lördag 25 november 2017

Jag med

Metoo-rörelsen har berört mig mycket. Jag ser med förundran på hur den rullar fram inom bransch efter bransch. Förundran eftersom det aldrig varit uppmärksammat såhär nånsin tidigare under mitt liv. Jag är helt övertygad om att alla människor har sett sexuella trakasserier och maktmissbruk i sina liv både på nära håll och avstånd. De flesta har säkert blivit utsatta på något sätt och vi har alla varit med i tystnadskulturen runt det. Det är inte särskilt konstigt att människor vill titta åt ett annat håll hellre än att lyssna på ett offer som med sin berättelse vill rucka på tryggheten i vår värld och visa dess fula baksida. För att överleva förminskar vi ofta det som är jobbigt.

Det är viktigt att lyssna på alla berättelser och se hur strukturellt och utbrett det är utan att hamna i ett vi och dom, svart och vitt tänkande. Om vi direkt börjar peka finger på t ex Svenska akademin eller teatrarna och säga att där ser ni hur eliten är och distansera oss och förenkla det till att handla om vissa cirklar och vissa människor så har vi inte uppnått särskilt mycket. Vi måste våga se att vi alla är del av den här kulturen och välkomna öppenheten runt det. Allt handlar inte om att skuldbelägga och straffa - även om vissa människor borde anmälas och dömas - utan om att öppna ögonen och våga ta i de här svåra frågorna. 

De som kastar stenar kastar dem i glashus. De som säger att det är bara att ryta ifrån och ge dem en smäll vågar inte möta sina egna rädslor, vågar inte se sin egen utsatthet. Det är lätt att döma andra utifrån och säga att självklart ska en inte ursäkta ett sånt äckel, men när det är någon du känner, står nära eller kanske tycker om är det mycket lättare att ursäkta eller inte orka eller våga anmäla. Om någon anklagar din vän för sexuella trakasserier vill du kanske helst förminska den berättelsen och ursäkta din vän för att kunna gå vidare i livet utan att behöva ändra på något. Om vi dessutom levt hela våra liv i en kultur som ursäktat förövare och misskrediterat de som vågat anmäla så är det väldigt naturligt att hålla tyst och se åt ett annat håll, även när du själv är offret. Dessutom är det inte helt tydligt vad som är straffbart och inte. 

Somliga ifrågasätter varför vi inte hört om detta tidigare och undrar varför folk ältar detta så länge efteråt. Vi har alla hört om detta tidigare och det har tystats ner så enkelt är det. Det är också väldigt utsatt att vara öppen med sin historia om en är ensam. Skillnaden med metoo är att ingen längre är ensam om sin berättelse. Även den så kallade kulturprofilen har varit uppmärksammad i media förut och berättelser har lämnats till Akademin, men inget hände. 

Ja varför "ältar" vi det som hänt för länge sen? Därför att det påverkar oss hela livet. Därför att så mycket psykisk och fysisk ohälsa orsakas av övergrepp och trakasserier. Därför att vi alla vill bli lyssnade på och trodda. När vi ser att de som vågar anmäla och gå igenom rättegång blir så ifrågasatta och deras person och trovärdighet ägnas så mycket tid, för att i många fall tillslut fria förövaren, då går något sönder även inom oss som står vid sidan. Självklart går inte allt att anmäla. Vi är inte ständigt på vår vakt och spelar in bevis. De som blir utsatta är ofta unga och oerfarna och i beroendeställning till förövaren. Då är det avgörande att vi blir trodda på av vår omgivning. 

Det handlar inte bara om att kvinnor blir utsatta av män även om kvinnor är mer utsatta i vårt samhälle, där de har mindre makt och pengar. Kvinnor är generellt svagare än män och har mer att frukta i en utsatt situation. Ändå handlar det inte om en könsfråga bara. Det finns kvinnor med makt som utsätter andra för trakasserier och oönskad intimitet. Det finns män som utsätter andra män. Jag har sett kvinnor som utsatt män för det och män som utsatt män. Den som blir utsatt har svårt att värja sig även om den är fysiskt starkare. Vi vill inte orsaka dålig stämning och vi vet inte hur vi ska säga ifrån. Det allra värsta som kan hända är om den som blivit utsatt inte blir trodd eller stöttad av omgivningen utan utfryst eller ignorerad. 

Jag hoppas att det här leder till en större öppenhet kring de här svåra frågorna som lättar bördan något från offren. Vi ska självklart inte sätta rättssystemet ur spel och döma utan bevis, men varför denna fokus på offrets personlighet och så lite på förövaren? Varför diskutera offrets klädsel och eventuella flirtighet? Berättigar det övergrepp? Och får en göra vad som helst bara för att någon har gått med på att ha sex med en? Nej det har vi lagstiftat om, men vissa människor verkar fortfarande tycka att om en har ett förhållande så får en tåla lite våld och övergrepp. Jag hoppas att domstolarna gör upp med sin unkna inställning på det här området och vädrar ut sin misogyni. Sen går inte allt att hantera i domstol. Skolor och arbetsplatser måste ha handlingsplaner för det här. Jag hoppas att det kommer finnas stöd för offren och rehabilitering för de som har problem med andra människors gränser precis som vi har för de som har problem med missbruk. 

