Kahlo session

Maja 2016

Tänkte Frida Kahlo. Tänkte grönt och bladverk. Sen fortsatte det vidare på egna vägar.

Kreativitet på en skör tråd

Jag läste citatet nedan häromdagen, upptäckte det via Austin Kleon som använder det som inledning till sin bok The Steal like an artist journal http://austinkleon.com/journal/:

"I think we're creative all day long.
We have to have an appointment
to have that work out on the page.
Because the creative part of us gets
tired of waiting, or just get tired."
Mary Oliver

Det stämmer med min verklighet på sistone och ganska genomgående för livet som jag känner det. Inuti pågår en massa dagdrömmar. Jag har en mängd idéer som jag i stort sett aldrig har tid eller ork att fullfölja. Kreativiteten finns där och jag tänker att sen ska jag ta mig tid, men jag blir trött på att vänta eller bara trött. Jag låser mig och kommer inte igång när jag väl har möjlighet.

Det ligger mycket i det Virginia Wolf skrev om i A Room of One's Own. Hon funderar där på om Shakespeare hade haft en syster med samma talang men som aldrig fick möjlighet att skriva. Wolfs slutsats är att en kvinna måste ha en fast inkomst och ett eget rum för att ha frihet att skapa. Sen finns det fler viktiga ingredienser som att ha tillit till sin egen förmåga, dvs självförtroende, och ett driv att fortsätta trots tvivel och motstånd.

Författaren Alice Munro kunde skriva nästan var som helst i huset med barn och hushållsarbete omkring sig. Hon lärde sig att ta tillvara varje ögonblick. Det är förstås en annan sak nu när många jobbar heltid och har barn samtidigt. Det finns inte någon möjlighet att räcka till någonstans. Problemet med att ta tillvara varje ögonblick är att en blir frånvarande där en är, med sina barn eller vem en nu är med. Något måste offras.

Jag har hört om folk som skriver om nätterna eller på jobbet. Något blir ändå lidande. Om en inte sover funkar inte det övriga livet särskilt bra. Det går att offra en del sömn för kreativitet kan ge energi tillbaka. Antar att noveller är lättare att hålla ihop i huvudet, men det skulle vara svårt att skriva med ett heltidsjobb och flera barn. Annan kreativitet som att måla är svårt att göra var som helst, men teckna kan en göra på bussen eller på jobbmöten. Det gäller väl bara att vara påhittig.

Kreativitet fungerar inte annorlunda än andra områden när det gäller att prioritera något som en vill göra och inte fastna i annat. Samma sak gäller för att läsa, träna eller vad det nu är en vill göra mer av. Austin Kleon har gjort en lista för hur en kan läsa mer:

Om en översätter detta till kreativitet som att skriva eller måla så kan den se ut så här:

1. Kasta din telefon i havet (eller sätt den i flypplansläge), dvs om du inte använder den för att skriva eller teckna. Det viktiga här är att stänga av sociala medier.
2. Ha alltid med dig ett block för att kunna skriva/måla när som helst, eller använd din telefon
3. Jobba med flera idéer samtidigt som du kan byta mellan om du kör fast
4. Om du inte tycker att det du skrivit/målat är bra a) fortsätt ändå b) börja om på nytt
   Den här punkten skiljer sig från att läsa. Ofta hindrar tvivel och dåligt självförtroende att en ens börjar skriva/måla eller att en kommer vidare. Mitt förslag är att helt lägga bort alla tvivel och bara peppa sig själv när en börjar på något nytt. Det är lättare att lyssna på sin självkritik senare i processen. Försök att känna dig helt fri när du börjar med något nytt. Det vita pappret och den vita duken kan vara rätt pressande.
5. Avsätt en timme per dag för att skriva/måla. Lägg in det i din kalender som ett viktigt möte
6. Berätta om dina pågående projekt och dela med dig på sociala medier och/eller i en blogg

Hmm jag antar att många har använt något liknande för sin träning som att lägga ut alla gånger de tränat. Jag har blandade känslor för att dela med mig på sociala medier. Vill bort från jantelagskänslorna som hänger över mig sen barndomen, men samtidigt verkar det krystat att dela med sig av allt en gör. Den skandinaviska jantelagen är ett väldigt begränsande kulturfenomen, men det verkar finnas på många platser i världen (Tall poppy syndrome) så antagligen är det ett djupt mänskligt fenomen om att en inte ska sticka upp och tro att en är något. Det har säkert tjänat något fint syfte för mänsklighetens överlevnad, men åh så trist.

