Ser Det rasar - en kollektiv sorgeakt, på Orionteatern, i regi av Katja Seitajoki med manus av Alexandra Loonin. Utanför på väggen sitter underlaget för föreställningen - berättelser som människor skickat in om smärtsamma upplevelser. Jag läser en del av dem och genast kommer förnimmelser av egna minnen till mig från mitt och andras liv om smärta och sorg.
Dramalabbet gästspelar på Orionteatern med en kollektiv sorgebearbetning, en gemensam reningsakt baserad på människors mest smärtsamma ögonblick. Föreställningen DET RASAR- en kollektiv sorgeakt är inspirerad av Sophies Calles konstprojekt Exquisite Pain. Liksom Calle, har Dramalabbet samlat in drygt 30 personliga berättelser som nu ligger till grund för manusbearbetning, fotokonst och musikskapande.
Från Orionteaterns hemsida
Föreställningen börjar lågmält med läsning av olika berättelser. De två skådespelarna (Py Huss-Wallin och Josephine Wistedt) turas om att läsa och berätta sittande på varsin pall mitt på scenen. En berättelse återkommer som en refräng, samma historia om och om igen, ältande med olika röstlägen och känslouttryck berättar den om en nyfunnen och sedan förlorad bror. Den bildar ramberättelsen för hela föreställningen.
Från den lugna sittande början utvecklas det hela till en föreställning med sång och dansinslag och både lågmälda och utlevande uttryck. De har hittat ett fint växelspel mellan allvar och humor. Särskilt ramberättelsen kan visa på de komiska sidor som finns i vårt ältande, besvikelse och frustration över livets motgångar och sorgen i förlorade relationer. Skådespelarna får använda sig av många uttryckssätt för sorg och dansen är mycket närvarande. Det är drastiska byten i känslolägen sång och sprittande dans kan förvandlas till en långsam omfamning och dragkamp vacklande långsamt över golvet. På väggen visas fotografier som lyfter fram historierna och skapar stämning. Jag tycker de har lyckats med att skapa en gemensam reningsakt, särskilt befriande blir karaokesången till It's a heartache som vi alla sjunger tillsammans, med sin upptempo musik och sorgsna text.
It's a heartache
Nothing but a heartache
Hits you when it's too late
Hits you when you're down
It's a fool's game
Nothing but a fool's game
Standing in the cold rain
Feeling like a clown
Avslutningsvis tänds ett ljus för varje berättelse och scengolvet fylls av det varma skenet från gravlyktor som en hyllning och ett avsked till våra största smärtor och sorger.
Annan musik i föreställningen är t ex
Die Mauer, Ebba Grön
Höstvisan, text Tove Jansson, musik Erna Tauro
