Husfruar och delvis avlidna

Läser just nu Hausfrau av Jill Alexander Essbaum. Den gavs ut 2015. Anna är en amerikansk kvinna som bor i Schweiz med sin familj. Hennes man är schweizare och de har tre barn tillsammans. Allt hade kunnat vara perfekt, men hon är ensam och isolerad i den välbärgade förorten till Zürich där de bor. Hon går i terapi och är otrogen, i något slags desperat försök att känna sig levande och komma nära andra människor. Den är lätt att komma in i, verkar lovande.

Tänker på det Schweiz jag var i som 19-åring då jag spenderade en månad utanför Basel hos en schweizisk familj för att lära mig tyska. Känner igen mycket av det jag upplevde, tyskaskolan Migro, den speciella schweizertyskan, religionens närvaro och de olika språkområden landet är indelat i, kvinnornas position i hemmet. Jag minns att Anita som var frun i huset hade 100 kokböcker och var tacksam över sin snälla man som lät henne jobba extra på sjukhuset nu när barnen var stora. Hon körde omkring i en liten bil med Gypsy kings på högsta volym. Jag minns henne som en så stark och cool kvinna, men så levde hon i detta patriarkala land där kvinnor skulle vara glada för det lilla.

Det högborgerliga var blandat med ett Schweiz som i högsta grad var en del av världen, där det ingick att resa och uppleva saker innan man stadgade sig. Anita hade jobbar i både England och New York innan hon gifte sig. Familjen hade också bott i Japan. Minns all god mat jag åt där, potatis med racletteost, deras välkända fonduer, hur de stekte maten vid bordet inspirerade av sin japanvistelse. Jag upptäckte färskpasta där som inte fanns att köpa i Sverige då. Tortellini var min favorit. Den schweiziska chokladen var jag inte lika imponerad av eftersom jag tyckte svensk choklad vara lika god, men utan den lyxiga finessen som fanns i Schweiz förstås. Det där tysk-schweiziska systemet där föräldrarna måste betala för sina barns utbildning tills de är 25, som innebar att deras son bodde hemma trots att han kanske var 24. Och så förstås Basel - staden där LSD uppfanns - som några jag träffade sa med stolthet, som också odlade marijuana i trädgården hemma och inte tyckte det var nåt konstigt att köra hem på kvällen lite berusade och höga. Det fanns en massa historia och konst i Basel. Många fina museer och stora konstsamlingar. Vi tittade på lämningar efter romarriket, borgar och så på Goetheanum förstås - världscentrum för den antroposofiska rörelsen - som ligger utanför Basel. Schweiz var nåt helt annat än Sverige, framstående och imponerande på många vis, men så konventionellt på andra.

In the flesh: Amy och Kieren

Har sett klart BBC-serien In the flesh. Angelägen och annorlunda version på zombietemat, eller partially diseased syndrome (PDS), som det kallas i serien. Huvudpersonen Kieren Walker tog livet av sig, men återuppstod i The Rising som zombie tillsammans med många andra. I sitt obehandlade tillstånd ville han inget hellre än att äta människohjärna, men sedan man tog fram en medicin som kan återställa hjärnans funktioner kan PDS-bärare rehabiliteras till ett rätt normalt liv. Han återvänder fyra år senare till sin hemort och föräldrahemmet. Samhället han kommer tillbaka till är förändrat till följd av The Rising, och några invånare ingår i en beväpnad milis, bland annat hans syster Jem.

PDS-bärarna är annorlunda på många sätt. De är väldigt bleka, har ljusa irisar med ojämna pupiller, kan varken äta eller dricka utan att må dåligt och åldras inte. De har kvar sin personlighet och sina känslor. De får hudkräm och linser för att passa in bland andra. De måste få dagliga injektioner för att inte återgå till zombiestadiet. Teman som serien tar upp är religion, utanförskap, främlingshat, dubbelmoral, identitet, mod och rädsla. Homosexualitet finns som ett parallellt utanförskap, då Kieren även är homosexuell. De båda identiteterna PDS och homosexuell speglas i varandra och samhällets dom över det som är avvikande ser likadan ut.

Människor splittras politiskt i sitt sätt att hantera situationen med de återvändande döda. När hotet kommer närmare tar många steget bort från civilisation och humanism. Mot de odöda kan man göra allt det som historien lärt oss var fel och ledde till undergång. Kierens vän Amy som också hon har PDS finns som en motpol till Kierens återhållsamhet. Deras personligheter är diametralt olika, men ändå möts de i sitt annorlundaskap. Kieren är i grunden timid och försöker passa in med hudkrämer och linser som gör att han nästan ser ut som en levande, medan Amy vägrar anpassa sig och vill få vara den hon är. Hela hennes uppenbarelse och klädstil är originell samtidigt som hon är en utåtriktad person som söker kontakt med andra.

