Det är viktigt att lyssna på alla berättelser och se hur strukturellt och utbrett det är utan att hamna i ett vi och dom, svart och vitt tänkande. Om vi direkt börjar peka finger på t ex Svenska akademin eller teatrarna och säga att där ser ni hur eliten är och distansera oss och förenkla det till att handla om vissa cirklar och vissa människor så har vi inte uppnått särskilt mycket. Vi måste våga se att vi alla är del av den här kulturen och välkomna öppenheten runt det. Allt handlar inte om att skuldbelägga och straffa - även om vissa människor borde anmälas och dömas - utan om att öppna ögonen och våga ta i de här svåra frågorna.
De som kastar stenar kastar dem i glashus. De som säger att det är bara att ryta ifrån och ge dem en smäll vågar inte möta sina egna rädslor, vågar inte se sin egen utsatthet. Det är lätt att döma andra utifrån och säga att självklart ska en inte ursäkta ett sånt äckel, men när det är någon du känner, står nära eller kanske tycker om är det mycket lättare att ursäkta eller inte orka eller våga anmäla. Om någon anklagar din vän för sexuella trakasserier vill du kanske helst förminska den berättelsen och ursäkta din vän för att kunna gå vidare i livet utan att behöva ändra på något. Om vi dessutom levt hela våra liv i en kultur som ursäktat förövare och misskrediterat de som vågat anmäla så är det väldigt naturligt att hålla tyst och se åt ett annat håll, även när du själv är offret. Dessutom är det inte helt tydligt vad som är straffbart och inte.
Somliga ifrågasätter varför vi inte hört om detta tidigare och undrar varför folk ältar detta så länge efteråt. Vi har alla hört om detta tidigare och det har tystats ner så enkelt är det. Det är också väldigt utsatt att vara öppen med sin historia om en är ensam. Skillnaden med metoo är att ingen längre är ensam om sin berättelse. Även den så kallade kulturprofilen har varit uppmärksammad i media förut och berättelser har lämnats till Akademin, men inget hände.
Ja varför "ältar" vi det som hänt för länge sen? Därför att det påverkar oss hela livet. Därför att så mycket psykisk och fysisk ohälsa orsakas av övergrepp och trakasserier. Därför att vi alla vill bli lyssnade på och trodda. När vi ser att de som vågar anmäla och gå igenom rättegång blir så ifrågasatta och deras person och trovärdighet ägnas så mycket tid, för att i många fall tillslut fria förövaren, då går något sönder även inom oss som står vid sidan. Självklart går inte allt att anmäla. Vi är inte ständigt på vår vakt och spelar in bevis. De som blir utsatta är ofta unga och oerfarna och i beroendeställning till förövaren. Då är det avgörande att vi blir trodda på av vår omgivning.
Det handlar inte bara om att kvinnor blir utsatta av män även om kvinnor är mer utsatta i vårt samhälle, där de har mindre makt och pengar. Kvinnor är generellt svagare än män och har mer att frukta i en utsatt situation. Ändå handlar det inte om en könsfråga bara. Det finns kvinnor med makt som utsätter andra för trakasserier och oönskad intimitet. Det finns män som utsätter andra män. Jag har sett kvinnor som utsatt män för det och män som utsatt män. Den som blir utsatt har svårt att värja sig även om den är fysiskt starkare. Vi vill inte orsaka dålig stämning och vi vet inte hur vi ska säga ifrån. Det allra värsta som kan hända är om den som blivit utsatt inte blir trodd eller stöttad av omgivningen utan utfryst eller ignorerad.
Jag hoppas att det här leder till en större öppenhet kring de här svåra frågorna som lättar bördan något från offren. Vi ska självklart inte sätta rättssystemet ur spel och döma utan bevis, men varför denna fokus på offrets personlighet och så lite på förövaren? Varför diskutera offrets klädsel och eventuella flirtighet? Berättigar det övergrepp? Och får en göra vad som helst bara för att någon har gått med på att ha sex med en? Nej det har vi lagstiftat om, men vissa människor verkar fortfarande tycka att om en har ett förhållande så får en tåla lite våld och övergrepp. Jag hoppas att domstolarna gör upp med sin unkna inställning på det här området och vädrar ut sin misogyni. Sen går inte allt att hantera i domstol. Skolor och arbetsplatser måste ha handlingsplaner för det här. Jag hoppas att det kommer finnas stöd för offren och rehabilitering för de som har problem med andra människors gränser precis som vi har för de som har problem med missbruk.
Vi lägger oerhört mycket ansvar på offret. Ett offer som ofta är barn, tonåring eller ung vuxen. Vi kräver att denna unga person ska ha ord för sexuella trakasserier, övergrepp och maktmissbruk. Att hen ska våga prata med någon för utan det kanske ingen uppmärksammar något. Att hen ska stå på sig och orka förstöra friden och bryta "avtalet" om att allt är så bra och avslöja att en vuxen person (eller ett annat barn) missbrukar sin makt. Hen ska orka bli ifrågasatt och analyserad. Ofta är förövaren en närstående och då riskerar offret att vara den som förstör alla relationer till förövaren och till sig själv även om det egentligen är förövaren som gör det med sina handlingar. Offret känner ofta skuld och skam. Offret befinner sig i kris. Det gör mig ledsen att många människor förenklar det här och tror att det är så enkelt att bara anmäla.
