vi ser bilder från Mary Pages olika åldrar. Hennes andra åldrar anas i bakgrunden till varje scen.

Tracy Letts har berättat att hans mammas död inspirerande honom att skriva pjäsen då han bar på många tankar om livet och döden. Mary Page är inte baserad på hans mamma även om han har tagit vissa element från hennes liv. Idén var att välja ut 11 scener från en människas liv som bäst representerar den människan. Vilka scener skulle vi själva välja? Letts upplevde att livet inte alltid känns som en sammanhängande enhet utan yngre versioner av en själv kan framstå som främlingar. Metoden Letts valde för att återberätta Mary Pages liv var att visa en blandning av lyckliga, sorgliga och vardagliga ögonblick från olika tider i hennes liv. Letts ville att åskådaren skulle kunna se sig själv i huvudpersonen, förhoppningsvis med kärlek och förlåtelse.

Jag tycker att han lyckas med sin föresats. Vissa scener kanske är övertydliga som scenen i kemtvätten där Mary Page vill rengöra ett ärvt lapptäcke med fläckar, men jag tycker det funkar. Mary Page själv pratar även om att lägga pussel av människors liv utifrån deras kvitton då som referens till hennes jobb som revisor där hon tagit hand om andra människors deklarationer. Hennes liv är många gånger tragiskt och hon tampas med alkoholism, ändå blir det inte en bitter livsberättelse. I en scen hos psykologen frågar denne om du fick bestämma allt i ditt liv hur hade det sett ut. Mary Page har inget svar och tystnaden ekar. Livet är uppbrutet, slumpartat och svårt att förstå.

"Det kan vara klokt att hålla en lätt distans till den människa vi en gång varit, oavsett om vi finner henne sympatisk eller inte. Annars riskerar vi att hon dyker upp utan förvarning och överraskar oss, står där och bultar på medvetandets dörr klockan fyra på morgonen efter en orolig natt, och kräver att få veta vem som övergav henne, vem som svek henne, vem som skall ge henne upprättelse."  
Joan Didion