Jag såg nyligen filmen Lady Bird av Greta Gerwig som utspelar sig 2002 och kretsar kring huvudpersonen Christine som går sista året i highschool i Sacramento. Greta Gerwig kommer själv från Sacramento och filmen är biografiskt inspirerad. På ett ytligt plan handlar den om sista året i highschool och förälskelse och vänskap som vi sett förr med skolgrupperingar och klasskillnader. Christine eller Lady Bird som hon vill kallas är den fattiga tjejen från fel sida järnvägsspåren som lever med sin mamma, pappa och storebror med flickvän. I en enklare film hade handlingen fokuserat på henne sökande efter kärlek och popularitet och slutat med att hon får drömprinsen på skolbalen efter diverse förvecklingar.
Nu är det här ingen förenklad film med typisk handling. Flera av händelserna i filmen skulle kunna blivit filmer i sig. Greta Gerwig har valt att göra en mångfasetterad film som flödar fram genom alla de upplevelser som vi människor möter under våra liv, vänskap, förälskelse, svek, lögner, föräldraskap, längtan bort, depression osv. Det blir ett liv inte en förenkling om att kärleken räddar oss från allt jobbigt.
Den bästa vännen Julie visar sig vara bättre på sång och teater än Christine, hennes första förälskelse visar sig vara gay, hennes pappa visar sig ha kämpat med depression i flera år och blir av med jobbet, hennes mamma älskar henne men förmår inte uttrycka det, hennes nästa förälskelse visar sig vara ett ytligt svin med påklistrad cynism och kvasiintellektuella resonemang. Var och en av dessa händelser kunde varit kärnan i berättelsen men här blir de bara livet. Lady Bird definieras inte av det hon upplever men det påverkar och formar henne. Det är ingen i filmen som bara förkroppligar ett perspektiv eller en händelse. Att första kärleksintresset visar sig vara gay definierar varken honom eller deras relation för alltid. Att hennes far är deprimerad begränsar inte honom enbart till psykisk ohälsa. Han är en hel person med värme och humor i det jobbiga. Hennes mamma med sitt barska tonfall har en stort hjärta bakom den hårda fasaden och sliter för att få allt att gå ihop för familjen.
Lady Bird kämpar för att ta sig ut i den stora världen bort från Sacramentos och den katolska skolans begränsningar. Det intressanta är att hon är en helt vanlig person utan höga betyg och inte heller populär. Något som inte ändras under filmens gång. Det är ingen film om att förlösas av något och lyckas, istället handlar det om att navigera genom livet med all dess med- och motgångar.
När hon försöker bli vän med den populära tjejen på skolan som kommer från ett välbärgat hem ljuger hon och säger att hon bor i ett fint stort hus för att passa in. Snart inser hon ändå hur olika de är, hur lite den tjejen längtar bort från Sacramento. Hon har ju allt hon vill ha och har inga studieambitioner. Ändå skildras då inte den populära tjejen som alltigenom ond eller ytlig. Hon bara är från en annan klass med begränsad kunskap om andras livsvillkor. I en typisk highschoolfilm hade en sån tjej kunnat vara urdum alternativt elak och direkt tagit avstånd från Christine när hennes lögn avslöjas.
I grunden handlar filmen om relationerna som formar oss. De relationer som träder fram starkast är de till vännen Julie och till föräldrarna. Speciellt mor-dotter relationen känns mycket i alla fall för mig som kan identifiera mig både som dotter och mamma. Filmens arbetstitel var Mothers and Daughters vilket känns talande. Laurie Metcalf spelar den hårt arbetande sjuksköterskan Marion mamma till Christine och ensam familjeförsörjare när hennes man förlorar sitt jobb. Ibland får vi ledtrådar till henne som att hennes egen mamma var en dysfunktionell alkoholist och att hon hjälpt sonens flickvän som blivit utkastad hemifrån. Vi ser hur hon kämpar på för att hinna med allt och få pengarna att räcka till.
