Nu har jag läst ut den tredje delen in Neapelserien av Elena Ferrante. Den griper mig fortfarande och flera gånger förundras jag över hennes tankar och hur bra hon skriver fram klass och kön. Elena som kämpat så för att komma ifrån våldet och fattigdomen i sina hemkvarter möter under studierna och som vuxen de privilegierade som ifrågasätter hennes tillrättalagda sätt och beundrar det genuina som finns hos arbetarklassen utan att alls förstå hennes bakgrund och resa. De rika tillgjorda och de fattiga vulgära. Fattiga människor som kämpar för att passa in och ta sig ur sin fattigdom, medan de rika vill till något ursprungligt äkta.
Jag drabbas av den kvinnliga erfarenheten som hon levandegör så bra och av hennes förståelse för vad som får en människa att växa och blomma. Hela tiden saknar Elena den gemenskap hon hade med Lina som aldrig nånsin var okomplicerad men som bäst var källan till hennes inspiration och drivkraft, som fick henne att växa. Kärleken den passionerade är hotfull och något som hon berättigat är rädd för. De relationer hon har är inte passionerade från hennes håll och hon blir aldrig sedd för den hon är av de männen. Hon måste begränsa sig, hålla tillbaka och vara den tillrättalagda person hon lärt sig att bli. Hennes man Pietro vill inte att hon ska vara en egen person. Hon ska vara ett stöd för honom och vara tillräckligt kunnig för att kunna hålla med honom. Han är inte intresserad av hennes skrivande eller henne som person.
Nino och Lina är de enda personerna som verkligen fått Elena att fyllas av inspiration och energi. De har sett henne och bekräftat den hon är, så pass att hon blandar samman sig själv med dem när hon fylls av idéer och motivation. Ständigt söker hon Lina och vill hitta tillbaka till det de hade tillsammans, men det som splittrade dem att Lina aldrig fick chansen att läsa vidare trots sin potential medan Elena fick chansen, ligger där och skaver. Lina behöver Elena som hopp om en annan tillvaro men uttrycker både besvikelse och avundsjuka över de val Elena gör. Elena förstod aldrig varför Lina gav upp studierna utan en riktig kamp. Hon vill att de ska fortsätta samtala och sporra varandra. De når inte varandra och sen kommer även Nino mellan dem. Elena vet inte alltid vad som är Lina och vad som är henne själv och tillskriver Lina nästan övernaturliga krafter. Historien är berättad helt ur Elenas perspektiv när det gäller deras relation och det är svår att veta hur mycket som verkligen är Lina och vad som är projicerat av Elena.
När Nino kommer in i Elenas liv igen och bekräftar henne både intellektuellt och sexuellt blir det oemotståndligt för henne. Det går inte att avstå utan att känna att hon har missat sitt livs chans. Det blir värt det hur det än går. Hon har älskat Nino hela sitt liv. Pietro har visat omsorg och den slags kärlek han kan ge, men också en stor oförståelse för Elenas behov och inre önskningar. Han ser hur hon flörtar med andra män och gör ingenting. Han har sex utan intresse för hennes njutning. Böckerna utspelar sig i en annan tid då kvinnorörelsen växte sig stark. Pietro är från en privilegierad akademikerfamilj men är ingen social eller karismatisk person som hans övriga familj. Han har inga tidigare relationer bakom sig och vet inte mycket om kvinnor. Problemet är väl att han inte heller är intresserad av sin fru eller andra människor och deras situation. Han är först och främst intellektuell och vill vara ifred för att skriva. Elena har valt honom för att han är en trygg person från ett annat samhällsskikt med helt andra möjligheter. Hon är inte beräknande men hon förstår att det krävs något sådant för att komma från sitt ursprung. Det visar sig sen att hennes svärmor kan hjälpa henne att bli publicerad.
Ser fram emot den avslutande delen.
