På utflykt i jämmerdalen januari-mars 2025

 Böcker jag läst och lyssnat på:

1. Öppet hav av Einar Kárason
2. Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang
3. Utflykt till Hanging rock av Joan Lindsay
4. De oskiljaktiga av Simone de Beauvoir
5. Intermezzo av Sally Rooney
6. Dunning-Kruger-effekten av Andrés Stoopendaal 
7. The ink black heart av Robert Galbraith
8. Argonauterna av Maggie Nelson
9. Omöjliga varelser av Katherine Rundell
10. Obscuritas av David Lagercrantz
11. The seven moons of Maali Almeida av Shehan Karunatilaka

Det är deppigt värre i världen och en hel del depp även jobbmässigt, så tur ändå att det finns litteratur och annan kultur för att få något annat perspektiv, något slags alternativ till verkligheten. Jag har läst lite mer än jag brukar men inte riktigt en bok i veckan. Försöker läsa på. Tiden räcker inte alltid till, eller orken, men det går okej. Ljuset är tillbaka och mars har varit soligt. Det har inte regnat på länge och det är väl pga klimatkrisen som ingen försöker göra något åt. Många verkar snarare vilja hälla bensin på elden där. 

Just nu läser jag Arma människor av Dostojevskij och lyssnar på The Shards inläst av Bret Easton Ellis. I bokcirkeln ska vi läsa Själens telegraf av Amanda Svensson och den har jag lånat på bibblan. Försöker hålla mig över vattenytan i den här jämmerdalen, vilket inte är det lättaste. Världen är ur led och människan gör om precis alla misstag och fler. Tacksam ändå över nära och kära, vårsol, vårblommor, litteraturen, kulturen och fina kollegor. 

På spaning i mörkret oktober-december

Böcker jag läst under perioden:

• Om bara av Vigdis Hjorth
• Snöstormen av Vladimir Sorokin
• Men without women av Ernest Hemingway
• Dracula av Bram Stoker
• Slouching towards Bethlehem av Joan Didion
• Winter av Ali Smith

Förra året tänkte jag att jag skulle läsa mer än tidigare år, men det blev ungefär samma antal, vilket kan bero på olika påfrestande saker som hände eller för att jag inte hade disciplin. Jag räknar ändå både de böcker jag läser och de jag lyssnar på och nu efter lite ledighet har jag haft mer fokus och energi för att läsa. 

Tänker att jag ska försöka läsa mer böcker som har flyt och inte är så långa för att hålla liv i läsglädjen. Sen behövs det tid och fokus för att komma in i böcker förstås. I år har jag redan läst ut en bok och är igång med flera. Det finns ett nytt bibliotek nära mig nu som har öppet obemannade tider som jag gillar. De fokuserar på barn och ungdomslitteratur men det finns en del för vuxna också och går att beställa dit böcker och lämna. Har lånat två som är runt 200-250 sidor. Måste även börja läsa bokcirkelboken Utflykt till Hanging rock som inte heller är så lång. 

Bästa böckerna jag läste förra året vara:

• Shuggie Bain av Douglas Stuart
• Sinnenas tid av Annie Ernaux
• Kafka på stranden av Haruki Murakami
• Walking the blue fields och Foster av Claire Keegan
• Modersmjölken av Nora Ikstena

2024 var ett riktigt bra filmår faktiskt, framförallt första delen av året för mig. Året började med det lilla underverket The Holdovers. Perfect days och All of us strangers var andra höjdpunkter så vackra och poetiska. De bästa filmerna jag sett 2024:

• The Holdovers
• Monster
• Poor things
• Perfect days
• All of us strangers
• Dune II
• Green border
• Flow. Katten som slutade vara rädd för vatten.

På spaning efter framtiden juli-september

 Böcker jag läst och lyssnat på:

• Skriften i vattnet av John Ajvide Lindqvist
• Shuggie Bain av Douglas Stuart
• Kafka på stranden av Haruki Murakami
• Den talangfulle Mr Ripley av Patricia Highsmith
• Sinnenas tid av Annie Ernaux
• Tjärdalen av Sara Lidman
• Autumn av Ali Smith

Jag blev lite nyfiken på John Ajvide Lindqvists refuserade fortsättning på Millennium-serien. Den var spännande och lite rolig, men jag känner inte så stor längtan att läsa vidare. Läser hellre något annat av honom som Hantering av odöda, Vänligheten eller Sommaren 1985. Han skriver förstås bra, men storyn känns inte lika intressant som i hans andra verk. 