Jag känner igen mig både i barnets behov av bekräftelse på att en är tillräckligt bra och hur svårt det kan vara att säga det en vill säga som förälder och ge rätt stöd. Under uppväxten kände jag ofta att jag ville få vara ifred att vara den jag är, låt mig vara era jävlar, låt mig få vara som jag är utan alla kommentarer och kritik. Jag förstod aldrig folks behov av att anmärka på så mycket. Det var så många som hade krav på en. Föräldrarnas krav kändes kanske mest och känslan av att aldrig kunna leva upp till förväntningar som var väldigt otydliga. Sen är det de egna förväntningarna att tampas med förstås. Föräldraskapet är en helt annan labyrint av felsteg. Jag skulle inte säga att jag är som filmens mamma men jag kan känna igen mig i alla missförstånd och hur fel oro kan komma ut när en vill ge råd till sitt barn. Det är en svår balansgång mellan att ge uppskattning och ställa krav, framförallt vill en ju ha en bra relation och att det ska gå bra för dem, men ofta kommer det bara ut som tjat.
söndag 15 april 2018
lördag 14 april 2018
Knytblusen och sanningen
Liksom de flesta har jag tankar om Svenska Akademin och det som hänt sedan i höstas. Här kommer en massa ord om det.
Det verkar finnas tre olika anklagelser som historien rör sig om:
1. Sexuella trakasserier och övergrepp
Ledamoten Frostenssons man anklagas för sexuella trakasserier och övergrepp sen många år. Det aktualiserades igen i samband med höstens metoo-upprop.
Sexuella trakasserier är mycket svårare när det är någon vi känner och respekterar som en vän eller en make. Det är också något som jag tänker mig är väldigt jobbigt att reda ut. Allt blir geggigt och obehagligt. Jag uppfattar det som att alla har känt till Kulturprofilens förehavanden på något vis. Han har åtminstone varit allmänt känd som kvinnokarl eller sexmissbrukare. För andra har det stått klart att han begått övergrepp och behandlat människor på ett nedvärderande sätt, oftast verkar offren varit kvinnor, ofta i beroendeställning. Detta verkar varit känt sedan 70-talet i vissa kretsar och för allmänheten sedan 90-talet, även om det nog glömts bort av många tills i höstas.
Hela Akademin blev informerade om detta på 90-talet via ett brev från en kvinnlig konstnär och via flera berättelser som uppmärksammades i Expressen och överlämnades till Sture Allén. Han och den övriga Akademin valde att avvisa och tysta ner detta. Sexualbrott utspelar sig oftast i skymundan och är mycket skambelagda. Jag vet inte vilka bevis som finns nu eller som funnits tidigare och nu kanske är preskriberade. Självklart ska ingen dömas på förhand, men jag har svårt att tro att det inte skulle finnas någon sanning i alla vittnesmål. Vad kunde de ha gjort på 90-talet? De borde gjort en utredning som Sara Danius försökte med när det blev känt i höstas. De borde inte ha avfärdat vittnesmålen.
2. Jävsbrott
Det står klart att det förekommit jäv inom Svenska Akademin. Det jag känner till är ekonomiskt stöd till den s k klubben där Frostensson är delägare samt i ett till fall som uppmärksammats under den senaste tiden. Det verkar sannolikt att det finns fler fall av jäv. Troligen har detta varit den rådande kulturen och accepterat eftersom det gynnat alla i Akademin och det inte funnits insyn. Det har t ex även avslöjats att lägenheter har delats ut till anhöriga.
3. Sekretessbrott
När det gäller sekretessbrott har de nog alla avslöjat pristagare och nya akademiledamöter för sina närmaste men ingen annan verkar ha spridit detta vidare såsom kulturprofilen har gjort. Dessutom kan det ha varit fler än Frostensson som avslöjat saker för honom, då han hade nära vänner i Akademin och kallade sig för den 19:e ledamoten.
Metoo-avslöjandet ledde till att Sara Danius gav i uppdrag till en juristfirma att göra en oberoende utredning av Svanska Akademins samröre med kulturprofilen och klubben. Resultatet blev en rekommendation från juristfirman att polisanmäla klubben. Detta verkar ha lett till ett möte om att utesluta Frostensson, men det är inte helt klart vad som verkligen hände. Åtminstone diskuterades frågan om att polisanmäla och majoriteten valde att rösta mot det, vilket ledde till flera ledamöters avgång.