Kieren inser tillslut att det inte spelar någon roll hur mycket han försöker passa in, han kommer ändå aldrig att bli accepterad för den han är, eller få samma rättigheter som andra. Han har ett ovanligt mod och vågar ta ansvar och stå emot grupptryck. Det finns bara två säsonger hittills och total nio avsnitt. Säsong två finns på svtplay. Var peppad på en tredje säsong. Sista avsnittet på säsong två var riktigt starkt. Jag måste tillägga att musikvalet till serien är utmärkt, gillar särskilt Keaton Hensons låtar som You från sista avsnittet. Nu verkar det som att serien inte kommer få en fortsättning. Det känns trist. Tycker det är synd med det system som finns nu där man förnyar först efter att pågående säsong avslutats. Det blir många lösa trådar som lämnas där det fanns mycket mer att berätta. Även toppserien The Hour (BBC) fick ett sånt snöpligt slut.

Tiden

The time is out of joint: O cursed spite,
That ever I was born to set it right!

Skillnaden mellan oss - mitt unga och mitt nuvarande jag - är inte bara åren mellan oss. Det är tiden och vår upplevelse av den. Tiden går snabbt för mig nu även när jag sörjer eller har tråkigt. Jag hinner inte känna uttråkningen lika intensivt eller känna mig så kvävd av den som då för länge sen i barndomen när en dag var oändligt lång och en termin evig. Vidare vidare ville jag då; att sova verkade onödigt. Nu vill jag stanna upp, känna efter var jag befinner mig. Om det gör ont vet jag att tiden kommer gå fort, även då jag är otålig så vet jag att snart är dagen kväll, snart är vintern vår, snart är det nya året slut. Fortfarande kan jag vakna på natten och känna hur allt går sönder.

Tiden går fort och jag känner hastigheten. Som barn var tiden nästan stilla, alldeles långsam och ibland tyst. Nu är den sällan tyst, eller så hinner jag inte höra den korta tystnaden förrän den är över. Tiden nu är varken stilla eller långsam. Livet är som ett snabbtåg jag måste hoppa på i farten för att kunna stanna? Vänta nu, vänta nu, tiden går, jag slösar med min tid, Jag måste fokusera, rikta den mot det jag vill göra så att jag orkar och hinner med det jag önskar. Är det här jag ska vara?

Förr ville jag många gånger att tiden skulle gå så att jag blev äldre och livet roligare. Min rikedom var tid och jag kastade den runt kring mig. Som tur var kastade jag den på intressanta saker för det mesta. När en är ung så finns det ofta ett hopp om ett sedan, som inte är lika lätt att sätta sin tilltro till när en är äldre. Det finns så mycket kvar att göra för första gången när en är ung. Ge sig ut och bli lite tilltufsad och levd.

Det gör lika ont när det gör ont, men dagarna passerar fortare. Tiden saktar kanske in och fortsätter sen. Smärtan känns lika starkt som ensamheten, men jag har varit här förut. Jag har varit i det här huset som talar obehag. Den här skogen som känner mina steg. Jag känner igen mig fast det är en annan årstid och träden har vuxit sig större. Det är något välbekant med stigarna och gläntan där framme. Fastän oron satte sig i min kropp sen länge, så länge som jag anade det andra inte visste. Jag tror jag vet mer om svek än de som bara svikit själva, men tycker sig svikna av livet.

Tiden är som en ström av vatten, av nya dagar, av nya år. Det är trösterikt och stressande. Jag blir inte lika upprörd över att helgen tar slut, av att något roligt tar slut, för jag vet att det kommer nya saker, åtminstone delvis. Om något viktigt tar slut rubbas förstås existensen, men inte bara på en vanlig söndag. En måndag kan också vara trösterik. Det börjar om, ett nytt år, nya blanka dagar att leva. En rädsla för att något otänkbart kan ske skvalpar nånstans inuti. Försök vara tacksam och leva i det som är. En dag tar allt slut men tills dess är tiden evig.

Tomorrow, and tomorrow, and tomorrow,
Creeps in this petty pace from day to day,
To the last syllable of recorded time;
And all our yesterdays have lighted fools
The way to dusty death. Out, out, brief candle!
Life's but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage,
And then is heard no more. It is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.

(Båda citaten är av Shakespeare, det första ur Hamlet och det andra ur Macbeth)