Shuggie Bain var riktigt bra och trots allt inte så tung att läsa som jag var rädd för. Välskriven och engagerande om en pojkes uppväxt i en dysfunktionell familj med en mamma i djupt alkoholmissbruk, syskon som får klara sig bäst de vill och en vuxenvärld som oftast sviker, särskilt tufft för en pojke som inte passar in i macho-mallen utan gillar dans och mode. Douglas Stuart lyckas beskriva den starka kärlek som finns mellan mamma och son trots all skit de kämpar med, som läsare dras man in i deras värld och lever igenom de många bakslagen och sorgerna som kantar pojkens liv. Känslan efteråt är ändå en fin beskrivning av kärleken till en mamma som inte förmådde ta sig ur alkoholmissbruk, men ändå hade en slags stolthet och värdighet som pojken får med sig ut i livet. 

Kafka på stranden har jag längtat efter att läsa länge och den var verkligen så bra som jag hoppades. Fantastiskt att få gå in i Haruki Murakamis magiska värld. En del av historien är som en slags roadmovie och jag saknar personerrna efteråt. Känns bra att det finns så mycket mer att läsa av honom.  

På spaning efter livet april - juni

 Böcker:

• Ovanjorden av Mikael Berglund
• Min far & kvinnan av Annie Ernaux
• Jerusalem del 1- I Dalarna av Selma Lagerlöf
• Någon måste vattna tomaterna av Rebecka Åhlund
• Jerusalem del II - I det heliga landet av Selma Lagerlöf
• Hatets hjärta (Small mercies) av Dennis Lehane
• Foster av Claire Keegan
• Walk the blue fields av Claire Keegan
• Vem dödade min far av Édouard Louis
• En kvinnas frigörelse av Édouard Louis

Jag gillar Rebecka Åhlunds sätt att skriva. Har läst "Jag som var så rolig att dricka vin med" och "Någon måste vattna tomaterna" av henne och trivs bra i hennes ord och tankar. Hoppas hon fortsätter skriva för vuxna. Har sett att hon skriver ungdomsböcker annars. 

Annie Ernaux och Édouard Louis är båda franska författare och klassresenärer. Båda skriver också autofiktivt om sin uppväxt, sina föräldrar och händelser i sina liv. Édouard Louis har nämnt Ernaux som en av sina största inspirationskällor. Det var intressant att läsa deras beskrivningar av sina föräldrar. Båda har skrivit en bok om sin pappa och en om sin mamma. Ernaux är född 1940 i Normandie. Hon kommer från enkla förhållanden men hennes föräldrar skaffade efter ett tag ett kombinerat kafé och butik och kunde på så sätt skapa en lite bättre tillvaro än som arbetare, även om de fortfarande var fattiga. Ernaux tog sig därifrån genom sitt läshuvud. Hon blev lärare, professor och författare. Hennes böcker om föräldrarna heter Min far och Kvinnan. 

Louis föräldrar kommer från väldigt fattiga förhållanden med få möjligheter. Deras liv och Louis barndom präglas av utsatthet, våld och förnedring. Louis blir dessutom mer utsatt eftersom han är annorlunda, feminin och redan i unga år kallad bög. Louis är född 1992 i norra Frankrike. Relationen till föräldrarna är dubbel, dels har de gjort mycket fel och han har haft en svår uppväxt, samtidigt ser han som vuxen deras utsatthet och svårigheter i livet. Pappans slits ut och skadas svårt i sitt arbete och är redan vid 50 års ålder helt förstörd. Politikerna pratar återkommande om latmaskar och parasiter när de drar in på bidrag och stöd, vilket blir ett slags våld mot de som lever på existensminimum, samhällets förlorare. Louis böcker heter Vem dödade min far och En kvinnas frigörelse. På titlarna hörs att den senare är en mer positiv berättelse om hans mamma som tillslut lyckas komma ifrån sitt liv med destruktiva män. Louis skriver med kärlek och försonande, på slutet känns föräldrarna närmare och nästan som barn till honom. Han är en uppburen författare med många dörrar som öppnas. Nu är det han som har makt och föräldrarna som är svaga. 