När de ställdes inför att rösta ut Frostensson verkar detta baseras på dessa tre brott jäv, sekretessbrott och sexuella övergrepp i deras egna lokaler. Kanske fanns det mer som vi inte fått reda på? Jag vet inte om det var rätt väg att rösta om uteslutning eller om det fanns andra lösningar som diskuterades. Frostensson kan naturligtvis inte uteslutas för att hennes man begått övergrepp oavsett vad vi tycker om hela situationen med en make som kontinuerligt blivit anklagad för övergrepp och är omtalad som sexmissbrukare. Det är ändå inget brott att vara gift med en sådan.
Om de skulle utesluta Frostensson för jäv eller sekretessbrott är många av de övriga med största sannolikhet lika skyldiga. De har tillsammans beslutat att ge stöd till sådant som gynnat dem själva eller närstående. De har troligen någon gång avslöjat sekretessbelagda uppgifter för någon. Att döma henne för detta skulle därmed vara hyckleri och riskera att slå tillbaka lika hårt mot dem själva. Kanske fanns en risk att den uteslutna och hennes make skulle ha uppgifter att läcka om de övriga i ett sådant läge? Det kunde även sporra journalister att gräva mer ihärdigt efter sådana brott.
Den externa utredningen ogillades förstås av många i Akademin eftersom det skulle sätta ljuset på alla år av tystnad och stöd till kulturprofilen. Varför var inte detta så stort på 90-talet? Varför har ingen av de som stått nära kulturprofilen sagt ifrån tidigare? Eller har de ens gjorts försök? Även om en bara är gift på pappret varför låter en någon hållas så att den bryter mot Akademins regler när en vet att det kan upptäckas? Det framstår som att vissa i Akademin har trott sig stå över lagar och regler för att det inte finns insyn och för att "alla andra" i Akademin gör så. Det blir lätt så om det har varit kulturen sedan länge.
Kulturvärlden är en hård plats där många kämpar för brödfödan. Alla vet att det förekommer svarta löner och maktmissbruk i sådana miljöer. Varför spela med i detta och förstärka det när det finns chans att förändra? Har det blivit så normalt att en tillslut bara vill vara herre på täppan? Den makt ledamöterna har verkar ha utnyttjats för egna ändamål i stor utsträckning åtminstone av många.
Av de brott som tagits upp är det bara jävsbrotten som verkar vara nya avslöjanden om jag inte missat något. Sexual- och sekretessbrotten har dykt upp tidigare och avfärdats / tystats ned. Peter Englund diskuterade tydligen läckor med Frostensson med make när Akademin blev kontaktade av vadslagningsfirmor p g a misstänkt aktivitet runt spel på nobelpristagare. De lovade då att detta inte skulle ske igen, ändå har precis det hänt. Det har funnits så många tillfällen under alla år att ställa detta till rätta. Det hade kunnat undvikas helt om de gjort upp med det själva. Framförallt borde de ha fastställt tydliga regler för att hantera jävssituationen. Varför insåg de inte bristerna i sitt eget handlande?
Sara Danius ville reda ut allt och bli fri från den solkiga historien, städa ut i alla mörka vrår, för att behålla respekten och förtroendet. Hon valde nog att anlita en extern utredare just för att hon förstod jävssituationen och vänskapsbanden. Hon kanske trodde att de som stod djupt i skiten skulle ta sina förnuft till fånga och försöka rädda Akademin på ett respektingivande vis, istället blev det tvärtom. Jag förstår att de som var inblandade inte kunde utesluta Frostensson, men vad tänkte de, att de bara kunde fortsätta som vanligt? De inser väl att de var tvungna att ställa saker till rätta, bygga upp förtroendet? Tänker att de hade kunnat stänga av Frostensson eller pausat hennes arbete tillsvidare, erkänna misstag runt jävsreglerna och ta fram nya tydliga regler, ta avstånd från Kulturprofilen och avbryta samarbetet tills dess att anklagelserna är utredda av polis osv. Även om de var rädda för att utesluta Frostensson hade de kunnat vara så mycket öppnare och tydligare med sitt avstånd från alla missförhållanden, istället för att avsätta Sara Danius som är den som kunde räddat dem. Hon har förtroende och respekt. Hon hade kunnat reda ut den här situationen.
