- Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj (1985, 2004)
- Noveller av Philip K Dick t ex
- We can remember it for you wholesale (1966)
- Minority Report (1956)
- Paycheck
- Second variety
- Beyond lies the Wub
- Konturer av Rachel Cusk (2014)
- Winston Churchill 1939-1965 av Bengt Liljegren
- The underground railroad av Colson Whitehead (2016)
- Jag som var så rolig att dricka vin med av Rebecka Åhlund (2018)
- Klubben av Matilda Gustavsson (2019)
Aleksijevitj bok om kvinnorna i Röda armén var väldigt stark och återigen en kör av bortglömda röster från historien vars berättelser äntligen fick bli berättade för en större allmänhet. De var så unga och visste ofta så lite om krig och vad de gav sig in på, helt plötsligt befann de sig vid fronten mitt bland död och förödelse. Efter kriget mötte de ofta förakt och nedvärderande kommentarer, de blev inga hjältar som sina manliga jämlikar. Nånstans är det en berättelse om kärlek, vad människor kämpar för, vad de offrar allt för. De kvinnor som överger allt och strider i partisanstyrkorna och tvingas se och göra så mycket hemskt.
Efter att jag läst Kriget har inget kvinnligt ansikte behövde jag något helt annat så jag läste noveller av Philip K Dick, vilket verkligen var en tidsresa in i något helt annat och härligt framtida trots att det var skrivet på 50- och 60-talet. Förstår att Dicks noveller har blivit filmatiserade, han skriver väldigt bra och har ett driv i berättelsen med överraskande vändningar. Samtidigt blev jag nyfiken på andra personer under andra världskriget så jag lyssnade på en biografi om Winston Churchill. Den var inte lika idealiserad som filmen Darkest hour, och ligger nog närmare sanningen, en människa är ju sällan bara en hjälte, hur excentrisk han än skildras i filmen så framstår han mest som just en hjälte där.
Jag avslutade året med att lyssna på Matilda Gustavssons bok Klubben om hennes grävjobb om Svenska Akademien och Kulturprofilen och alla sexuella övergrepp mm som pågått i åratal. Det är en klaustrofobiskt spännande bok och kulturlivet och Stockholms uteliv har väl aldrig framstått som så sjabbigt och solkigt. Svårt att förstå hur dessa människor kan tycka sig vara nån slags upphöjda poesins kungligheter som står över vanliga lagar och regler, att allt är en konspiration för att störta dem från tronen, att allt handlar om avundsjuka. Började även läsa Den svavelgula himlen av Kjell Westö men hann inte klart, hittills påminner den en hel del om Drakarna över Helsingfors fast stramare, ja mer återhållen.