Claire Keegans noveller är riktigt starka. Ofta kommer sanningen smygande mot slutet. De är fokuserade och så där kondenserade som bra noveller kan vara. De rymmer ibland en hel roman på få sidor. Av de noveller jag hittills läst gillar jag Small things like these, Foster, Walk the blue fields och The forester's daughter. 

Mot ljusare tider januari - mars 2024

 Boklistan:

• Omständigheter av Annie Ernaux
• Jävla karlar av Andrev Walden
• När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka
• Modersmjölken av Nora Ikstena 
• En herrgårdssägen av Selma Lagerlör
• Jag står här och stryker av Tillie Olsen
• Dessa vackra hästar av Cormac McCarthy
• Tokyo Ueno station av Yu Miri
• Small things like these av Claire Keegan
• Telefon till de döda av John le Carré

Försöker testa att läsa en bok i veckan i år om det går. Lätt att då välja kortare böcker, kanske inte behöver vara bara det men gärna lättlästa bladvändare om det ska vara längre. Det går inte helt bra för jag ligger efter och har inte direkt läst bladvändare, men kan bli lite fler lästa böcker ändå på året. Modersmjölken som vi läste i bokcirkeln var väldigt vacker och sorglig om livet i Lettland under Sovjettiden och relationen mellan en mor och dotter med olika sätt att hantera förtrycket. Relationerna mellan generationerna är kärleksfulla och samtidigt svåra, ibland omöjliga. Dottern blir en slags brygga mellan de äldre generationerna och en energi som driver framåt och börjar känna att det kan finnas en frihet vid horisonten. Mamman försvinner mer och mer in i sig själv och bort från livet och nuet.  

Vårvintern med sol som är efterlängtad och många tröttsamma bakslag. Krävande vår och jobb som tar över. Var är alla drömmar och kreativa tankar? Var är energin? Nyss var den här men så tappade jag den. Ska hitta den igen. 

Bästa böcker jag läste 2023

Här är de bästa böckerna jag läste 2023 (ingen specifik ordning):

Svindlande höjder av Emily Bronte var en omvälvande läsning, inte alls vad jag tänkt mig. Min ingång var en romantisk historia om omöjlig kärlek med soundtracket Kate Bushs låt Wuthering Heights. Romanen var istället en mörk gotisk historia om hämnd med övernaturliga inslag. Här finns ingen försköning, folk super och spelar bort pengar, de använder psykiskt och fysiskt våld mot varandra. Heathcliff är den mörke främlingen som aldrig kan bli de övrigas jämlike och tillslut bara drivs av hämnd eller besatthet. Otroligt att Emily Bronte kunde skriva och ge ut en så rå berättelse på den tiden.

Hägring 38 av Kjell Westö var en stark intrig att dras in i, spännande som en deckare på vägen mot det ödesdigra slutet och avslöjandet om vem som var plågoanden. Jag lärde mig mer om Finlands grymma historia och vilket klassamhälle både Sverige och Finland var då. Kjell Westö skriver bra och jag har gillat de böcker jag läst av honom tidigare Drakarna över Helsingfors och Den svavelgula himlen. Hägring 38 har en annan stämning än de och utspelas under en begränsad tid, språket är mer stramt som han själv skriver och berättelsen väldigt fokuserad. 

Ålevangeliet av Patrik Svensson är en fackbok om ålar med många intressanta fakta och anekdoter om människans förhållande till och fascination för ålen. Ålens alla mysterier som vi ännu inte lyckats förstå. Hur de förflyttar sig den långa vägen till Sargassohavet men att ingen människa nånsin sett en vuxen ål där och hur gamla kan de egentligen bli. Samtidigt är det en berättelse om författaren och hans relation till sin far om hur de fiskar ål tillsammans. En vacker bok om livet. 

De osynliga av Roy Jacobsen handlar om Ingrid och hennes familj som lever på en karg ö i Nordnorge i början av nittonhundratalet och baseras på verkliga händelser. Relationerna mellan människorna är speciell och mycket sägs inte rakt ut. Sorgen och humorn lurar bakom en slags vardaglig ton. Livet är hårt och utsatt men också vackert.