En del av de kvarvarande ledamöterna har riktat kritik mot de som avgått som att de ger upp för lätt eller är drama queens. De borde kunna acceptera ett nederlag tycker de. I den här situationen går det inte riktigt att applicera den logiken. Om de stannar accepterar de ju missförhållandena och blir inblandade i alla de brott som inte retts ut. Jag har full förståelse för att en inte vill stå för allt det som uppdagats och dessutom acceptera att inte polisanmäla eller ta avstånd från kulturprofilen.
Jag har inte något emot Horace Engdahl eller åsikter om hans skilsmässa. Jag såg Liv och Horace i Europa med stor behållning. Ja han kan hålla låda och ta över ibland, men jag upplevde det inte som främst överlägsenhet utan att hans stora entusiasm tog över. Han ville så gärna dela sin kunskap och nyfikenhet med Liv. Visst borde han vara gammal nog att lägga band på sig men jag känner många såna. Jag har inte läst något av honom. Han verkar inte stå för förnyelse eller jämlikhet, men det är han heller inte ensam om. Han hyllar traditioner och trivdes som hand i handsken i Akademin. Danius agerande verkar ha slagit hårt mot det han håller högt. Det finns antagligen mer än bara hans vänskapsband till kulturprofilen och Frostensson bakom hans ilska. Hans handlande i den här historien har inte varit konstruktivt för Akademin i alla fall inte det som synts i media.
Insåg i torsdags kväll när jag såg nyheten att Sara Danius tvingats avgå hur mycket respekt jag känner för henne och vilken stor inspiration hon varit som stark kvinna i den positionen. Har sällan blivit så besviken och nedslagen av något liknande. Hon har varit sig själv med en sån självklarhet, vågat träda fram med sin egen utmärkta stil och vältalighet. Jag hade sett fram emot fler år med henne som ständig sekreterare. Hon fick cancer mitt i allt men kom tillbaka och verkar ha full koll på rätt och fel i svåra situationer. Förstår inte hur hon lyckats hantera den här jobbiga tiden så bra. När hon stod där på trappan och sa att hon tvingats gå kom inga elaka ord eller bitterhet. Danius var ett under av stil även då där hon gick sin väg bredvid Sara Stridsberg som var märkbart påverkad och hade kämpat för Danius hela kvällen. Hoppas hon har starkt stöd runt kring sig.
Det verkar finnas tre olika anklagelser som historien rör sig om:
1. Sexuella trakasserier och övergrepp
Ledamoten Frostenssons man anklagas för sexuella trakasserier och övergrepp sen många år. Det aktualiserades igen i samband med höstens metoo-upprop.
Sexuella trakasserier är mycket svårare när det är någon vi känner och respekterar som en vän eller en make. Det är också något som jag tänker mig är väldigt jobbigt att reda ut. Allt blir geggigt och obehagligt. Jag uppfattar det som att alla har känt till Kulturprofilens förehavanden på något vis. Han har åtminstone varit allmänt känd som kvinnokarl eller sexmissbrukare. För andra har det stått klart att han begått övergrepp och behandlat människor på ett nedvärderande sätt, oftast verkar offren varit kvinnor, ofta i beroendeställning. Detta verkar varit känt sedan 70-talet i vissa kretsar och för allmänheten sedan 90-talet, även om det nog glömts bort av många tills i höstas.
Hela Akademin blev informerade om detta på 90-talet via ett brev från en kvinnlig konstnär och via flera berättelser som uppmärksammades i Expressen och överlämnades till Sture Allén. Han och den övriga Akademin valde att avvisa och tysta ner detta. Sexualbrott utspelar sig oftast i skymundan och är mycket skambelagda. Jag vet inte vilka bevis som finns nu eller som funnits tidigare och nu kanske är preskriberade. Självklart ska ingen dömas på förhand, men jag har svårt att tro att det inte skulle finnas någon sanning i alla vittnesmål. Vad kunde de ha gjort på 90-talet? De borde gjort en utredning som Sara Danius försökte med när det blev känt i höstas. De borde inte ha avfärdat vittnesmålen.