Jantelagen

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Usch ja där är den. Aksel Sandemose diktade jantelagen i boken En flykting korsar sitt spår (1933). Han skrev på norska men växte upp i danska Nykøbing Mors, som han kallar för Jante i sina böcker. Kreativiteten blomstrar inte i det landskapet. Det är bara att kasta bort jante om en ska komma någon vart med sitt skapande, så lägg till det först på listan - kasta bort jantelagen och andra tvivel först. Tro gärna att du är ett geni när du skapar, sen kan du ta på dig kritikerhatten.

Jag borde bry mig
men allt hänger på en skör tråd
jag borde verkligen bry mig
men jag balanserar på slak lina
mitt hopp börjar sina

Jag går inte framåt
för allt är tomt och skört
jag tar mig igenom
så fort jag tänker tänker jag bort
det är tomt och kort

Jag lever för andra
känner inte mig själv nog
de tar mig igenom det
vad vi nu kallar det här livet
inget kan tas för givet

Allt är bara just nu
det är allt jag äger
mina drömmar väntar
min längtan svämmar över
vet inte vad jag behöver
/Maja

The BFG - SVJ

Vi fortsätter på Roald Dahl-temat och har nu läst SVJ - Stora Vänliga Jätten - på svenska. Den engelska originaltiteln är The BFG och boken kom ut 1982. Jag hade inte läst den som barn och fick upp ögonen för den i och med att den nu har filmatiserats av Steven Spielberg och har premiär i sommar. Trailer finns ute. Boken är dedikerad till Dahls dotter Olivia som dog 7 år gammal i mässlingen (1962).

Huvudpersonen Sophie är föräldralös och bor på ett barnhem i England. Hon blir tagen av jätten SVJ då hon ser honom blåsa in drömmar till barn om natten. Jättarna vill inte att någon människa ser dem, eftersom de då skulle bli jagade och tillfångatagna. SVJ för Sophie till jättarnas land som han delar med nio hemska människoätande jättar. Den ena jätten är mer fruktansvärd än den andra. SVJ själv är vegetarian och äter bara en osmaklig grönsak som finns i överflöd i jättelandet. Hans huvudsakliga syssla är att fånga in drömmar som han kan blåsa in till barn medan de andra jättarna letar människor att äta över hela världen.

Sophie och SVJ - båda ensamma i sina världar - bildar så en vänskap och kommer på en spektakulär plan för att stoppa de andra jättarna. Planen involverar drottningen av England och att avslöja jättarnas existens. SVJs kunskap om drömmar kommer väl till pass liksom Sophies påhittighet och mod.

Språket är mycket lekfullt och uppfinningsrikt. SVJ har inte gått i skolan och vänder ofta på orden vilket leder till missförstånd och komiska effekter. Han introducerar också nya okända ord och företeelser för Sophie som brallknall, zebrurka och skottskumpa.

De böcker av Roald Dahl som jag minns från barn och ungdomen är framförallt Häxorna, Kalle och chokladfabriken samt Soloflygning (Going Solo). Memoarboken Soloflygning (1986) berättar om Dahls tid i Kenya och Tanzania som anställd för Shell Petroleum Company samt tiden som stridspilot i Royal Air Force under andra världskriget. Jag läste Soloflygning som tonåring och fascinerades av alla hans äventyr och den omvälvande tid han skildrade. Han har även skrivit en biografi om sin barndom Boy: Tales of Childhood.

Dömda att upprepa historien?

När en har vuxit upp med föräldrar som tillhörde efterkrigsbarnen blev en ständigt påmind om förintelsen och världskrigens förödelse. Ja allt det hemska som aldrig skulle få hända igen. Samtidigt fanns en stor fascination särskilt bland äldre män för krigets slag och offensiver, alla de otroliga tekniska framsteg som gjordes och de tongivande ledargestalterna. Det var en dubbelhet i förhållandet till allt som hände då, omfattningen i antalet döda och sårade, som både skrämde och imponerade. Enorma krafter lössläppta som ur en pandoras box, likt en episk saga, som också gestaltats om och om igen på film och TV. Det var berättelser om familjer, kärlek, liv och död mot andra världskrigets fond. Vi har gjort upp med andra världskriget om och om igen, ändå aldrig tillräckligt, på senare år i påkostade TV-serier som Band of Brothers och The Pacific.