Detaljerna av Ia Genberg, en ganska kort bok i fyra delar om olika personer som påverkat huvudpersonen genom att vara väldigt viktiga under en period för att sedan försvinna ut ur livet. Relationer av olika slag som kärlek, vänskap och föräldraskap. Hur en berättaren kan se att det här kommer inte att hålla, att den andra kan komma att vända sin ilska eller besvikelse mot mig en dag, men ändå bli chockad när det händer. Porträtten är skrivna med kärlek, även i det kritiska finns det en ömhet, kanske en förståelse för att det inte går att vara någon annan än sig själv och följa den vägen. 

Händelser vid vatten av Kerstin Ekman, läste vi i bokcirkeln samtidigt som TV-serien sändes på SVT. Vi har tidigare läst Löpa varg som har samma spänningsuppbyggnad där man liksom sugs in i historien. Konstigt att hon kan skriva så spännande om även vardagliga saker. Här är det förstås en extrem våldshandling som påverkar alla omkring, men det är också en berättelse om människorna och naturen. Det var svårt att leva sig in i att lämna allt för en kille och bosätta sig i ett kollektiv mitt i ingenstans när man dessutom har en lite dotter med sig, som Annie, men det är ju sånt ovettigt som vi människor gör.  

Tysk höst av Stig Dagerman, bygger på artiklar av Dagerman skrivna för Expressen hösten 1946. Boken läste jag i somras och såg sen dramatiseringen på Uppsala stadsteater. Språket och de öden som skildras går rakt in. Jag minns inte att jag hört särskilt mycket om Tyskland under just den här tiden direkt efter kriget, hur mycket svält det var och kaos i samhället. Här märks ännu inget av alla de pengar som USA pumpade in i Tyskland genom Marshallhjälpen. Människor lever i hopplöshet. Nazister lägre ner i hierarkin straffas medan de högre upp går fria. Judarnas öde nämns nästan inte, istället handlar det om de som satt i koncentrationsläger av politiska eller andra skäl. Andra grupper som romer och homosexuella finns inte ens i någons medvetande. Alla försöker bara överleva.

Bubblare på listan:

Riddaren av de sju konungarikena av George R R Martin, en spinoff på Game of thrones som utspelar sig 90 år innan de böckerna i samma värld. Huvudpersoner är Dunk och Egg, dvs riddaren Dunk två meter lång från fattiga förhållanden i Loppsänkan och pojken Egg som vill vara Dunks väpnare och bär på en stor hemlighet. Boken består av tre äventyr där man får följa Dunk och Egg. Jag gillar Game of thrones och den här var lätt att ta till sig, spännande och rolig. Hoppas att Martin kommer avsluta bokserien om A song of ice and fire nån gång och fortsätter skriva om Dunk och Egg förstås. 

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami. Jag gillar inte löpning. Jag gillar Haruki Murakamis böcker och även denna trots att den handlar om just löpning. Han lyckas beskriva sin egen fascination för löpningen och maraton på ett läsvärt sätt. Jag får inte lust att springa maraton. Jag får lust att läsa mer av Murakami. 

Mörkret sänker sig - Oktober-December 2023

 Läslistan inklusive lyssning: 

• De osynliga av Roy Jacobsen
• Hägring 38 av Kjell Westö
• Detaljerna av Ia Genberg
• Kärlek i Seoul av Sang Young Park
• När ingen lyssnar av Diamant Salihu
• Simmarna av Julie Otsuka
• En julsaga av Charles Dickens inläst av Sven Wollter
• Den osynliga muren av Hanna Sahlberg
• Senseis portfölj av Hiromi Kawakami

Midvintern är här med mycket snö och kyla. Årets vinter har varit mer av riktig vinter åtminstone  inledningsvis. Jobbet har varit ganska mycket och jag och andra drömmer om 6 timmars arbetsdag. Julen funkade bra i år med planering och det var lugnare än vanligt kanske för att vi var hemma på nyår. Året har i den stora världen varit mörk och tung, ännu mer så efter Hamas terrorattack mot Israel och sedan Israels efterföljande krig i Gaza mot Hamas som drabbat oskyldiga i hög grad. Klimatkrisen går också dåligt och Sverige är långt ifrån ett föregångsland, vi går snarare baklänges är upplevelsen. Ibland känns det hopplöst, men det går inte att ge upp, bara fortsätta försöka. Brottsligheten med gängvåldet är på samma höga nivåer och politikerna verkar inte ha några lösningar som ska förhindra och stoppa nyrekryteringen. Alla pratar bara om hårdare straff som att det skulle vara en lösning. Självklart ska brottslingar få adekvata straff, men det bästa vore väl att förhindra att de ens blir brottslingar om det går. Varför dras så många unga killar till gängkriminalitet och kan tänka sig att döda för pengar? Under 2024 går tydligen hälften av världens befolkning till val. I USA står det otroligt nog åter mellan Biden och Trump som det ser ut nu, två gamla skruttiga gubbar. Finns det ingen förnyelse? Känner en trötthet inför mänsklighetens oförmåga att möta kriser och dess återkommande längtan efter auktoritära ledare, trots allt som historien borde lärt oss om såna. 