2. Jävsbrott
Det står klart att det förekommit jäv inom Svenska Akademin. Det jag känner till är ekonomiskt stöd till den s k klubben där Frostensson är delägare samt i ett till fall som uppmärksammats under den senaste tiden. Det verkar sannolikt att det finns fler fall av jäv. Troligen har detta varit den rådande kulturen och accepterat eftersom det gynnat alla i Akademin och det inte funnits insyn. Det har t ex även avslöjats att lägenheter har delats ut till anhöriga.
3. Sekretessbrott
När det gäller sekretessbrott har de nog alla avslöjat pristagare och nya akademiledamöter för sina närmaste men ingen annan verkar ha spridit detta vidare såsom kulturprofilen har gjort. Dessutom kan det ha varit fler än Frostensson som avslöjat saker för honom, då han hade nära vänner i Akademin och kallade sig för den 19:e ledamoten.
Metoo-avslöjandet ledde till att Sara Danius gav i uppdrag till en juristfirma att göra en oberoende utredning av Svanska Akademins samröre med kulturprofilen och klubben. Resultatet blev en rekommendation från juristfirman att polisanmäla klubben. Detta verkar ha lett till ett möte om att utesluta Frostensson, men det är inte helt klart vad som verkligen hände. Åtminstone diskuterades frågan om att polisanmäla och majoriteten valde att rösta mot det, vilket ledde till flera ledamöters avgång.
När de ställdes inför att rösta ut Frostensson verkar detta baseras på dessa tre brott jäv, sekretessbrott och sexuella övergrepp i deras egna lokaler. Kanske fanns det mer som vi inte fått reda på? Jag vet inte om det var rätt väg att rösta om uteslutning eller om det fanns andra lösningar som diskuterades. Frostensson kan naturligtvis inte uteslutas för att hennes man begått övergrepp oavsett vad vi tycker om hela situationen med en make som kontinuerligt blivit anklagad för övergrepp och är omtalad som sexmissbrukare. Det är ändå inget brott att vara gift med en sådan.
Om de skulle utesluta Frostensson för jäv eller sekretessbrott är många av de övriga med största sannolikhet lika skyldiga. De har tillsammans beslutat att ge stöd till sådant som gynnat dem själva eller närstående. De har troligen någon gång avslöjat sekretessbelagda uppgifter för någon. Att döma henne för detta skulle därmed vara hyckleri och riskera att slå tillbaka lika hårt mot dem själva. Kanske fanns en risk att den uteslutna och hennes make skulle ha uppgifter att läcka om de övriga i ett sådant läge? Det kunde även sporra journalister att gräva mer ihärdigt efter sådana brott.
Den externa utredningen ogillades förstås av många i Akademin eftersom det skulle sätta ljuset på alla år av tystnad och stöd till kulturprofilen. Varför var inte detta så stort på 90-talet? Varför har ingen av de som stått nära kulturprofilen sagt ifrån tidigare? Eller har de ens gjorts försök? Även om en bara är gift på pappret varför låter en någon hållas så att den bryter mot Akademins regler när en vet att det kan upptäckas? Det framstår som att vissa i Akademin har trott sig stå över lagar och regler för att det inte finns insyn och för att "alla andra" i Akademin gör så. Det blir lätt så om det har varit kulturen sedan länge.
Kulturvärlden är en hård plats där många kämpar för brödfödan. Alla vet att det förekommer svarta löner och maktmissbruk i sådana miljöer. Varför spela med i detta och förstärka det när det finns chans att förändra? Har det blivit så normalt att en tillslut bara vill vara herre på täppan? Den makt ledamöterna har verkar ha utnyttjats för egna ändamål i stor utsträckning åtminstone av många.
