Moonlight, Sameblod och Tom of Finland

I månadsskiftet februari-mars såg jag tre filmer om levnadsöden från marginalen Moonlight, Sameblod och Tom of Finland. Alla tre tar upp utsatthet och identitet, att leva under förtryck. Två av filmerna - Moonlight och Tom of Finland - tar upp homosexuella erfarenheter i en hård och diskriminerande miljö. Sameblod skildrar utanförskapet och skammen i att tillhöra den samiska befolkningen under en tid då det rasbiologiska institutet verkade i Uppsala och det svenska samhället förtryckte den samiska befolkningen.

Tom of Finland, Bio Rio

Både Moonlight och Sameblod är tunga och personliga filmer som berättar om en stor ensamhet och utsatthet. Tom of Finland har trots sitt tema en mer lättsam och glättig ton. Den är uppbyggd som en en framgångssaga och smärtan känns inte i magen som den hade kunnat göra. Filmen berör många dramatiska skeenden som det finska vinterkriget och aidskatastrofen, men det får inte riktigt ta plats och bli personligt. Det är mer fokus på det humoristiska, kanske är det svårt att hantera ett sådan konstnärskap? Tom of Finland skapade läderbögsestetiken och hans bilder är pornografiska. Trots att de nu erkänns som konst så blir det ofta med ett skämt det presenteras. Historien är spännande men hade kunnat kännas mer. Den relation som känns mest är den till systern som står honom nära livet igenom men inte kan acceptera hans konst.

Moonlight är en väldigt drabbande film uppdelad i tre delar: Little, Chiron och Black. "Little" handlar om pojken Chiron 9-10 år gammal. Vi möter huvudpersonen som pojke jagad av sina jämnåriga. Ett ensamt mobbat barn. En av områdets langare - Juan - ser honom och blir ett av få ljus i mörkret. Juan ser kanske sig själv i Chiron och erbjuder tillsammans med sin flickvän en trygg plats. Paradoxen i det hela är att Chiron lever med en missbrukande mamma och hans nya vän är den som säljer drogerna som förstör henne och deras liv. Relationen mellan Chiron och Juan är fint gestaltad. När Chiron frågar vad "faggot" betyder, svarar Juan att det är ett ord som används för att få homosexuella att må dåligt och att han inte ska låta någon annan bestämma vad han är.

Andra delen Chiron handlar om tonåringen som har det om möjligt ännu värre än pojken. Hans ensamhet känns nästan fysiskt. Han är som ett utstött djur som väcker flockens avsky för att de kan känna lukten av sårbarhet och "svaghet". Kroppsspråket är stumt och avstängt som att han inte förstår sig själv eller andra för att han aldrig fått lära sig hur kärlek känns. Våldet vilar i många scener som om något hemskt väntar på att inträffa. Tillit finns inte, tröst finns inte, den enda vägen fram är att bli hård bakom en mask.

I avslutande delen Black möter vi Chiron som nu är en kopia av knarklangaren Juan. Han har anammat personan hos den enda man han sett upp till. Mitt i allt finns det ett litet hopp och en slags försoning. Äntligen har hans mamma blivit ren och tar på sig ansvaret för vad hon gjort. Du behöver inte älska mig säger hon, men du behöver veta att jag älskar dig. När du var barn kunde jag inte ge dig den kärlek du förtjänade. Det är för sent och det är sorgligt men det är något. Chiron återförenas sen med sin barndomsvän Kevin som är den enda som han någonsin varit nära och i det mötet vilar det ett hopp om en annan framtid med mänsklig värme.

Det finns små glimtar av hopp mitt i det mörka och det finns några fina människor, men huvudpersonen är nästan stum i sitt språk och kroppsspråk. Han vet knappt inte hur man uttrycker känslor och tankar. Filmen är helt fri från sentimentalitet och spelar inte på några känslostråkar. Det är rått och hårt, utan försköningar. Åskådaren kan inte värja sig från orättvisan och följderna av det sociala arvet. Jag såg filmen i en visning med samtal efteråt arrangerat av S:t Lukas. Det var intressant att höra olika perspektiv från dem och publiken. Hur många hade upplevt en avstängdhet hos huvudpersonen medan andra inte kände igen sig i det. Det skulle annars kunna vara ett grepp av regissören att visa på konsekvenserna av vanvård.

Premiär Sameblod, Bio Rio

Sameblod är lika unik som Moonlight. Filmen ger ett nytt perspektiv och lyfter fram en historia som inte berättats tidigare. Diskrimineringen av samerna är välkänd förstås, men mindre känt är hur den leder till en internaliserad rasism som i filmen gestaltas genom en ung flickas väg att bli vuxen och helt avsäga sig sin samiska identitet. För att bli fri att bli den hon vill vara, dvs inte bli diskriminerad och förtryckt tar hon avstånd från allt samiskt. Det svenska samhället tvingar de samiska barnen till s k nomadskolor där de ska lära sig svenska och kristendom men ändå vara samiskt klädda. De ska inte integreras utan anpassas och "värnas" eftersom de är ett underlägset folk, men de är inte välkomna in i de svenska skolorna pga sina "begränsningar". Alla dörrar är stängda och det enda sättet att överleva blir för huvudpersonen att bli svensk och förneka sitt språk och sin kultur, hela sin identitet.

Det blir ett helt liv i förnekelse av det samiska. På systerns begravning, dit hon i stort sett tvingas av sin son, möter hon hela sitt arv igen men förmår inte släppa ner garden. För hennes son och barnbarn är hennes beteende helt oförklarligt och ologiskt, något som regissören också tagit upp. Hon har sett det här beteendet hos den äldre generationen i sin egen släkt och haft svårt att förstå. Genom den här filmen har en inte svårt att leva sig in i hennes val även om det är väldigt drastiskt. En av de starkaste scenerna är när de samiska barnen blir fotograferade av rasbiologerna från Uppsala. Filmen är mycket välgjord och vacker.