I allt mörker som finns omkring oss i världen så försöker vi skapa ljus med konst, musik, film och litteratur. En tröst och hand att hålla, nåt som ger perspektiv och vidgar sinnena. Tack för kulturen och tack för glädjen som ibland infinner sig i det lilla livet, bland familj och vänner. Åren går och det som består är relationerna, i alla fall de viktiga. Det här året har varit ganska bra privat även om jag önskar att jag kände mer tillförsikt. I slutet av januari är det Göteborgs filmfestival som jag köpt digitalt pass till. Skönt med nåt att se fram emot i mörka och kalla januari.   

Sagorna juli-september

 Läsning: 

• Ålevangeliet av Patrik Svensson
• The English patient av Michael Ondaatje
• Tysk höst av Stig Dagerman
• Systrarna av Anna Jörgensdotter
• Binas historia av Maja Lunde
• Girig-Sverige av Andreas Cervenka
• Rysslands förlorade seger av Arkadij Babtjenko

Sommaren har kommit och gått, full med löften om lugna, sköna, varma dagar som känns oändliga och kan fyllas med uppslukande läsning. Nuförtiden är det inte alls lika lätt att fångas av en bok, tankarna far omkring och alla måsten påminner om livet utanför. Det blev några böcker i alla fall. The English patient som jag tänkt läsa länge, kanske sen jag såg filmen och blev tagen av det poetiska språket, de intressanta huvudpersonerna och det episka dramat. Boken var också bra, såklart präglad av att jag sett filmen innan. Jag började läsa den på ett hotell i Stockholm och fick ganska bra semesterkänsla även om den inte direkt var lättläst. Ålevangeliet som vi läste i bokcirkeln till juli var välskriven och lättläst, häftigt att Patrik Svensson lyckats hitta så mycket intressant om ålen och kunde varva det med berättelsen om sin pappa och deras ålfiske. 

Läsningen juli-september innehöll hela tre fackböcker och jag gillade alla tre, men Rysslands förlorade seger var tung om Rysslands alltmer förtryckande regim, korruption och kriminalitet. Andrej Babtjenko har själv varit soldat i den ryska armén och stridit i Tjetjenien. Han är väldigt kritisk till det ryska styret och armén av uppenbara skäl. Boken är en slags dagbok och börjar kanske 2016 och den avslutande delen är skriven under början av Rysslands krig mot och invasion av Ukraina. Babtjenko lever i exil och 2018 kom nyheten att han blivit skjuten, vilket sen visade sig vara en iscensätning för att avslöja en komplott för att mörda honom. 

Girig-Sverige av Andreas Cervenka är verkligen en tankeställare om vilket Sverige vi lever i idag. Under min barndom och uppväxt var det hela tiden ett samtal om hur vänster och socialistiskt Sverige var, vilket skattetryck vi hade, socialdemokraternas dominans och att vi var så lagom. Nu är det som att allt det har ställts på ända. Sverige har lägre skatt än nånsin, marknadskrafter finns i skolan, privatisering, välfärden utarmas, Sverige leds av en högernationalistisk regering osv. Sverige är motsatsen till lagom har det visat sig. Sverige har aldrig varit lagom, istället är det ett land av extremer. Undrar ibland om vi kommer att se tillbaka på den här tiden på samma sätt som man ser tillbaka på 70-talets stora slagsida åt vänster och misstagen på den tiden, där många trodde på kommunistiska regimer som sen visade sig begå grova brott mot befolkningen. 

Binas historia är en slags cli-fi - climate fiction - runt bin och bidöden med tre historier som berättas parallellt men i olika tidsplan om George, William och Tao. Historien från framtiden med Tao var mest spännande och öppen eftersom jag som läsare inte vet vad som ska hända. Andra teman i boken är föräldraskap och förväntningar, frustration över att barnen inte lever upp till förväntan, samt längtan och sorg. 