Av de brott som tagits upp är det bara jävsbrotten som verkar vara nya avslöjanden om jag inte missat något. Sexual- och sekretessbrotten har dykt upp tidigare och avfärdats / tystats ned. Peter Englund diskuterade tydligen läckor med Frostensson med make när Akademin blev kontaktade av vadslagningsfirmor p g a misstänkt aktivitet runt spel på nobelpristagare. De lovade då att detta inte skulle ske igen, ändå har precis det hänt. Det har funnits så många tillfällen under alla år att ställa detta till rätta. Det hade kunnat undvikas helt om de gjort upp med det själva. Framförallt borde de ha fastställt tydliga regler för att hantera jävssituationen. Varför insåg de inte bristerna i sitt eget handlande?
Sara Danius ville reda ut allt och bli fri från den solkiga historien, städa ut i alla mörka vrår, för att behålla respekten och förtroendet. Hon valde nog att anlita en extern utredare just för att hon förstod jävssituationen och vänskapsbanden. Hon kanske trodde att de som stod djupt i skiten skulle ta sina förnuft till fånga och försöka rädda Akademin på ett respektingivande vis, istället blev det tvärtom. Jag förstår att de som var inblandade inte kunde utesluta Frostensson, men vad tänkte de, att de bara kunde fortsätta som vanligt? De inser väl att de var tvungna att ställa saker till rätta, bygga upp förtroendet? Tänker att de hade kunnat stänga av Frostensson eller pausat hennes arbete tillsvidare, erkänna misstag runt jävsreglerna och ta fram nya tydliga regler, ta avstånd från Kulturprofilen och avbryta samarbetet tills dess att anklagelserna är utredda av polis osv. Även om de var rädda för att utesluta Frostensson hade de kunnat vara så mycket öppnare och tydligare med sitt avstånd från alla missförhållanden, istället för att avsätta Sara Danius som är den som kunde räddat dem. Hon har förtroende och respekt. Hon hade kunnat reda ut den här situationen.
En del av de kvarvarande ledamöterna har riktat kritik mot de som avgått som att de ger upp för lätt eller är drama queens. De borde kunna acceptera ett nederlag tycker de. I den här situationen går det inte riktigt att applicera den logiken. Om de stannar accepterar de ju missförhållandena och blir inblandade i alla de brott som inte retts ut. Jag har full förståelse för att en inte vill stå för allt det som uppdagats och dessutom acceptera att inte polisanmäla eller ta avstånd från kulturprofilen.
Jag har inte något emot Horace Engdahl eller åsikter om hans skilsmässa. Jag såg Liv och Horace i Europa med stor behållning. Ja han kan hålla låda och ta över ibland, men jag upplevde det inte som främst överlägsenhet utan att hans stora entusiasm tog över. Han ville så gärna dela sin kunskap och nyfikenhet med Liv. Visst borde han vara gammal nog att lägga band på sig men jag känner många såna. Jag har inte läst något av honom. Han verkar inte stå för förnyelse eller jämlikhet, men det är han heller inte ensam om. Han hyllar traditioner och trivdes som hand i handsken i Akademin. Danius agerande verkar ha slagit hårt mot det han håller högt. Det finns antagligen mer än bara hans vänskapsband till kulturprofilen och Frostensson bakom hans ilska. Hans handlande i den här historien har inte varit konstruktivt för Akademin i alla fall inte det som synts i media.
Insåg i torsdags kväll när jag såg nyheten att Sara Danius tvingats avgå hur mycket respekt jag känner för henne och vilken stor inspiration hon varit som stark kvinna i den positionen. Har sällan blivit så besviken och nedslagen av något liknande. Hon har varit sig själv med en sån självklarhet, vågat träda fram med sin egen utmärkta stil och vältalighet. Jag hade sett fram emot fler år med henne som ständig sekreterare. Hon fick cancer mitt i allt men kom tillbaka och verkar ha full koll på rätt och fel i svåra situationer. Förstår inte hur hon lyckats hantera den här jobbiga tiden så bra. När hon stod där på trappan och sa att hon tvingats gå kom inga elaka ord eller bitterhet. Danius var ett under av stil även då där hon gick sin väg bredvid Sara Stridsberg som var märkbart påverkad och hade kämpat för Danius hela kvällen. Hoppas hon har starkt stöd runt kring sig.
