Hur ska man leva? Jag tänker att jag vill följa mitt hjärta och mina ideal. Jag vill kunna leva med mig själv. Den längsta relationen man har i livet är med sig själv. Jag vill kunna se mig själv i spegeln och känna att jag har försökt mitt bästa, gjort mitt bästa för att vara en bra person. Ibland går det inte ihop att vara bra för sig själv och andra. Saker händer hela tiden som man inte kan förutse. Ibland ställs man inför svåra val. Det är de valen som gör skillnaden antar jag, som avgör om jag vågar vara en sån person som jag vill vara. En som lever enligt sina egna ideal, inte gömmer sig och sviker sig själv eller andra. Om man inte gör ett val så är det också ett val. Att bara stanna i något, förneka och handla som att man inte är i den situation man är i, låtsas inför sig själv och andra, leva vid sidan om det riktiga livet. Det känns som att kasta bort livet. Jag vill hålla huvudet högt och försöka leva livet på riktigt.
 |
| "Footpath, Fifth Avenue", 2004, Shaun Tan |
Det finns andra perspektiv på att vara den person man vill vara. Försöka att inte ödsla tid på att tänka negativa tankar. Rikta sin energi mot sånt som ger mer tillbaka om det går. Det är inte så lätt som det låter. För det låter så självklart när man är ung. Ju längre tiden går så ser man på ett annat sätt på livet. Man ser det som blev och det som inte blev. Det som inte kommer bli. Man har gjort vissa val och saker har hänt som man måste försonas med. Det är svårt att bryta mönster man växt upp med och vant sig vid. Vissa saker kommer automatiskt. Vill ändå tro att det går att tänka mer kreativt och framåt så att man får med sig energin. Det ger en positiv känsla i kroppen.
Jag vill inte tycka synd om mig själv eller andra. Jag vill förstå. Det finns oftast vägar till något bra och bättre. Det går att förändra saker. Jag tror inte på att försöka förändra andra. Det varken vill eller kan jag, men jag har väntat på förändring, väntat på att insikter ska komma, att förståelse ska växa och ögon öppnas. Tillslut har jag ibland gett upp och insett att det här kommer inte förändras. Insett att mitt liv inte bara kan vara att vänta. Jag vill ju leva. Jag vill vara en som accepterar andra och mig själv som jag är.
Det kan vara en befrielse att bara tänka att nu är det såhär om en situation. Det är inte rättvist, men det är såhär och det är ok. Det är faktiskt inte så dåligt egentligen. Livet är också det här och jag har hanterat det ganska bra trots allt. Jag har gjort så gott jag kunde.