Systrarna var kanske minst engagerande även om jag gillade hur författaren tar upp sina förebilder och inspiratörer - systrar - och föreställer sig att hon är i deras liv eller de i hennes. Boken var lite för lång för min smak och blev ibland upprepande. Jag gillade annars att den utspelar sig i Uppsala, Stockholm och Gävle bland annat och tar upp teman som relationer, psykisk ohälsa och skrivande. Berättelsen är ofta sorglig med misslyckade relationer tabletter och panikattacker, men kan också växla till en sorts humor. På ett sätt kunde författaren gjort boken mer fiktiv som jag först trodde den skulle vara, istället är det en autofiktiv historia. Den stora dominansen av autofiktiva romaner debatteras också på kultursidorna, dvs varför så många böcker är autofiktiva. Trenden har pågått länge, men kanske är det mer märkbart nu? Tänker ändå på alla de författare som skrivit och skriver autofiktivt eller självbiografiskt Karl Ove Knausgård, Carina Rydberg, Jonas Hassen Khemiri, Édouard Louis, Rachel Cusk, Annie Ernaux, Vigdis Hjorth, Jonas Gardell, Marguerite Duras m fl. Kärnan är väl om det är bra litteratur eller inte? Ibland lyfter det och ibland inte. Sen blir det trist om alla skriver självbiografiskt. Samtidigt finns nog det självbiografiska med på något sätt i all litteratur. Är det lättare att skriva självbiografiskt? 

På spaning efter tysk höst

 I somras läste jag Tysk höst av Stig Dagerman, det första jag läst av honom, förutom Att döda ett barn vilken jag tror att jag läste för länge sen i skolan. Dagerman blev utskickad av Expressen för att skildra Tyskland efter kriget. Året är 1946, Dagerman är 23 år och gift med tyskan Annemarie Götze med vilken han har två små barn. Genom sin fru och hennes familj har han kontakter i Tyskland och dessutom behärskar han det tyska språket. Under sin tid i Tyskland reser han runt till olika städer och skildrar svälten, lidandet och vardagen under ockupationsmakterna Ryssland, USA, Storbritannien och Frankrike. Artiklarna är engagerade, öppna och nyfikna. Han frågar sig om det går att kräva moral och idealism av någon som svälter. Tyskarna hade mat under kriget men 1946 svälter de. Människor försöker överleva på olika desperata sätt, unga kvinnor säljer sig till de allierade soldaterna, svarta börshandeln pågår, folk bor på toaletter. 

Flera av artiklarna känns så absurda att de känns påhittade som just den om familjen som bor på en toalett som de ärvt efter en man vars hela familj har dött, en annan om tyska internflyktingar som bor på ett godståg som skickats från Bayern till Essen där ingen vill ta emot dem, rättegångarna mot nazisterna som folk går på som en slags förnöjelse m fl. Flera saker var överraskande för mig att läsa, som att ockupationsmakterna inte ville ha en antinazistisk revolution och därför splittrar och avväpnar motståndsgrupper i det tyska samhället. De många avnazifieringsdomstolarna s k Spruchkammern, bara i Stuttgart var det 120 000 som skulle ställas inför rätta. Nazismen och Hitler krävde obetingad lydnad, men det var inte alltid tvång att skriva under på det. Varför var det så många som gjorde det? Förlorade generationer i spillrorna efter stor-tyska drömmar. 

Ibland finns det som tomrum i någons världsbild, i berättelsen de berättar, en man säger att det bara var de som inte kunde hålla käften som hamnade i koncentrationsläger, som om det var hela sanningen, som att de var dumma som inte höll käften att det enbart handlade om vad en sa. Var är judarna, romerna, homosexuella och andra i den berättelsen? Det behövde inte säga något för att hamna i koncentrationsläger, de bara existerade och blev dömda för det. 

Något som är speciellt med att läsa verkliga historiska skildringar är att vi i nutiden vet hur det gick sen, medan Dagerman och de han träffar inte gör det. I skildringar som utspelar sig innan andra världskriget på 20- och 30-talet så vet vi hur illa det kommer bli, att många kommer dö och lida mycket och det hänger över berättelsen i våra nutida ögon. I den här skildringen från 1946 så vet vi att det blev bättre, att Tyskland och Europa byggdes upp igen, att Tyskland fick hjälp i och med Marshallplanen och en lång högkonjunktur tog vid. Vi vet också att långt ifrån alla nazistförbrytare blev straffade, att vissa blivit straffade först i nutid. Även Dagerman är inne på det faktum att de stora förbrytarna kommer undan och kan sko sig på situationen medan f d koncentrationslägerfångar svälter. 

