Tomhet

Tomhet

ett sorts sår

söker någon eller något

söker bot 

ett stort hål

och ibland är jag i det

en stor sten

och ibland finns jag där under

jag ska inte 

bör inte

vill inte 

vara så

men vad göra

med alla drömmar 

all längtan vi bär omkring på

inte det och inte du 

men vad blir det kvar

en dag måste jag sitta där

det vet jag med säkerhet

en dag är det farväl

om jag inte lämnar först

grymma villkor

hur kan jag hålla det ifrån mig?

hur kan jag inte ta med det i beräkningen?

hjälper inte mig nu?

det hjälper mig 

att vara en god människa

ibland

det gör mig rädd 

ibland

det ger mig tårar

ibland

det gör mig levande

ofta

det gör mig till människa

varje stund

det finns i mina andetag

det finns i mina steg

det finns i vinden när jag cyklar

det finns på horisonten

det finns på stigen i skogen

det finns i min stökiga hall

det finns i musiken inom mig

Vaggvisa för vilsen

Vi sover hela natten lång
somnar till vår älsklingssång
vi drömmer om det var en gång
när natten inte var så lång

ni är allt fint jag har kvar
inga frågor och inga svar
det har gjort ont i många dar
håller fast vid det jag har

Ett ögonblick

Ett andetag från döden
Ett andetag i livet
Ett andetag från avsked
Ett andetag är livet

Mitt i andetaget
Ser mig om
Ser allt som är
allt som var
allt som blir
i ett ögonblick

är det här livet
som vi lever
Stressat, splittrat, fragmenterat
ryckas upp
ständigt
skiljas från de vi valt
för allt det andra
inget består
allt är olika och samma

Marvin

Marvin, the Paranoid Android, ur Liftarens guide till galaxen, vilken genialisk skapelse. Hur jag kan känna mig som honom ibland. Och skulle störa mig oerhört på honom som jag stör mig på mig själv. Det är striden mellan optimism och pessimism inom mig. Han är mörkrets representant, inte ond förstås, men pessimistisk. Han lider av en svår depression och uttråkning, delvis för att han har en hjärna stor som en planet, som sällan eller aldrig får en chans att användas. Med en hjärna 50 000 gånger så intelligent som en människas har han oändlig kapacitet men liten möjlighet till stimulans, fast kanske känns det även för en vanlig dödlig som att hen ibland kan lösa alla problem utom sina egna, tre gånger om, liksom Marvin. Det finns inte nån uppgift som kan uppta ens en pytteliten smula av hans intellekt. Ofta känns hjärnan speedad och det pågår en mängd konstigheter och eventuella insikter som jag inte har hel koll på. Det är en oavbruten medvetandeström och inre monolog, inte sällan dialog. Resonerande, filosoferande, ältande, analyserande, observerande, dissekerande, dagdrömmande, osinliga strömmar av tankar som inte ens tar slut i drömmen. Det här med att jämföra döden med sömnen fungerar inte alls som metafor på det sättet. Sömn kan ge vila, men lika ofta vaknar jag upp förvirrad av allt som pågått i medvetandet under natten. Hjärnan är snarare ett outforskat universum av samband och synapser. Ibland tror vi att vi vet så mycket vid det här laget, men så stöter man på gränser för vår kunskap som verkligen känns alldeles för snäva. Det är klart att vi nog aldrig kommer kunna förstå oss själva fullt ut och kanske är det inte ens önskvärt, men det finns ju saker man blir frustrerad över. Önskar att vi kunde komma längre inom sjukvård och läkemedel och sluta att enbart dämpa symptom utan istället komma underfund med de underliggande faktorerna. Marvin kom igen, han skulle kunna lösa det här om han inte var för upptagen med att vara uttråkad och deppig.

Marvin - en misslyckad prototyp av Genuine People Personlities. Ja, är inte det hela mänskligheten? Mer eller mindre lyckade personlighetsprototyper.