Januari är här och känslan av att livet startar om. Vet inte vad som hände med förra året. Det var deprimerande på många sätt. Mycket gick baklänges och förluster staplades på varandra. Hopplösheten jag bär omkring på inuti motsvarades av hopplösheten över världen pga tråkiga världshändelser. Gamla fördomar som borde vara begravda sen länge fick utrymme. Människor visade sin rädsla och oro på destruktiva vis. Privilegierade människor lät sina rädslor vädras och uttryckas i fördomar, rasism och avsaknad av empati. De som lever närmast våldet och fattigdomen är sällan de som gör sina röster hörda, istället får de ofta ta emot hat och mer fördomar. Kan vi inte ha åsikter om olika politiska frågor utan att ge luft åt rasism och fördomar? Måste vi stänga av vår empati helt när vi blir rädda?
Idag känner jag ändå hopp efter en dag med bilder och livesändningar från Womens march on Washington som samlade miljontals över hela världen. Kanske har Trump fört något gott med sig genom att förena folk i motstånd mot fördomar och diskriminering. Tyvärr står vi sällan enade annars. Det är tragiskt med en sån dinosaurie-människa, som en kvarleva från gamla tider när det var okej att förtrycka andra och säga vad en ville om andra. Undrar om han nånsin har känt genuin lycka och kärlek? Han verkar ha ett outsinligt behov av bekräftelse och tillslut var det bara presidentskapet som var en tillräcklig utmaning som kunde ge nog med bekräftelse. Han kommer väl aldrig bli nöjd eller utvecklas. Allt med honom är så barnsligt. Hans vendettor och hämndbehov och det av en man i hans ålder. Ingen självkritik eller självanalys. Han har väl aldrig fått den typen av motstånd eller intellektuell utmaning.
Mitt januari har förutom dessa tankar börjat med att jag nu läser tre böcker samtidigt, vilket känns något överilat, men ändå är ett faktum. Jag läser just nu alltså Elena Ferrantes Den som stannar, den som går, Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro och Beckomberga: Ode till min familj av Sara Stridsberg. Det är lite överdrivet och jag hoppas att det inte slutar med att jag inte läser ut någon av dem. Ferrantes böcker har hittills varit väldigt lättlästa. Jag läste ut den andra i neapelsviten på en vecka runt nyår, vilket är snabbt för mig. Sara Stridsberg läser jag till min första bokcirkelträff nånsin, vilket känns väldigt kul. Ser fram emot att få prata om en bok med vänner.
Börjar alltså januari storstilat och överambitiöst, har även besökt gymet fler gånger i januari än på hela hösten så det kan bli intressant att följa. Annars kvarstår oro och passivitet på andra områden. Försöker skriva mer och måla men det har varit svårt hittills. Hoppas på att en kurs i grafik ska få fart på inspirationen. Har alltså hopp om både mig och världen, men har stött på motstånd. Motståndet i världen är människors bakåtsträvan och rädslor. När det gäller det har jag motvilligt insett att den kampen aldrig kommer att vara över. Vi kommer aldrig bli överens om alla människors lika värde, mänskliga rättigheter osv. Det är något vi kommer behöva kämpa för in i evigheten. Mitt inre största motstånd är självkritiken, tvivlen och känslan av meningslöshet som poppar up från tid till annan. Den botas ju av rutiner och av att göra saker, istället för att bli passiv, ändå har jag svår att få in det i min skalle när jag känner så.
Natten är hård för de som tänker
stjärnorna hånar och blänker
Befriande mörker i minnenas rum
Tom i tanken blir kritikern stum
Natten är ljuv för de som glömmer
lögnerna jublar och gömmer
Drömmar kan leva på dagen
På natten rädslan och slagen
Morgonen vaknar upp i det vaga
Född med minnet av det svaga