På spaning efter det nya, april-juni 2023

 Vad jag läst och lyssnat på:

• Tills vi dör av Diamant Salihu
• Svindlande höjder av Emily Brontë
• Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne
• Riddaren av de sju konungarikena av George R R Martin
• Gift av Tove Ditlevsen
• Gilead av Marilynne Robinson
• Ålevangeliet av Patrik Svensson
• Troubled blood (A Strike novel #5) av Robert Galbraith (pseudonym för J K Rowling)

Sommaren är här nu på riktigt med kvava dagar, fågelkvitter, fjärilar och åskoväder som rumlar in ibland. Den här sommaren har hittills varit varmare än vad som egentligen är vanligt men det är det nya vanliga antar jag. Vi har börjat vänja oss vid midsommar med bad i uppvärmt vatten, sitta på uteserveringar redan i april-maj, odla växter för varmare klimat. Tomaterna trivs otroligt bra i år på balkongen. Tre Tiny Tim och två andra jag fått från mamma, varav en är Sungold, den andra ska bli svartröd. I år har jag även förodlat rosenskära som blommar fint i olika nyanser av rosa och lila med dilliga blad. Midsommar förr var ofta regn och kallt, sitta ute och grilla i kylan, doppa sig i iskallt vatten. Våren har varit riktigt intensiv och jag är trött, kanske även för att förra året var ganska påfrestande på jobbsidan. Den här sommaren tar jag det lite lugnare och stannar i Sverige. Finns mycket att göra här. Barnen börjar bli stora på riktigt, en ny tid närmar sig. 

TV-serier:

På sistone har jag hittat flera serier i en genre jag inte brukar kolla på så mycket, dramakomedi: Ted Lasso, Platonic och Something Somewhere. Alla tre handlar mycket om vänskap särskilt de senare två. Det är vänskap mellan män och kvinnor vilket är ovanligt att se skildrat på film och tv.

Ser fram emot Witcher säsong 3, sista med Henry Cavill, trist att han ska sluta sen.

Ser även Happy valley med Sarah Lancashire som är fantastiskt bra, men inte särskilt happy. 

Senaste film på bio: De åtta bergen (Le Otto Montagne), italiensk film från 2022 som bygger på en bok av Paolo Cognetti. Filmen handla om två pojkar Pietro och Bruno, som lär känna varandra sommaren 1984 i en alpby - Grana - i de italienska alperna. Pietro bor i Turin och är i Grana på semester medan Bruno bor hos sin faster och farbror i Grana och hjälper till med djuren. Pietros föräldrar vill hjälpa Bruno att få en utbildning i Turin och bo hos dem men hans pappa tar honom med sig och de två pojkarna pratar inte med varandra igen förrän som vuxna män när Pietros pappa har gått bort. Pietro inser då att Bruno har haft kontinuerlig kontakt med hans föräldrar och att pappan har varit på vandringar i alperna med Bruno, medan han själv inte haft kontakt med sin pappa på många år. Långsamt berättas historien om deras vänskap, relationen till fäder och om sökandet efter mening och sin plats i livet. Pietro gör samma vandringar som sin far fyllt i på sin karta, följer i hans spår och läser de rader han skrivit i loggboken som finns i ett skrin på varje topp. En vacker bild av hur vi försöker komma nära någon som vi inte kunde närma oss i livet. Filmen kunde varit kortare och mer fokuserad. Ibland påminde Pietro mest om en av alla dessa trekkerkillar som ska bestiga Mount Everest som nån slags lyxturism maskerad som strapats. Samtidigt är det en vacker film och jag förstår viljan att vandra i alperna. Vänskap och relationer visas fint, hur svårt det kan vara att nå de som står oss närmast ibland. Bruno känner sig bara hemma i alperna där han vuxit upp, han behöver inte resa iväg för att hitta hem. Tänkte på The Waterboys låt The whole of the moon, om jaget som reser ut i världen i sökandet efter något och den andra som redan förstår allt utan att behöva ge sig iväg.