...
Var och en av oss måste låtsas hitta, eller återupprätta, ett mönster. Författare tror på de mönster som deras ord bildar, och de hoppas och tror att de skall leda till tankar, till berättelser, till sanningar. Det är alltid deras räddning, vare sig de är sorglösa eller sorgtyngda.
ur Livslägen av Julian Barnes
Sorg skalar av mening och riktning. Kartan är borta. En vilsenhet som dröjer sig kvar. Sorg kan sällskapa med fler än döden. Det finns andra slut, besvikelser eller förvirringar. En frånvaro av något önskat, älskat, glädjefyllt. En frånvaro av mening. Mönstret som låg över allt och gav det en större innebörd är borta. Kvar bara spridda öar av människor, saker och händelser. Det fanns något som höll allt samman, som gav det en betydelse utöver de enskilda tingen. Eller såg jag med andra ögon? Vet inte om jag nånsin fann meningen. Förstod inte hur. Jag har aldrig förstått den. Meningen med meningen är att skapa den själv...
Orden skriver fram betydelse och samband, lyfter tanken från närstudier, lyfter lite från pappret och ger ett nytt perspektiv. Skrivandet gör det kaotiska mer begripligt, tankarna klarnar, insikter kommer när pennan rör vid pappret.
 |
| September 1962, Vivian Maier |
Tänker på fotografen Vivian Maier - helt okänd under sin levnad - som efterlämnade 150 000 foton från sitt liv framförallt som nanny i Chicago och New York. Hon kände inga andra fotografer och visade inte sina foton för andra. Hon verkar ha levt ett ensamt liv, men på sätt och vis på sina egna villkor. Hon hade friheten att skapa en egen stil på grund av sin isolering. Hon skapade en mening med sitt liv genom fotograferingen, genom att se på världen och tolka den via sin lins. Kanske fick hon kraft av att se på sin omgivning på det sättet och av att arbeta på sitt egna projekt. När man verkligen ser på andra människor och miljöer, hittar motiv att fotografera, då lever man också i stunden och har säkert det eftersträvansvärda flytet, när tid och rum försvinner. Det är värt att leva för. Det är ett mönster som gör världen gripbar.
Livet i all sin mångfald är ogripbart. Slutet och döden ofattbar. Livet i ljuset och skuggan. Vägen fram personlig om än den ser lika ut på avstånd. Konturerna och var det börjar och slutar. Detaljerna unika tillsammans en helhet. Somligas liv är korta som ett andetag, medan andra hinner dra långa suckar av ensamhet.