I all denna förundran fanns en övertygelse om att detta aldrig kunde ske igen, både själva världskriget och förintelsen. Jag uppfattade det i alla fall så som barn, att min föräldrageneration kände så. Samtidigt pågick förstås en ständig kamp för att se till att det blev sant, t ex Forum för levande historias "Om detta må ni berätta".

Det fanns ständiga påminnelser om rasism, diskriminering och till och med nazism under min ungdom. Jag upplevde det ändå mest under 90-talets våg av rasism med Ny demokrati i spetsen och andra ännu mindre rumsrena förgreningar som vitt ariskt motstånd och bevara Sverige svenskt. Lasermannen härjade och svenska Antifascistiskt aktion (AFA) bildades. Det var otroligt skönt när Ny demokrati försvann ur svensk politik och ett tag förleddes en att tro på att Sverige kommit ur rasismens klor, att vi faktiskt kommit vidare och utvecklats, men det var förstås naivt. Det var bara det att jag trodde på den där berättelsen vi matats med efter andra världskriget, att vi verkligen lärt oss något av det som hände och att mänskligheten gjort framsteg.

Det känns som att den tiden upprepas nu med Sverigedemokraterna och öppna motsättningar kring invandring och flyktingpolitik, nerbrända asylboenden, fördomar och rädsla. När Sverigedemokraterna kom in i svenska riksdagen tvingades jag slutligen inse att kampen aldrig är över, att vi alltid måste kämpa för frihet och jämlikhet, kämpa mot rasism och fördomar. Det är något jag måste acceptera även om jag har svårt för det. Jag är så trött på alla fördomar och hur lätt vi tror på dem och vår rädsla. Hur människan så ofta väljer den enklaste vägen, drar snabba slutsatser, istället för att gå emot rädslan och använda hjärnan.

Vi är förstås skapta såna. Vi behöver klassificera människor och göra ytliga bedömningar, men när vi nu vet att vi funkar så borde vi väl kunna gå emot det också? Alla människor gör ytliga bedömningar och har fördomar baserade på dem och erfarenheter. En kvinna sårad och sviken av en man menar att alla män är svin och kan aldrig mer lita på en man. En man sårad och sviken av en kvinna tycker att alla kvinnor är svekfulla och illojala osv. Visst kan sådana slutsatser kännas rätt i stunden, men tänker en efter bara en kort stund så inser en snabbt att med en sådan logik kan snart hela mänskligheten räknas ut som ett enda svekfullt gäng, vilket kanske är sant på något vis men vad ger det oss? Det är bara inte lika starkt att säga att människor är svin och jag kommer aldrig mer ha med en sån att göra, eftersom en själv är en människa. Det vore självklart mer korrekt om en följer en sån logik att säga så, men som sagt mindre intressant.

Logiken att skuldbelägga en grupp för en enskild individs handlingar framstår ofta som trovärdigare ju mindre den utpekade gruppen är eller ju längre gruppen är ifrån en själv. Om det är sant om en person, då måste det förstås vara sant om alla liknande personer. Skyldig tills motsatsen är bevisad? Visst kan en generalisera och komma fram till vissa korrekta slutsatser. Ja kvinnor är en grupp med vissa saker gemensamt. De har oftast bröst, men det finns t ex de som har opererat bort brösten. De kan ofta föda barn, men inte alla och inte när som helst under livet. Ja, män är också en grupp med vissa saker gemensamt. De är generellt sett starkare och snabbare än kvinnor som grupp, men tittar en på individnivå är det förstås inte alltid sant och säger det här något om den här personen som människa? Och om vi ska bedöma intelligens hos olika grupper av människor kanske vi måste vara överens om en definition på intelligens först och hur vi mäter den?

Jag önskar att vi kunde försöka komma vidare och motstå vår inneboende instinkt att förenkla genom fördomar, erkänna att vi alla har dem men inte låta det styra våra åsikter och handlingar. Kan vi inte sluta döma andra baserat på fördomar och förenklingar? Vi behöver inte styras av rädsla om vi inte verkligen kämpar för vårt liv. I en krissituation där vårt liv står på spel måste vi fatta snabba och förenklade beslut, men vi är sällan i den situationen och borde inte behöva ta till såna medel i vardagen. Eller är vi verkligen dömda att upprepa vår ärligt talat vedervärdiga historia?