Vi lägger oerhört mycket ansvar på offret. Ett offer som ofta är barn, tonåring eller ung vuxen. Vi kräver att denna unga person ska ha ord för sexuella trakasserier, övergrepp och maktmissbruk. Att hen ska våga prata med någon för utan det kanske ingen uppmärksammar något. Att hen ska stå på sig och orka förstöra friden och bryta "avtalet" om att allt är så bra och avslöja att en vuxen person (eller ett annat barn) missbrukar sin makt. Hen ska orka bli ifrågasatt och analyserad. Ofta är förövaren en närstående och då riskerar offret att vara den som förstör alla relationer till förövaren och till sig själv även om det egentligen är förövaren som gör det med sina handlingar. Offret känner ofta skuld och skam. Offret befinner sig i kris. Det gör mig ledsen att många människor förenklar det här och tror att det är så enkelt att bara anmäla. 

lördag 4 november 2017

Deckare av en slump

Läsningen är tillbaka nu, ibland nästan som när jag var i slukaråldern. Det är inte längre enstaka böcker som jag kämpar med segt och motvilligt. Har precis läst några deckare igen, en genre som jag förläste mig på i sena tonåren / tidiga 20 åren och spontant inte har någon stor dragning till längre. Hamnade i deckargenren mer av en slump denna gång för att följa en kär författare som valt att skriva dessa böcker under pseudonym.

Deckarna jag plöjt är JK Rowlings hittills tre romaner om privatdetektiven Cormoran Strike: Gökens ropSilkesmasken och Karriär i ondska, som hon skrivit under pseudonymen Robert Galbraith. Privatdetektiven Cormoran har tjänstgjort i Afghanistan som militärpolis. Under ett uppdrag råkar han ut för en vägbomb som lämnar honom med ett ben amputerat nedanför knät. Han slutar i armén och startar en detektivbyrå med stora ekonomiska svårigheter. Robin Ellacott börjar i första boken som tillfällig assistent från ett tjänsteföretag men visar sig ha en stor talang och passion för brottsutredningar och blir kvar. Huvudpersonen Strike har ett nostalgiskt skimmer över sig men böckerna utspelar sig i ett nutida London, vilket blir en intressant cocktail.

Cormoran Strike ger vibbar av litterära gestalter som Dr Watson och Inspector Morse. Tänker också på Marvelserien Jessica Jones med en privatdetektiv som bor på "kontoret" och lever ett slitsamt liv med en hel del alkohol. Även Jessica Jones är en privatdeckarhistoria med en twist. Ta något gammalt och lägg till något nytt. Annars är väl polisserier mer populära sen länge. Persongalleriet i övrigt är stort och fantasieggande. Långsamt nystas fallen upp och huvudkaraktärerna Cormoran och hans partner Robin är av lika stort intresse som mordfallen. Deras privata historier innehåller också sina olösta våldsbrott vilket läsaren får reda på så småningom. Författaren är noga med att bara lägga ut små portioner av ny information kapitel för kapitel och bok för bok.

Rowling känns igen på sina elaka karikatyrer i beskrivningarna av personer, de riktigt onda gärningsmännen och suget i berättelserna som håller läsaren kvar. Det är skickligt berättat och jag trivs med att följa Cormoran på Londons gator. Det verkar svårt att vara nyskapande i deckargenren, men på nåt sätt tycker jag att hon har gjort nåt lite nytt. Mest är böckerna ett återvändande till berättarglädjen och karaktärsutveckling än ett försök till förnyelse. Långsamt ger hon ledtrådar till både mordfallen de utreder och deras egna bakgrund. Hon blandar in kritik av kändiskulturen, paparazzis, förlagsvärldens intriger, polisen osv. Undrar om hon kände sig friare att skriva under en manlig pseudonym?

Något som sticker ut lite är att hon använder många citat som inledning till bokens kapitel. I sista boken är det enbart citat från sånger av bandet Blue Öyster Cult som vävs in i handlingen och även har gett boken dess titel. Texten till låten Career of evil skrevs av Patti Smith för Blue Öyster Cult. Cormorans mamma Leda tatuerade en av deras låttexter på kroppen.

Jag kan inte säga att jag är tillbaka i deckargenren efter det här, men trots att jag inte trodde det från början är jag nu helt uppslukad av Cormorans och Robins värld och känner mig lite som när jag läste Harry Potter eller Ferrantes Neapelserie för att nämna några. Den första boken börjar lugnt med ett relativt okomplicerat fall för att presentera Cormoran som person. Rowling hade kommit på Silkesmasken först men den hade för komplex handling för att passa som första bok, därför hamnade Gökens rop som del ett. Från och med Silkesmasken blir det mörkare och blodigare för att i Karriär i ondska bli riktigt bestialiskt om en kvinnohatande seriemördare.

Ser fram emot att se BBCs TV-serie baserad på böckerna när den kommer till Sverige. Den hade premiär på BBC i augusti i år. JK Rowlings nästa bok om Cormoran Strike kommer att heta Lethal white och hon har planer på många fler böcker (fler än 7).

Robert Galbraith
The Cuckoo's calling
The Silkworm
Career of Evil