Oväntat lustfylld resa in i historien - Bea Uusmas kärlekshistoria med en polarexpedition
Expeditionen: Min kärlekshistoria. av Bea Uusma väckte inte så stort intresse hos mig när den kom ut 2013, trots att den fick stor uppmärksamhet och även kammade hem Augustpriset det året i kategorin fackböcker. Jag tror jag tänkte att polarexpeditioner inte var så intressant, att jag hört om Andréexpeditionen förut utan att bli så fascinerad.
När jag äntligen började läsa boken via bokcirkeln jag är med i så drogs jag direkt in i berättelsen om Andrés expedition 1897, men mest i berättelsen om en stor passion som tar berättaren ut på en resa som bottnar i ett mysterium. Den okända sanningen om vad som hände med expeditionen för så länge sen. Bea Uusma lyckas förmedla sin berättelse så bra att jag helt köper hennes besatthet, ja till och med avundas henne den. Tänk att ha en så tydlig passion och riktning i livet genom allt.
Mycket hinner hända i hennes liv under tiden som hon letar efter mer information. Hon skiljer sig och byter yrke och hela tiden lever denna historia i henne och sökandet efter svar. Flera gånger försöker hon ta sig till Vitön, där kvarlevorna efter expeditionens medlemmar hittades 1930, utan att lyckas. Hon hatar kyla men återvänder ändå till platsen där hon kan få mer information. Hennes intresse har heller inte falnat efter att denna bok kom ut, istället har hon fortsatt forska och resa dit.
Hennes kärlekshistoria blir läsarens. Hon vill bli en del av expeditionen och veta vad som hände. Vad de dog av. Varför de dog. Hon och expeditionen hör ihop. I berättelsen finns en kärlekshistoria som Uusma lyfter fram. Den mellan Nils Strindberg och Anna Charlie som förlovade sig 1896. Anna Charlie väntade på Nils Strindberg men till slut var hon tvungen att fortsätta sitt liv. Hon gifte sig 1908 med en engelsman och flyttade utomlands. När Nils kvarlevor hittades 1930 fick hon de brev Nils skrev till henne under dödsmarschen över ishavet. Brev fulla av kärlek och saknad. Anna dog 1949 och begravdes i England, men hennes kremerade hjärta är begravt bredvid Nils Strindbergs urna i Andréegraven enligt hennes sista vilja.
När jag äntligen började läsa boken via bokcirkeln jag är med i så drogs jag direkt in i berättelsen om Andrés expedition 1897, men mest i berättelsen om en stor passion som tar berättaren ut på en resa som bottnar i ett mysterium. Den okända sanningen om vad som hände med expeditionen för så länge sen. Bea Uusma lyckas förmedla sin berättelse så bra att jag helt köper hennes besatthet, ja till och med avundas henne den. Tänk att ha en så tydlig passion och riktning i livet genom allt.
Mycket hinner hända i hennes liv under tiden som hon letar efter mer information. Hon skiljer sig och byter yrke och hela tiden lever denna historia i henne och sökandet efter svar. Flera gånger försöker hon ta sig till Vitön, där kvarlevorna efter expeditionens medlemmar hittades 1930, utan att lyckas. Hon hatar kyla men återvänder ändå till platsen där hon kan få mer information. Hennes intresse har heller inte falnat efter att denna bok kom ut, istället har hon fortsatt forska och resa dit.
Hennes kärlekshistoria blir läsarens. Hon vill bli en del av expeditionen och veta vad som hände. Vad de dog av. Varför de dog. Hon och expeditionen hör ihop. I berättelsen finns en kärlekshistoria som Uusma lyfter fram. Den mellan Nils Strindberg och Anna Charlie som förlovade sig 1896. Anna Charlie väntade på Nils Strindberg men till slut var hon tvungen att fortsätta sitt liv. Hon gifte sig 1908 med en engelsman och flyttade utomlands. När Nils kvarlevor hittades 1930 fick hon de brev Nils skrev till henne under dödsmarschen över ishavet. Brev fulla av kärlek och saknad. Anna dog 1949 och begravdes i England, men hennes kremerade hjärta är begravt bredvid Nils Strindbergs urna i Andréegraven enligt hennes sista vilja.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)